I Norran den 8 april 2023 invänder gästkrönikör Per Boström (KD) mot att debatten alltmer handlar om den gröna omställningen, och frågar sig om det är rätt fokus. Mot bakgrund av de alltmer akuta varningarna från FN:s klimatpanel blir ifrågasättandet närmast världsfrånvänt och obegripligt.

Han ställer strävan mot en grön omställning i kontrast mot andra samhällsutmaningar som till exempel kompetensförsörjning, infrastruktur och bostäder, och hans ifrågasättande tycks behäftad av en oro för förändring rent generellt. Detta i en tid då världens klimatforskare pekar på att vi numera har ett högst begränsat utrymme att ställa om mot ett mer livskraftigt och anpassat samhälle, att de stora förändringarna redan borde vara iscensatta långt tidigare. Det finns inget motsatsförhållande mellan infrastruktursatsningar och en grön giv. I det omställda samhället behöver däremot de ekologiska avtrycken minimeras. Infrastrukturen behöver rustas upp genom att framför allt bygga ut järnvägsnätet och utvidga kollektivtrafiken. Under de senaste åren har mätningar av luftkvaliteten inte minst i Skellefteå visat på alltför höga värden av skadliga partiklar, i synnerhet längs E4 genom stan. Då är det inte hållbart att premiera ännu mer biltrafik, utan istället avgiftsbefria kollektivtrafiken och påskynda övergången av godstrafik till järnväg.

Den gröna omställningen bör givetvis bygga på långsiktighet och motståndskraft – med fokus på klimatsmarta lösningar vid stadsplanering och bostadsbyggande. Att vi lovat uppfylla Parisavtalet är både ett globalt och ett nationellt partiöverskridande åtagande, och det är kommunerna som ska se till att våra utsläpp minskar med hälften till 2030 – det är ingenting som sker av sig självt.

Per Boström vill se att fokus ligger på det trygga samhället, där invånarna känner att de viktiga samhällsfunktionerna faktiskt fungerar. Det är exakt vad klimatforskarna vill se, och febrilt efterlyser – ett samhälle där makthavare faktiskt agerar på de akuta utmaningar vi står inför. Och just trygghet är vad den unga generationen vill att vi garanterar dem. Vårt ohållbara utnyttjande av ändliga resurser måste upphöra. Vi behöver visa prov på långsiktigt tänkande, ta hänsyn till kommande generationer, snarare än att bara tillfredsställa våra egna behov och bekvämlighet. Och detta gäller även i Skellefteå.