Den nya jämställdhetsmyndigheten får inte präglas av en radikal, akademisk vänsterideologi. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT
Jämställdhet är viktigt.
Samhällsstrukturer har historiskt, såväl som i vår egen samtid, byggt upp makt och hierarkier. Därför har genusvetenskapen en roll att fylla.
I dagsläget befinner sig detta forskningsfält dock på ett sluttande plan och det är bekymmersamt hur individer i ledande ställning gång på gång underminerar den trovärdighet som feministisk teori är beroende av för att ha någon som helst relevans.
Inte minst är risken stor för att detta kommer att påverka jämställdhetsmyndigheten som ska inrättas Göteborg nästa år.
Den person som utsetts att leda arbetet med jämställdhetsmyndigheten är Kerstin Alnebratt, föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning. Sekretariatets uppgift är att ”öka genomslaget för forskning och kunskap om genus och jämställdhet inom akademin och i samhället som helhet”.
Det låter bra. Men vid en närmare granskning är det tydligt att den typ av feminism och jämställdhetsarbete som främjas av Alnebratt och hennes kolleger är starkt dogmatisk och präglad av ett tydligt radikalvänsternarrativ.
Man räknar huvuden och pratar om hudfärg. Vid föreläsningar i sekretariatets regi görs det märkliga försök att utmåla Sverige som ett rasistiskt land.
När de anställda (som fick komma till tals) inför Internationella kvinnodagen på Instagram berättade om vad de ansåg var den viktigaste feministiska kampen valde flera att prata om den ”nyliberala ekonomin” som det största hotet mot jämställdheten och kritiserade hur ”nyliberaler” kidnappat de feministiska frihetsfrågorna.
Inte en enda person lyfte fram hedersproblematik och den allvarliga situation vi ser både i Sverige och ute i världen där kvinnor till följd av uråldriga patriarkala strukturer stängs in, osynliggörs och fråntas sina mänskliga rättigheter.
I samma anda valde Maria Grönroos, även hon föreståndare vid sekretariatet, att häromdagen ifrågasätta SAS:s val att inte anställa en person som krävde att få bära slöja, genom att jämföra hijab med vigselring.
Grönroos verkar inte känna till att det bland annat inom vården inte är tillåtet att bära smycken och att det precis som SAS uniformsregel är lika för alla.
Hon ignorerar också att slöjfrågan är betydligt mer komplicerad än att handla om ”kvinnors klädsel”. Slöjan kan också vara – även om många frivilligt väljer att bära den – en stark symbol för underordning och mäns makt över kvinnors kroppar.
Nationella sekretariatet för genusforskning behövs.
Så även en jämställdhetsmyndighet.
Förutsättningen för att denna ska kunna tas på allvar och utöva inflytande är dock högt i tak, ett brett förhållningssätt och fokus på alla människors lika rättigheter.
Den akademiska feminism som i dag blivit detsamma som närmast sekteristisk Schymanism, och företrädare som ägnar mer tid åt att bekämpa de liberala idéer som haft en stor betydelse för kvinnors frigörelse än åt verklig jämställdhet, bör därför inte prägla den nya myndigheten. Det vore mycket olyckligt.
Malin Lernfelt
