Se skolan som en arbetsplats, för både lärare och elever.
Alla huvudskyddsombud som hade accepterat att fler än en av tio medarbetare inte känner sig trygga på sin arbetsplats, att kränkande kommentarer och allmänt stök hör vardagen till, att det förekommer drogförsäljning och att obehöriga äter i matsalen räcker upp en hand.
Precis vad jag trodde, inte ett enda …
Så varför accepteras det i skolans värld?
Skolinspektionen, den statliga myndighet som ska se till skolan sköter sig, konstaterar i en stor enkätundersökning att den inte gör det, sköter sig alltså. 15 procent av landets niondeklassare känner sig inte trygga, 60 procent klagar på att andra elever stör, att studieron är dålig. Flickorna är mer missnöjda än pojkarna i nästan alla enkätfrågor.
Det är en ohållbar situation.
Det är en händelse som ser ut som en tanke. Samtidigt som Skolinspektionen presenterar sin rapport om hur 80 000 elever i årskurs nio upplever tryggheten, studieron, ordningsregler och arbetet med att förhindra kränkningar på sin skola, lämnar Moderaterna i Skellefteå in en motion om att ”vidta konkreta åtgärder för att öka tryggheten i Skellefteås gymnasieskolor”.
En av dessa konkreta åtgärder handlar om att införa passerkort, så att inte obehöriga kan ta sig in på skolans område, en annan om tallriksautomater, så att bara lärare och elever ska kunna äta i skolmatsalen. Tidigare förslag från M har handlat om förstärkt skalskydd och kameraövervakning.
Det är ungefär ett steg från de amerikanska skolornas säkerhetsvakter och metallbågar och ungefär två steg från beväpnade vakter.
Att någonting måste göras för att komma tillrätta med stöket i många av Skellefteås skolor är helt klart. ID-kort och låsta dörrar har redan provats, många gånger med goda resultat. Oron, våldet och stölderna har minskat och eleverna har kunnat fokusera sig på sitt jobb, sina studier.
Det är absolut värt att prova …
För det där med trygghet är viktigt. Drygt 70 procent bland de trygga eleverna tycker att skolarbetet är intressant jämfört med knappt hälften, 46 procent, bland de som inte känner sig trygga. Siffror som borde mana till eftertanke bland skolpolitiker, lärare och rektorer.
Men den typen av åtgärder som Moderaterna i Skellefteå föreslår löser inte alla problem, den gordiska knuten är fortfarande intakt. Minst lika viktigt är förhållandet mellan lärare och elever. När jag gick i skolan, det är ganska länge sedan, betraktades läraren som en auktoritet, i dag ska han vara kompis med eleverna.
Lärarrollen har blivit allt mer luddig.
Lägg därtill att många lärare gått i pension eller sagt upp sig. De som är kvar kämpar med en snålt tilltagen budget, stort tryck från föräldrarna och hög omsättning bland kollegerna i lärarrummet.
Det riskerar i sin tur att leda till höga sjuktal, att ännu fler övervägar att säga upp sig och satsa på någonting annat. Enligt Lärarnas riksförbunds tidning Skolvärlden funderar tre av fyra lärare på att byta till någonting annat.
Ekorrhjulet snurrar fortare och fortare. Det är nog många lärare som skulle vilja skrika: Stoppa världen, jag vill stiga av.
Skolans värld har länge varit ett kärt politiskt trätoämne. Jan Björklund, Liberalernas partiledare och skolminister i den förra Alliansregeringen, pratade högt och gärna om den socialdemokratiska flumskolan, eller dumskolan, och skyller på Socialdemokraterna, medan nuvarande skolministern Gustav Fridolin (MP) skyller på Alliansregeringen.
Men skolan är för viktig för att konsekvent användas som slagträ i den politiska debatten. Och ska sanningen fram så är lösningen ganska enkel – i varje fall i teorin: Ge lärarna de verktyg de behöver för att kunna vara en tydlig auktoritet i klassrummen och på skolgården. Låt lärare vara lärare och låt elever vara elever.
Svårare än så behöver det inte vara.
