Replik på Mikael Bengtssons ledare ” Låt lärarna vara lärare och eleverna elever” publicerad i Norran och på norran.se torsdagen den 2 mars 2017.
I nyhetsmedia och på andra ställen rapporteras det om otrygghet och om droger i Skellefteå kommuns gymnasieskolor.
I en ledare den 2 mars i år – ”Låt lärarna vara lärare och eleverna elever” – tar Mikael Bengtsson upp frågan utifrån en motion från Moderaterna inlämnad till kommunfullmäktige om passerkort och tallriksautomater i Anderstorpsgymnasiet och Baldergymnasiet.
Låt mig börja med att säga att jag instämmer i Mikael Bengtssons utgångspunkt att lärare ska vara lärare och att elever ska vara elever. Slutsatsen är jag däremot mer tveksam till – av två skäl.
Det första skälet, att använda sin egen skoltid för att förstå dagens skola, leder tankarna helt fel.
Vilken datauppkoppling hade Mikael Bengtsson när han gick på gymnasiet?
Vilka sociala medier medverkade Mikael Bengtsson på under sin gymnasietid?
Så fort jag ställer mig själv den typen av frågor är jag hopplöst förlorad när jag ska försöka förstå dagens skola.
Berodde lärarnas auktoritet i Mikael Bengtssons skola på att de visste mest i klassrummet?
Är det så i dag?
Rätten att överklaga betyg, stärker eller försvagar det lärarnas auktoritet?
Det andra skälet är att både rektor och lärare har en rad möjligheter att skapa studiero och trygghet i klassrummet – alltifrån avstängning av elever till ”mobildagis”.
Det är inte där problemet sitter. Skolor som arbetar aktivt med att stärka elevernas skolanknytning lyckas i allmänhet bra med studiero och trygghet.
I grunden hävdar jag att vi har bra skolor i Skellefteå kommun. Ingen elev ska behöva känna sig tveksam inför gymnasievalet kring vilken skola ett visst program är placerat på. Den sökandes intresse och de möjligheter ett visst program skapar efter gymnasiet ska vara vägledande i det valet.
I vår lokala ANDT-undersökning (Alkohol, narkotika, dopning och tobak), som finns på www.skelleftea.se, kan vi se att trivseln är hög, att skolket minskar, men att den upplevda otryggheten hos framförallt flickorna ökar något. Vi kan heller inte se att frånvaron bland eleverna ökat till följd av ökad otrygghet.
Genom att undersökningen pågått under många år ser vi också att trivsel med mera varierar mellan åren.
Skolan har genom sociala mediers utveckling, elevernas nästan obegränsade tillgång till fritidsaktiviteter med mera blivit en plats som inte enbart handlar om att tillägna sig kunskaper. Innebär det att låsta dörrar och passerkort är lösningen?
För mig är inte det lösningen på problemet. Av det enkla skälet att obehöriga på skolan utgör en liten andel av dem som skapar otryggheten. Ett annat argument är att det känns förhastat att införa sådana åtgärder därför att bilden kring vad som är orsakerna till otryggheten är alltför komplex.
På samma sätt som Skolinspektionen för några år sedan konstaterade att betygsresultaten inte berodde på vilken huvudman skolan hade, inte heller vilken skola eleverna gick på, utan att skillnaden fanns mellan klassrummen i samma skola. På samma sätt är det kring frågan om otrygghet i skolan.
Det finns vissa elever som upplever högre otrygghet än andra. Därför är inte lösningen generella insatser, annat än värdegrundsarbetet, det behövs i stället ett mer riktat arbete där den upplevda otryggheten finns.
I min roll som ordförande i både gymnasienämnden och Förebyggande rådet (FRIS) får jag mycket information. Problemet är att informationen varierar mellan de jag pratar med. Men det är naturligtvis inte skäl nog för att inte göra någonting.
Därför arbetar FRIS med att ta fram en gemensam bild i sitt nätverk och skolledningarna på dessa två skolor gör likadant. Under tiden måste ett arbete ske där eleverna involveras på ett tydligt sätt för att skolan ska kunna möta deras oro.
Polisen och skolan har ett samråd kring dessa frågor för att kunna arbeta för en tryggare miljö.
Vid gymnasienämndens sammanträde i april räknar jag med att politikerna får information som ger oss en bra överblick, och också förslag på vilka insatser som behövs för att öka tryggheten och hur arbetet med att minska drogerna kan bedrivas.
Vi ska komma ihåg att narkotikabrott är ett av polisens svåraste brott att arbeta med eftersom det sällan eller aldrig finns en anmälare.
Vår vardag har aldrig varit mer komplex än vad den är i dag. Brevbäraren har, oförskyllt, blivit ”knarkkurir”. Det handskrivna brevet hann mana till eftertanke innan det postades. I dag sker det mesta genom en knapptryckning.
Skolan har att hantera hela den livssituation som eleverna och deras vårdnadshavare befinner sig i.
Det kan tyckas att auktoriteterna suddats ut, och att lärarrollen blivit luddigare, men på samma sätt som media öppnat upp sig för att öka medborgarnas inflytande över innehållet i till exempel nyhetsförmedlingen måste skolan också leva och verka i den verklighet ungdomarna befinner sig i – med eller utan auktoritet.
Bertil Almgren(S)
ordförande i gymnasienämnden
Svar direkt: Jag vet inte riktigt hur jag ska svara när gymnasienämndens ordförande Bertil Almgren (S) i sin replik på min ledare refererar till en undersökning som jag överhuvudtaget inte skrivit om. Hur jag än svarar så blir det fel.
Jag skriver om skolan utifrån Skolinspektionens undersökning om den svenska skolan i allmänhet – inte om undersökningar om gymnasieskolorna i Skellefteå i synnerhet, även om jag bland annat väver in Moderaternas motion om att ”vidta konkreta åtgärder för att öka tryggheten i Skellefteås gymnasieskolor” i texten.
Och eftersom vi refererar till två helt olika undersökningar är det svårt att bemöta Almgrens argument på ett korrekt sätt.
Men nöjer sig Bertil Almgren med att hävda att i grunden ”har vi bra skolor i Skellefteå kommun” och därmed mer eller mindre blunda för att det finns problem, precis som det finns i alla skolor, är det upp till honom.
Jag tycker att det är bra att Moderaterna lyfter frågan kring säkerheten och studieron i Skellefteås gymnasieskolor. Det är en fråga som behöver diskuteras, tycker inte du också det Bertil Almgren?
Mikael Bengtsson