Min storebror K-E ansågs med åldern alltmer egensinnig. I en tidigare insändare beskrev jag hur han inte unnade sig nyttja en cirkulationspump när han inte längre orkade förnya sitt vedförråd. Han skaffade aldrig heller den enklare typen av mobiltelefon. Däremot ville han gärna att prata via den fasta telefon som ännu inte kopplats bort varken där eller här. K-E skaffade heller aldrig betalkort.
Mat och andra förnödenheter betalade han med kontanter. 500 kronor fick det maximalt kosta varje gång. Vid större transaktioner tog han hjälp av förstående personal där han hade sina besparingar. Men idag är det bankkontoret nerlagt sedan flera år.
Jag tänker ofta på min bror och hur jag själv fungerar. Jag har exempelvis inte heller skaffat mer än en enklare mobiltelefon. När den senaste råkade massakreras i en snödriva, tog jag direktkontakt med det stora finska företaget som åtminstone för ett par år sedan kunde leverera en ny. Visserligen är jag delvis digitaliserad, sköter via dator de transaktioner och köp som inte går att utföra med kontokort.
Ulf Larsson tar i en insändare ”Vi lever i en digital diktatur” (Norran den 5 mars) upp hur det blir allt vanskligare klara sig utan bank-id eller mobilt bank-id. Hos min egna rådgivare på en bank fick jag nyligen förvånande nog stöd i min envishet. ”Vill du inte så ska du inte behöva”. Men visst kan det ändå uppstå praktiska bekymmer. En rutinmässig transaktion till Telia gick plötsligt inte att genomföra. När jag försökte få personlig kontakt med någon på detta bolag visade det sig omöjligt. Kanske hade jag råkat göra något fel som jag inte märkt. Till nästa månad fungerade överföringen lyckligtvis som vanligt.
Men nog lever vi i en märklig tid när landets eventuellt största bolag i kommunikation inte längre går att kommunicera med. Bara någon vecka senare råkade jag däremot erbjudas besvara en enkät om hur jag gillar deras tjänster och bemötande. Gissa vad jag svarade på en skala från noll till nio.