Mai Bergström och Anita Sandström påpekar i Norran det horribla att Västerbottningarna saknar något effektivt program för att förebygga fler frakturer. Man anklagar primärvården för ”bristande intresse”. Det är en smula orättvist. Primärvården i Västerbotten har mycket stora vakanser och kan knappast sägas ligga på latsidan.
Det är snarare ett systemfel som ger en stor orättvisa och ett enormt lidande – i onödan. För att inte tala om de ekonomiska aspekterna: En höftfraktur drar en samhällskostnad på 700 000 kronor bara det första året.
De nuvarande svenska osteoporosriktlinjerna har resulterat i att bara några få procent av dem med högst frakturrisk får någon effektiv behandling. Det handlar om 16 000 höftfrakturpatienter och förmodligen lika många med ryggfrakturer per år i Sverige. Det strider mot 1§ i hälso- och sjukvårdslagen: Behov ger företräde.
I Norge däremot får sedan flera år nästan alla höftfrakturpatienter effektiv och billig osteoporosbehandling dagen efter operation på ortopeden. Det är en engångbehandling som minskar risken för fler frakturer med en tredjedel och effekten varar i tre år.
Problemet är priset: En dos zoledronat kostar cirka 200 kronor. Och till äldre patienter med höftfraktur, hoptryckta kotor och bäckenfrakturer ges det utan bentäthetsmätning, ty bentätheten spelar ingen roll för den frakturskyddande effekten. Det skulle hindra många frakturer och även avlasta primärvården.
Så, Mai Bergström och Anita Sandström, skyll inte på den hårt belastade primärvården. Varför inte i stället arbeta för en jämställd, rättvis och kostnadseffektiv brottsförebyggande organisation?