Begreppet hybris härstammar från den grekiska mytologin och innebär viljan att efterlikna eller överträffa gudarna. I modernt språk en synonym till storhetsvansinne eller övermod.
Jag vet inte hur värst gudalik jag är – vädret kan jag uppenbarligen inte kontrollera – men jag är bra på att veta bäst. Jag kan liksom inte riktigt hålla mig från att vilja förbättra dåliga filmmanus, tillrättavisa semmel-innovatörer eller högljutt uttrycka hur störd jag blir varje gång jag ser Skellefteå kommun skrivas med stort K.
Det senare kan möjligen grunda sig i att kommunens tidigare informationschef alltid underströk att det skulle vara litet k, men att byrån jag jobbade på då ändå inför en stor medarbetardag lyckades trycka upp en enorm vepa där kommun stod med, just med, stort K. Den hängde över hela scenen på Nordanå och var allt jag kunde tänka på under hela den dagen. Det traumat har satt sina spår.
Så snarare än hybris, kanske rädslan för att göra fel eller inte vara bra nog?
Faktum är att de flesta av oss, i synnerhet högpresterande personer, nångång upplever det som kallas imposter syndrome, eller bluffsyndromet. Du vet känslan av att inte riktigt känna dig kvalificerad till det fina jobbet du fått? Den gnagande oron över att snart bli avslöjad? Att all din framgång egentligen bara berott på tur eller tillfälligheter? Där har du det!
Det är en på samma gång befriande som besvärande tanke att ingen egentligen tycks veta vad de gör.
Samtidigt är det ju klädsamt med en viss inneboende jante. För finns det nåt värre än de med ett ohämmat självförtroende, som ständigt måste poängtera sin egen förträfflighet? Särskilt med ett annat psykologiskt fenomen i beaktande: Dunning–Kruger-effekten.
Den innebär att den som inte har så hög kompetens eller kunskap också är oförmögen att förstå att hen överskattar sin förmåga. Kompetenta personer är tvärtom omedvetna om sin egen höga förmåga och antar att det de kan också är enkelt för alla andra. Forskarna David Dunning och Justin Kruger sammanfattade det hela som "Den inkompetente har felaktig uppfattning om sig själv, den kompetente om andra."
Det låter ju trist att gå runt med en felaktig självbild. Mer önskvärt vore väl om man med någorlunda självinsikt nyktert kunde se både sina styrkor och svagheter och vara mer stolt över den man faktiskt är. Alternativt får man helt enkelt undvika sånt man inte är bra på, så att det aldrig upptäcks. Det är lite så jag jobbar.
Att ha ett självförtroende helt baserat på prestation har varit utmanande nu sedan jag blev sjuk i cancer och inte har kunnat jobba som vanligt. I nån form av kombinerad underhållning och självskadehets går jag då och då in på Linkedin och kikar på vilka bekantas bekanta som fått nya jobb. Det kryllar av spännande titlar som Chief People & Culture Officer, Brand Strategy Coach och Business Growth Lead. En inflyttad vän berättade faktiskt att hon inte kunde använda sin egentliga kommunala titel på Linkedin, eftersom hennes tidigare kollegor på det hypade konsultföretaget i storstan inte skulle bli så imponerade då.
Det gäller att hålla bilden av sig själv vid liv, imposter eller ej.
Jag läser alla dessa titlar och tänker i mitt stilla sinne att det där hade jag kunnat göra minst lika bra, om jag nu bara haft arbetsförmågan. Som tur är behöver jag aldrig bevisa det. Och då är det ju lätt att ha hybris.