Inledningsvis beskriver Lorents Burman hur kommunen ”investerat igång” marknaden. Det är delvis sant, men samtidigt en sanning med modifikation. Den som vill förstå hela bilden bakom den vändning som Skellefteå gjort behöver fler pusselbitar än de krönikan innehåller.
I texten framstår kulturhuset som ett planekonomiskt verktyg; uppfört i syfte att stimulera efterfrågan. Planen tillkom för att ”öppna upp för andra investerare”, ”och så blev fallet” menar Lorents Burman. Han har inte fel i sak. Skellefteå har en stark tillväxt, och stora investeringar görs löpande i Skellefteå efter det att kulturhuset stod färdigt. Men det är lätt att i efterhand peka ut sin egna ide som första länken i denna kedja av tillväxt. Hade inte kulturhuset funnits, hade inte tillväxten varit densamma är det läsaren ska ta med sig.
I tiden låg kulturhuset (på ritbordet) två år före Northvolt, som 2017 bestämde sig för att göra investeringar i kommunen, som får kulturhuset att blekna vid en jämförelse. Men forskningen kan inte med precisa mått säga hur tillväxten utvecklats om bara kulturhuset byggts, men inte Northvolt. Eller vice versa. Därför bör man i ärlighetens namn höja ett varningens finger för den som vill höja kulturhuset till skyarna, även ur ett tillväxtekonomiskt perspektiv.
Vi kan jämföra Northvolt och kulturhusets ekonomi i mätbara siffror. Merparten av de (i dagens eurokurs) 46 miljarder kronor som Northvolt investerar mellan 2017–2023 hamnar i Skellefteå. Där 2 000 nya jobb skapats, med mål om 4 000 totalt. Siffrorna kan jämföras med Skellefteå Kulturhus AB, som vid sitt senaste bokslut hade 31 anställda personer. Och på två år har bolaget omsatt cirka 133 miljoner kronor totalt.
Trots dessa väsensskilda siffror menar Lorents Burman att Sara kulturhus ”redan återbetalat sig många gånger om”, eftersom investeringar för ”200 miljarder i kommunen” pågår. Inte ett ord ges om vem som investerar, varför, eller i vilken grad investeringarna har ett direkt samband med kulturhusets tillkomst. Den som påstår att investeringen ”återbetalat sig många gånger om” äger en bevisbörda. Bara för att två investeringar sker parallellt, är det inte ett bevis på att de har ett kausalt samband. Eftersom Kulturhusbolaget AB gick med 26 miljoner i förlust 2022 ökar det incitamenten för att koppla andra investeringar till kulturhusets som tecknet i skyn som behövdes för att få upp kapitalisternas intresse.
Men frågan om investeringens betydelse är svår att besvara. Delvis eftersom avtalet med SBB är sekretessbelagt. Det vi vet är att kommunen bundit upp sig på ett avtal för att hyra huset till en kostnad på 2,2 miljarder fördelat på 44,5 miljoner om året. Under en femtioårsperiod. Menar Lorents Burman att kulturhuset tillkomst medfört ytterligare investeringar överstigande den totala hyreskostnaden, som inte sett dagens ljus utan att det prisade huset funnits?
Huset ekonomiska prislapp bör även förhålla sig till alternativkostnaden. Vad hade hänt om samma stora investering gjorts i kulturen, utan att huset byggts? Eller vad som hänt om de 44 miljoner som årligen går till hyra fördelats annorlunda; för att få fler bostäder, bättre vägar, eller mer personal i vården. Det är en svårbesvarad fråga – men väl så viktig av att resonera över i sammanhanget.
Men underskottet och hyreskostnaden får givetvis ställas mot positiva ”externa värden” som uppstår – och ingår i kalkylen. Dessa är av naturen ekonomiskt svårvärderade. Fler evenemang, föreställningar, och utställningar i olika former kan berika oss i en större mening, stärka sociala band och bättra folkbildningen. Och göra folkhälsan gott. Men det är inte skäliga anledningar till att förstora eller förminska kulturhuset betydelse för Skellefteås tillväxt och befolkningsökning.
Huvudregeln är att kommunala investeringar behöver sättas i perspektiv, för att jämföras och ställas mot en alternativkostnad. Ett ståtligt kulturhus är inget undantag, särskilt när vinnaren vill skriva dess historia.
Adam Bäckström är fristående ledarskribent