Stig Larsson med sin klassiska debutroman "Autisterna" från 1979, som han slog igenom stort med. Här i sin lägenhet på Lilla Essingen i Stockholm.
Stig Larssons debutroman "Autisterna" från 1979 omdanade den svenska litteraturen och sägs vara ett avstamp för postmodernismen i Sverige. Nu är han aktuell med den nya boken "Högt och lågt", som släpps på Albert Bonniers förlag.
– Jag måste göra något som inte funnits tidigare vilket är väldigt svårt, säger han.
Blir det här något nytt?
– Ja, något liknande har nog inte gjorts.
– Jag försöker förklara vad fan det är som är riktig litteratur. Det är det som jag är intresserad av att komma till rätta med. Jag vet inte om jag lyckas men det är i alla fall en bit på vägen.
Han säger att han blir väldigt glad när det kommer fram nya författare som han tycker är bra, och lyfter Sara Strömberg, som även hon delvis har rötter i Västerbotten.
– Då kanske någon kan underhålla mig lite till.
Men viljan att underhålla själv beskriver han i boken som genant. Och hur den nya boken skulle tas emot efter sju års stiltje går aldrig att veta, säger han.
– Jag kan aldrig förutsäga hur människor ska reagera, det går inte ens att spekulera i det. Man ska inte tänka på läsarna på det sättet.
På tal om Västerbottensförfattare – din namne Stieg Larsson kommer också från Skelleftetrakten. Skulle du vilja ge dig in i den genren?
– Man måste se sina egna begränsningar. Man kan inte skriva deckare om man inte har något som helst grepp om hur det ska gå.
Stig Larsson på Storgatan i Umeå, en gata som man även får följa i hans roman "Nyår" från 1984, som också nått klassikerstatus.
Skellefteå är samtidigt unikt i Sverige, kanske i världen, fortsätter han. Trots sitt avgränsade och befolkningsglesa område så har trakten ändå lyckats fostra så många författare – dessutom från arbetarklassen. Det är något som han hänför till protestantismen och att fattiga har varit läs- och skrivkunniga länge.
– Men jag tror också att berättartraditionen där har varit väldigt stark, det märker jag i min egen släkt. Det har haft en väldigt hög status, säger han, och tillägger:
– Umeå har däremot varit en borgarstad, och hade kanske inte samma "fighting spirit" som Skellefteå haft.
DNA-forskaren Peter Sjölund, som forskar om bland annat Bureätten, har konstaterat att många är släkt i Skellefteå.
Kan ni alla författare vara släkt?
– Det går inte att veta. Det är möjligt att det kan finnas släktdrag men det blir så spekulativt. Det gäller ju inte alla i en släkt.
Stig Larsson på upptäcktsfärd på en västerbottnisk stig förra sommaren.
Samtidigt har en forskare från Burträsk kontaktat honom, som säger sig ha kartlagt släktskapet mellan Skellefteförfattarna.
– Jag identifierar mig så klart med mina släktingar och är naturligtvis präglad av min familj och min bakgrund, säger han.
– De är lite lika mig på något sätt. Jag var där i somras och ser fram emot våra årliga kusinträffar i Kroksjön och Holmsvattnet.
Och just kring Holmsvattnet kommer många av de stora författarna ifrån?
– Ja, det är lite underligt för det är så lite människor som lever där. Det handlar om sju-åtta gårdar och det är jag, den andra Stieg Larsson och PO Enquist.
Vad är det i vattnet?
– Ja, inte vet jag. Det är väldigt vackert där, skrattar han.
Debatten kring Stig Larsson har stormat efter hans medverkan i Söndagsintervjun i P1 för några veckor sedan, där han bland annat framställdes som en föredetting.
– Jag tycker intervjun var helt okej. Jag är van att få motstånd. Det är som att spela hockey – man får räkna med att bli tacklad, det ingår faktiskt i spelet. Jag identifierar mig ganska mycket med Börje Salming. Han skickades också ut för att angripa andra spelare.
Norran träffade upp Stig Larsson på restaurangen Rosa drömmar på Lilla Essingen i Stockholm.
Samtidigt är han glad över det stöd han ändå fått efter intervjun.
– Jag tycker att det har varit roligt att tidningarna har en annan inställning i dag. Det här var helt banalt.
Vad tycker du om recensionerna du fått?
– Jag är väldigt nöjd. De har varit generösa och jag har inte fått sådant här gensvar i Sverige sedan 1984.
Han säger också att han är glad över att en ny, ung generation faktiskt läser hans böcker.
– Det är väldigt roligt. Och numera är det faktiskt även unga tjejer som läser mig.
Vad tror du att det beror på i så fall?
– Jag tror att det är en viss förändring som håller på att ske nu. Jag tror att det finns en leda vid det klimat som uppstått. För även tjejer drabbas av det här – vem vill ha killar som ska skriva på papper att man ska ha sex med dem? Det är inte riktigt så ett sexliv ska se ut.
Och då kommer vi in på metoo som du också tar upp i boken.
– Det är nästan oundvikligt. För när det där hände så upplevde jag för första gången i mitt liv att jag helt enkelt inte kunde skriva vad jag tyckte. Jag upplevde det som för farligt, det låter löjligt för jag lever inte i Ryssland.
Vad var du rädd för?
– Det var en risk för att någon som jag inte ens har träffat anmäler mig och jag hamnar i fängelse.
Du har inte släppt en bok nu på sju år – hur påverkade metoo dig och ditt författarskap?
– Jag var tvungen att helt enkelt ligga väldigt lågt. Det var folk som sa "vi föreslår att du ligger väldigt, väldigt lågt nu, det är riskabelt". Och det är obehagligt, det är det ju.
Du berör metoo väldigt kort i boken – är det fortfarande problematiskt för dig att skriva om det?
– Det är mer för att komma i gång, va. Jag var liksom tvungen att rensa ut en del saker.
– Och jag skulle inte uttrycka mig offentligt om vad jag egentligen tycker. Det håller jag för mig själv. Jag är inte helt korkad.
Det är nu 45 år sedan "Autisterna" kom ut och i den nya boken konstaterar du att du har vissa autistiska drag?
– Ja, men jag gillar inte psykoanalyser för jag tycker inte att man ska grotta ner sig i sig själv på det sättet.
Har du ändå blivit mer nyfiken inför dig själv med åren?
– Nej, snarare tvärtom. Jag har väl accepterat att jag är som jag är.
Stig Larsson på en västerbottnisk stig.
Stig Larsson berättar att han i nuläget planerar för fler böcker, bland annat en som kommer att utspela sig i Västerbotten.
– Jag, min syster och en vän håller på att utforska det gamla vägnätet där från 15-16- och 1700-talen, säger han.
– Det finns rester kvar av den norra kustlandsvägen i Västerbotten och vi har hittills lyckats lokalisera tre mil.
I somras gick de på branta stigar ner till det gamla färjeläget vid älven i Umeå.
– Jag kanade mig upp där med ett rep och det var så fysiskt ansträngande att ta sig upp därifrån, säger han.
Stig Larsson sökte igen det gamla färjeläget i Umeå i somras, vilket han säger var fysiskt ansträngande.
Så du knyter inte ihop säcken helt med den nya boken – även om det stundtals känns så när man läser den?
– Nej, det kommer fler böcker. Det kan jag nog garantera.