Debatt: Det är svårt att se den röda tråden

Replik på Malin Lernfelts ledare ” Myndighet med uppdrag att bekämpa liberalismen” publicerad i Norran och på noran.se lördagen den 6 maj 2017.

I en ledare i Norran (6/5 2017) skriver Malin Lernfelt att genusforskningen befinner sig på ett sluttande plan och är bekymrad över dess ”dogmatiska prägel”.

Det är svårt att se den röda tråden i resonemanget – är det grundforskningen eller den tillämpade forskningen som är problemet?

Eller handlar det snarare om jämställdhetspolitiken, som präglas av olika synsätt på feminism och jämställdhet beroende på politisk ideologi?

Sina exempel på hur genusforskning är präglad av vänsterradikal ideologi hämtar Malin Lernfelt inte från forskningen, utan från jämställdhetsarbete och synpunkter på jämställdhetspolitiken. Att sekretariatet de senaste åren huserat två jämställdhetsuppdrag från regeringen kan givetvis ha bidragit till förvirringen.

Vi ser fram emot att överföra dessa uppdrag till den nya myndigheten nästa år, för det är definitivt där de hör hemma på sikt.

Nationella sekretariatet för genusforskning har haft Utbildningsdepartementets uppdrag att sprida kunskap om genusforskning och dess villkor sedan 1998. Detta gör vi bland annat genom populärvetenskaplig förmedling på genus.se och i sociala medier.

Anklagelser om att genusforskningen är politiskt präglad har riktats mot fältet sedan 1970-talet. Genusforskningen är maktkritisk, den studerar normer och strukturer som upprätthåller ojämlikheter och som baseras på kön, etnicitet, klass, sexualitet, etcetera.

Vi ser ett livaktigt, föränderligt och spännande forskningsfält med stor bredd, både nationellt och internationellt. Forskningen undersöker den könssegregerade arbetsmarknaden, hedersrelaterat våld och maskulinitet, för att nämna några få exempel.

Att sekretariatet ”pratar hudfärg” stämmer. Inom genusforskningen och annan kritisk forskning studeras rasism och hur föreställningar om hudfärg och etnicitet påverkar människors villkor. Vi skriver även om denna forskning, varför vi skulle låta bli framstår för oss som obegripligt.

Malin Lernfelt påpekar att sekretariatet ”räknar huvuden”. Att räkna huvuden ingår som en del i kartläggandet av ojämställdhet, på samma sätt som jämförande av löner, uttag av föräldraförsäkring eller uppklarningsprocenten för våldsbrott ger oss mer fakta om status för (o)jämställdhet.

Jämställdhetsintegrering är en nationell strategi – vedertagen av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar – som innebär att ett jämställdhetsperspektiv ska införlivas i allt beslutsfattande, på alla nivåer och i alla delar av verksamheten.

Att kartlägga ojämställdhet är avgörande för att kunna arbeta målinriktat. Från mediebranschen, som Lernfelt själv verkar inom, finns flera exempel på redaktioner som genom att räkna huvuden har breddat representationen av röster i sin nyhetsrapportering, vilket är viktigt för demokratiska och offentliga samtal.

Två av de exempel som Malin Lernfelt tar upp handlar om uttalanden som framförts av personal på sekretariatet i sociala medier.

Att våra medarbetare har olika syn på vad som är viktiga frågor är givet och att Malin Lernfelt har en annan syn på vad som är relevant är också tillåtet i en demokrati. Till skillnad från forskningen är politik en ideologisk fråga där vi tycker olika.

Vi delar Malin Lernfelt syn på att vi och den nya jämställdhetsmyndigheten behövs. Lernfelt oroar sig dock för vad hon kallar ”schymanistisk sekterism” och har synpunkter på vad verksamheternas ledare bör företräda för slags ståndpunkter.

Här är distinktionen mellan myndighetsutövning, politik och forskning av yttersta vikt. Myndigheten ska arbeta med den av regeringen fastställda jämställdhetspolitiken. Sekretariatets uppgift är att främja genusforskningen i hela dess bredd.

Kritisk forskning om den förda jämställdhetspolitiken ingår i den forskningen, och även den vill vi värna om. Men ännu viktigare – forskningens frihet och forskares rätt att själva välja teori, metod och forskningsfråga är grundläggande och bör försvaras.

Maria Grönroos vikarierande föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet Svar direkt: Att hävda att meningsmotståndare saknar en röd tråd i sina resonemang, eller är förvirrade, är en härskarteknik som företrädare för akademin borde hålla sig för god för. Vad det här handlar om är precis det faktum att ”jämställdhetspolitiken präglas av olika synsätt på feminism och jämställdhet beroende på politisk ideologi”, att forskning och politik är olika saker och att anklagelserna om att genusforskningen är politiskt präglad i allra högsta grad är befogad. Det är de facto ett allvarligt problem att ett på papperet brett forskningsfält i realiteten alltmer snävats in. Nationella sekretariatet för genusforskning är inte ett politiskt parti eller en radikalfeministisk tankesmedja, utan har ett brett uppdrag att vara en plattform för samtal inom det fält som utgör svensk genusforskning. Ur det perspektivet är det besvärande att i princip allt som lyfts fram och diskuteras av sekretariatet har en stark vänsterideologisk slagsida. Medarbetarna – i alla fall de som får komma till tals på olika plattformar – har heller inte alls ”olika åsikter”. Tvärtom. Jag delar Maria Grönroos syn på att det är viktigt att värna forskares frihet. Men då i en mer omfattande mening än Fi-feministers frihet att prägla en framtida myndighet med sin antiliberala agenda och därigenom underminera trovärdigheten för ett viktigt jämställdhetsuppdrag. Malin Lernfelt ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån