Pär Sundin låg i sitt sjukhusrum efter sin kranskärlsröntgen när personalen upptäckte att halva hans ansikte hängde.
Lördagen den 23 september 2023 skulle bli en glad dag med en stor utmaning. Det var ovanligt varmt för att vara en septemberdag när Pär Sundin åkt till Stockholm med sin son Erik för att springa Lidingöloppet tillsammans.
Det var inte första gången den då 58-årige Pär skulle ställa upp i det klassiska tre mil långa loppet. 1996 gjorde han sin första start, och när han och sonen anmälde sig var det för skojs skull.
Men mitt i loppet förändrades allt. Två mil var avklarade när Pär Sundin sprungit ikapp Erik och de båda diskuterade att bryta loppet då han plötsligt kollapsade.
– Jag kände redan från start att det här kommer att bli skitjobbigt, berättar han.
Pär Sundins löparintresse började redan i unga år, när en lokal skoltävling skulle avgöras. Även om han utövade flertalet andra sporter i ungdomen var löpningen återkommande.
I takt med att Pär växte upp i Västergötland blev de klassiska friidrottsdistanserna på 800 och 1500 meter utökade till medeldistanser.
– Det var ju inte så utvecklat med träningsgrupper och så som det finns i dag, just när man höll på med löpning i längre sträckor var man ganska ensam. Åtminstone i den klubben jag var då, berättar han.
Flytten till Skellefteå gick, men intresset fortsatte, och även om den då 30-årige Pär Sundin var anmäld till Lidingöloppet redan 1995 sköts den första starten upp till året därefter.
– Jag hade en dröm ett tag att jag skulle ta mig ned på den där 2,15-tiden (2 timmar och 15 minuter). Jag hade några tider väldigt nära, men jag var nog egentligen inte riktigt tränad för den typen av distans. Jag var liksom aldrig ute och sprang så där långt egentligen, utan mer ofta och med hårt tempo.
I januari 2021 var hela världen i coronapandemins grepp. Då förändrades vardagen för alltid. Pär Sundin trillade ihop på golvet hemma, och även om de inledande undersökningarna uteslöt hjärtinfarkt fortsatte undersökningarna. Ett arbets-EKG ledde till en kranskärlsröntgen i Umeå, och undersökningen inleddes med att en kontrastvätska tillsätts i blodkärlen.
– Så plötsligt, när jag ligger där och ser allting hända, får jag så fruktansvärt ont i huvudet och säger det. Men de svarar att det kan bli så. Då var det inte mer med det.
På eftermiddagen, när undersökningen är över och Pär är på plats i sitt tilldelade rum, kommer en sköterska för att ge honom mat.
Då märker personalen att halva ansiktet hänger.
– Jag hade själv känt att jag hade tappat lite styrka i högersidan och i armen. Så jag blir nedskickad till röntgen och de konstaterar att jag har fått en typ av stroke.
Pär Sundin kallar det för en ingreppsbaserad stroke, då kontrastvätskan fick något i kärlen att lossna och färdas till hjärnan. Men effekterna av stroken blev fortfarande starka.
– Jag var sjukskriven hela våren och kom tillbaka sakta under hösten. Så försökte jag också komma igång med lite löpning där i slutet på sommaren, men det gick inte sådär jättebra. Jag blev liksom alldeles för trött. Jag hade ju tappat väldigt mycket kondition rent krasst, men jag blev också hjärntrött i huvudet.
I kontakten med sjukvården fick Pär Sundin möjlighet att testa om han var berättigad att få hjälp på ett rehabcenter i Umeå.
– Det visade sig då att jag var mer påverkad av stroken än jag kanske hade trott. Jag var ju igång hyfsat fort, jag kände att jag hade dålig balans och sådär men tyckte ändå att det gick ganska fort. Men så visade det sig att jag var mycket mer påverkad än jag trodde.
Rehabträningen i Umeå gav stora resultat, både mentalt och fysiskt. Och med hjälp av sjukvården fick Pär möjligheten att skapa ett nytt synsätt på träning.
”Problemet med mig var att jag alltid har velat tävla. Varje pass ska helst gå lite snabbare än det förra”, säger Pär Sundin.
– Problemet med mig var att jag alltid har velat tävla. Varje pass ska helst gå lite snabbare än det förra. Där fick jag hjälp med att börja försöka tänka på ett annat sätt.
Ett år efter att han försökt komma igång igen började han så sakta springa. Intresset för löpningen dog aldrig av, och i takt med att styrkan i kropp och sinne kom tillbaka stegrades träningen upp.
Vi är tillbaka år 2023. Pär och Erik hade just anlänt till startområdet för Lidingöloppet, lite senare än de hade hoppats på. Kön till toaletterna var lång, och far och son hann knappt värma upp innan det var dags att ställa sig i startfållan.
De startar samtidigt som elitgruppen, 1A, men i andra vågor, och redan innan han springer igång känner Pär att det kommer bli ett tungt lopp. Det är varmt, ovanligt varmt för att vara i september, och risken för vätskebrist är hög.
I halva loppet går Pär på autopilot, men därefter börjar det ta emot. Då ser han ryggen på Erik. Sonen, som varit sjuk precis innan loppet, berättar att han funderar på att bryta, och Pär känner likadant. Men så långt kommer de aldrig.
– Vi kommer till en backe vid tvåmilspasseringen, där man är i närheten av målet innan man går ut på sista milen. Där segnar jag bara ner och trillar ihop.
Kommer du ihåg det själv?
– Jag har inte så tydliga minnesbilder av det. Minnet jag har är egentligen då jag har blivit transporterad på ett sätt jag inte minns av personal till ett rum, och då kommer ambulansen.
Pär Sundin har strokesymtom efter kollapsen, liknande som när han 2021 hade hängande ansikte på sjukhuset. Men efter en lång kväll på akuten kan inte personalen se någon ny stroke och han får åka hem.
I de uppföljande undersökningarna konstateras att Pär inte drabbades av en ny stroke.
– Det som hände på Lidingöloppet hade ingenting att göra med en ny stroke eller med den gamla stroken, utan förmodligen var det en kombination av vätskebrist, värme och framförallt stress. Jag är mer stresskänslig efter stroken, och det visade sig väl då.
Där segnar jag bara ner och trillar ihop.
Pär Sundin
Det går relativt fort för Pär att återvända till löpningen efter kollapsen. Den löpargrupp han anslöt till under våren, Runacademy, blir ett stadigt inslag genom hela vintern, och i gruppen snackas det om Lidingöloppet 2024.
– Det var några som pratade om att anmäla sig. Men jag har gått nästan hela sommaren och våndats över det. Jag kände liksom att – varför ska jag springa det en gång till? Är det något jag behöver bevisa? säger han och fortsätter:
– Till slut kände jag någonstans att jag inte ville att det skulle sluta så där sista gången jag sprang Lidingöloppet. Jag ville springa det en gång till, och då ville jag göra något annat av det. Inte en jakt på en viss tid eller på en prestation, utan nu skulle det vara en rolig grej.
Ett år senare, närmare bestämt den 28 september, stod han återigen på startlinjen. I samma startgrupp, 1C, i samma startfåll. Men redan i förberedelsestadiet var känslan betydligt bättre.
– Jag hade gott om tid, jag hann göra alla bestyr innan och värma upp ordentligt och bara inne i inne i fållan kändes det bättre. Det kändes väldigt trevligt, det kändes väldigt lätt i kroppen och huvudet från början.
Du berättar att du våndades inför att anmäla dig. Var du orolig att samma sak skulle kunna hända igen?
– Det var mer att jag skulle göra det för att det var roligt i så fall. Om jag bara skulle göra det för att få en viss tid så är det liksom bara kravfyllt. Men jag hade inte så mycket tankar på att det skulle kunde hända igen. När jag sprang förbi den platsen där jag tänkte att jag kollapsade kände jag att ”just det”, men annars var det bara positiva tankar i huvudet.
Till slut kände jag någonstans att jag inte ville att det skulle sluta så där sista gången jag sprang Lidingöloppet.
Pär Sundin
Ett tre mil långt lopp är krävande för kroppen, det vittnar Pär Sundin om. Men när han gick in mot de sista kilometrarna kände han också något helt annat.
– Det bara flöt på, och jag höll ett väldigt jämnt tempo hela loppet. Jag hade liksom ingen tanke på att jag skulle vara nere och nosa på 2,15, men när jag inser att jag kommer springa en bra bit under 2,25.... Då sprang jag bara med ett stort leende på läpparna och var lite i gråten när jag sprang på målrakan.
Den slutgiltiga tiden skrevs till 2 timmar och 22 minuter, en av de bästa tiderna någonsin för Pär. Vinsten var dock något helt annat.
Vad har löpningen betytt för dig på vägen tillbaka från stroken?
– Jättemycket. Men det hade också inte funkat om jag inte hade kommit till Umeå på rehaben. Fysiskt fick jag mycket hjälp men framför allt fick jag hjälp med just det här tankesättet, berättar han och fortsätter:
– Runacademy, som jag också började med, har betytt massor. När man tränar i grupp, som man gör där, blir man både peppad men i mitt fall också bromsad. Jag kan liksom inte tävla, även om jag kanske är längre fram i gruppen så handlar det om att alla ska träna tillsammans.
I slutändan blev Lidingöloppet 2024 en revansch, men på mer än ett sätt.
– I Umeå fick jag hjälp med en annan slags inställning till löpning. Den inställningen, eller känslan skulle jag säga, den nådde sin peak under Lidingöloppet.
Pär Sundin våndades länge över att anmäla sig till Lidingöloppet 2024. ”Jag ville göra något annat av det”, han.
Flera gånger återkommer Pär Sundin till att han inte vill framstå som ”bättre än någon annan”, att han inte är ute efter credd. Men han vill inspirera.
– Det finns många som har gjort den här resan, kanske från ännu svårare bakgrundssituationer med sjukdom och skador. Men jag tänker att om en sådan här berättelse kan inspirera någon så – det är liksom inte kört. Det går.
För honom själv är framtiden ett oskrivet kapitel. I förbifarten konstaterar han att det sista Lidingöloppet förmodligen inte är sprunget, och kanske ska han ge sig på Stockholm marathon? Men en sak är säker – så länge han kan vill han fortsätta springa.
– Löpningen har varit den individuella idrotten för mig i hela mitt liv, så jag hoppas kunna fortsätta med det på ett sunt sätt. Det ska vara något man gör för att man tycker att det är roligt.
