I en insändare i Norran lördag den 25 februari diskuterar jag hur kommunens besparingar på välfärden används för, att direktfinansiera investeringar, som kommer att nyttjas över lång tid. Det är inte rättvist mot oss äldre, som bor i Skellefteå idag. Besparingar inom äldreomsorgen, används för att direkt betala av till exempel. Karlgårdsbron för att vara konkret.
Kommunen gavs av Norrans insändarredaktion, möjligheten att besvara de politiska frågorna om kommunens finans politik och politiska prioriteringar, dvs hur stor upplåning ska accepteras. Oftast ett högsta belopp per innevånare, som är fastställt av kommunfullmäktige. Om de ekonomiska ramarna för välfärden och andra skattefinansierade områden ska bidra i samma omfattning till överskott eller om olika prioriteringar ska få genomslag.
Något förvånad blir jag, när dessa rent politiska frågor kommenteras av en ledande tjänsteperson vid kommunledningskontoret. Hur kan det komma sig med denna avpolitisering? Är det ett tecken i tiden? Har kommunalråden helt abdikerat från den ekonomiska styrningen och hur skattemedel ska fördelas mellan drift och investeringar respektive mellan olika verksamheter inom kommunen?
För det är väl inte så att förklaringen om varför exempelvis 1 000 helårsarbetare inom äldreomsorgen minskats med närmare 100 (2 procents ramreduktion varje år i fyra år ger närmare 9 procents neddragning) på fyra år är svår att förklara. Särskilt när man samtidigt säger, att man satsar på en bättre och tryggare åldringsvård i kommunen.