Replik på insändaren “En kulturkanon skulle skapa en ökad gemenskap” i Norran den 14 februari 2023. Jag är som alla oroad av vår samtids krig och att våldet kryper oss närmare också i en så till synes fridfull kommun som Skellefteå . När jag läser signaturen Pär Sehlstedt inlägg i Norran om regeringens förslag till en ny kulturkanon ger den mig kalla kårar. Han menar att invändningarna mot en kanon beror på missförstånd och att man på så sätt förnekar svensk kultur och tradition.
Han menar att en kulturkanon kan skapa gemensamma referensramar som gäller i hela landet som kan ge större känsla av gemenskap och en stärkt kulturell identitet. Den skulle motverka den så kallade bling-bling kulturen. Vi behöver en positiv kultur som bygger ett gemensamt arv som motverkar våldsförhärligande menar han.
Debatten om en litteraturkanon fick förnyad intensitet efter att Tidö-avtalet presenterades i höstas som innehöll förslag om att fristående expertkommittéer ska ta fram en kulturkanon. Sverige har, till skillnad från många andra länder, saknat en kulturkanon, det vill säga ett urval av litterära verk som läses i skolan. Visserligen fanns det fram till sextiotalet en form kanon i skolan. Det sågs som en rättighet av känna till författare som August Strindberg, Selma Lagerlöf och Ernest Hemingway.
Pär Sehlstedt menar att när en liknande kunskap är uppnådd genom en kanon så kommer gemenskapen och den kulturella identiteten i Sverige att verka våldsförebyggande. Men, invänder jag, att styra över litteraturen är att styra över människors tankar och liv och hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle. Litteratur skapas tvärtom i växelverkan mellan det som sker i samhället och författarna. Det är ett ständigt pågående samtal som utvecklas i ett öppet debattklimat. Exempel är litteraturscener, språkundervisning, bokmässor, skolor, bibliotek och studieförbund. Viktigast ett levande samtal människa till människa utan pekpinnar. En kanon skulle sätta sordin på detta.
Och när Danmark införde kulturkanon 2006 blev det en dyr historia då kanon ständigt måste uppdateras av otaliga kommittéer. Nej i slutändan liknar detta symbolpolitik. Bildningsfrågan är betydligt större än så. Kulturpolitiken måste börja med grunden i klassrummen och den ska fungera även för de svagaste samtidigt som vi stärker bibliotekens betydelse.
Övergången från demokrati till totalitärt samhälle börjar alltid med att strypa det fria ordet och begränsa författarnas arbete.
Ordet kanon härstammar från grekiskans ord för rättesnöre. Det är ett urval som ska göras.