Med SM-guldet bröt Pär Lindholm sin dystra svit av finalförluster. En svit som tagit hårt på Skellefteå AIK:s stjärncenter. ”Varje förlust har satt sina spår”, berättar 32-åringen i en lång intervju med Norran.
Bara några dagar har passerat sedan Skellefteå AIK vann föreningens fjärde SM-guld när Norran träffar AIK-stjärnan.
På TV-skärmarna i restaurangen visas höjdpunkterna från finalmatchen och på bordet framför Pär Lindholm ligger SM-medaljen.
32-åringens sjunde i ordningen, men den första av den ädlaste valören.
Lindholm har fått kämpa, och vänta, länge för att äntligen kunna titulera sig mästare.
Silvermedalj efter silvermedalj har hängts runt nacken på AIK:s centerlokomotiv, och i media har det talats om en finalförbannelse.
– Egentligen har jag svårt att förstå att man ska få negativ uppmärksamhet när man förlorar finaler. Det känns lite konstigt, och borde väl snarare vara spelarna och lagen som åker ut i kvartsfinal flera år i rad som uppmärksammas på det sättet? Hela grejen är väldigt skev, berättar Lindholm, och fortsätter:
– Finalförlusterna spelar mindre roll, det jobbiga har snarare varit att inte vinna.
Vid sidan av 106 NHL-matcher har Lindholm också representerat Tre Kronor i ett OS och två VM, men den statistik som oftast uppmärksammats är de sex SM-silvermedaljer som han fått runt halsen efter finalförluster på J18-, J20- och seniornivå.
I februari blev det sedan ytterligare ett nederlag i en finalmatch när AIK föll i CHL-finalen mot Genève Servette HC.
Sju finalförluster som alla satt sin prägel på Lindholm.
– Varje förlust har satt sina spår och det har blivit ganska mycket snack i media om att vi inte är bäst när det gäller. I grund och botten har varje förlust gjort mig starkare; jag har velat ta revansch och gjort allt jag kan för att bli en bättre hockeyspelare för att kunna hjälpa mitt lag ännu mer, säger Lindholm med bestämd blick, innan han tar ett andetag och fortsätter:
– Men efter förlusten i SM-finalen mot Växjö förra året var det snarare som att den tog ner mig ordentligt i en djup dal som har varit svår att ta sig ur – och att förlora CHL-finalen på det var tufft.
Att inte kunna vinna tillsammans med Oscar Möller, till vänster, och Joakim Lindström, i bakgrunden, var en del i att fjolårets finalförlust mot Växjö tog så hårt på Pär Lindholm.
Finalförlusten säsongen 2022/2023 blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Det blev ett nederlag för mycket helt enkelt, berättar han.
– Det var svårt att ta sig upp efter det.
Vad var det som gjorde att den finalförlusten satte ett sådant avtryck på dig?
– Att vi inte kunde avsluta jobbet tillsammans med "Jocke" (Joakim Lindström) och Möller (Oscar Möller). Det var tufft i somras när man sedan förstod att den chansen inte kom igen. "Jocke" och Möller är de två som jag har sett upp till mest genom hela min karriär, och det hade varit så otroligt häftigt att få lyfta bucklan tillsammans med dem...
Efter finalförlusten förra året var sedan Lindholm med när Tre Kronor fiaskoartat föll mot Lettland i kvartsfinalen i hockey-VM.
Ytterligare en förlust, och med en förkortad sommarledighet var det något som saknades hos 32-åringen när den nya säsongen väl började.
– Jag hann inte ladda om och första halvan av säsongen var svår att motivera sig till. Visst fanns det ljusglimtar då och då, men generellt sett var jag inte lika bra som jag brukar vara. Drivet att ta mig framåt och bli bättre saknades.
Var det mer som att du bara försökte hålla dig flytande och hålla ihop det?
– Ja, lite så. Det är nog ganska bra sagt, säger Lindholm och tar en kort paus.
– Det var väl inte någon total katastrof, men jag kände att jag inte var på rätt plats rent hockeymässigt.
Jacob de la Rose, Pär Lindholm och Carl Grundström åker av isen efter Tre Kronors fiaskoartade förlust mot Lettland på VM förra året.
Det dröjde fram till den 27 oktober innan Lindholm öppnade sitt målkonto i SHL, och poängmässigt var det en blygsam utdelning under första halvan av säsongen.
– Det speglade väl av sig, och en sån grej gör det ju inte lättare. Snarare blev det ännu jobbigare, men med det sagt så tycker jag ändå att jag har försökt att göra det bästa av situationen.
CHL-framgångarna blev vändningen för Lindholm, som hittade kraft i att jakten på en ny titel påbörjats.
– Första gången jag kände att "nu ska jag verkligen försöka driva framåt och hjälpa laget" var när vi gick till final i CHL. Då kände jag att vi hade chansen att vinna, vilket gjorde mig mer påkopplad.
Det blev som bekant ytterligare en dråplig förlust för AIK och Lindholm i finalen, men denna gång fungerade misslyckandet istället som tändvätska.
– Andra halvan av matchen spelar vi bra och vi hade också goda möjligheter att ta oss ikapp, men pucken ville inte in. Efter den matchen var känslan att vi lärde oss något av förlusten; när vi började våga spela med pucken dominerade vi matchen, men tyvärr började vi för sent och lyckades inte hämta ikapp underläget.
Det fanns inte heller någon tid att deppa, jakten efter SM-guldet fortsatte ju?
– Precis. Utöver att resan fram till CHL-finalen gav mig och laget självförtroende, så gav förlusten oss också revanschlusta vilket man inte ska underskatta. Vi gav oss fan på att inte förlora en till final den här säsongen.
Skellefteå AIK:s centerstjärna Pär Lindholm har varit nära, men aldrig tidigare fått lägga händerna på Le Mat-pokalen. För två veckor sedan blev drömmen till slut verklighet.
Efter alla förlorade SM-finaler blev det till slut Pär Lindholms, och Skellefteå AIK:s, tur att lyfta Le Mat-pokalen.
Föreningens fjärde SM-tecken, men Lindholms första.
– Just nu känns det som en otrolig lättnad. Att få kasta allt som har varit bakom sig. När jag går härifrån och lämnar hockeyn kommer jag att minnas det här, att vi var bäst i Sverige, och att få tänka den tanken gör det betydligt lättare för mig själv.
Ja, hur är det att titulera sig svensk mästare?
– Det är en fantastisk känsla. Många gånger har jag tänkt att jag aldrig kommer att få uppleva det här, och just nu mår jag så fruktansvärt bra. De nedtyngda axlarna är borta nu. Det har varit tufft, men nu är det bara en enorm glädje.
En medalj av ädlaste valör var det som krävdes för att trycket över bröstet och de nedtyngda axlarna skulle försvinna. ”Just nu mår jag så fruktansvärt bra”, säger Pär Lindholm.
Lindholm har som sagt varit nära att vinna många gånger, men aldrig så nära att han vågat tänka tanken på hur det skulle vara.
– Jag har inte vågat tänka på hur det skulle vara, för jag har inte velat jinxa det. När matchen väl är slut, eller egentligen redan när Max (Lindholm) gör 2–0, så svartnade det för ögonen och den känslan är väldigt svårt att beskriva.
Om du skulle ge det ett försök?
– Det svartnade och jag har minnesluckor; jag kommer inte ihåg vad jag gjorde direkt efter slutsignalen. Det var en blandning av alla olika känslor: lättnaden är där, men samtidigt är det en sån enorm glädje i kombination med att man inte vet vad man gör.
Dagarna efter SM-guldet har 32-åringen också sett om den femte och avgörande finalmatchen.
– Jag har sett om hela matchen och hela guldfirandet, och det har varit ett sätt för mig att ta in det. Det är ganska skönt att få se allt som hände, då jag inte minns allt av matchen.
Vad är det du kollar efter? Och vilka ögonblick är det som fastnat?
– Jag minns inte sekunderna efter slutsignalen och bara att få se vart man tog vägen, vart man kastade handskarna och vart hjälmen tog vägen. Man hade kanske tänkt en tanke på hur man skulle göra, men när det väl händer så går det inte att tänka. Det är spontana reaktioner som är fantastiska att se.
”Det är en fantastisk känsla. Många gånger har jag tänkt att jag aldrig kommer att få uppleva det här”, säger Lindholm om SM-guldets betydelse.
När började du tro på guld? Att du faktiskt till slut hade lyckats nå ditt mål?
– Jag tänker nog tanken under matchen, men skjuter bort den lika fort för att jag vet att man inte får tänka så. När vi väl hänger 2–0 så förstår jag att vi är riktigt nära, och i takt med att sekunderna går så förstår man att det är klart, säger han och fortsätter:
– Men det är först med tio sekunder kvar som man känner att det är klart på riktigt. Hade de gjort ett mål med 30 sekunder kvar så vet man att de kommer att få en sista chans.
Pär Lindholm var inne på isen när Max Lindholm åkte in 2–0 i tom målbur.
Slutsekunderna fick han istället se från första parkett.
– Jag kommer bara ihåg att jag står i båset och inte vet vad jag ska ta mig till, men vi spelar rätt bra och de som var ute på isen redde ut det bra, säger han med ett leende.
Med Jonathan Pudas skadad fick Lindholm, som också inledde slutspelet som kapten i backstjärnans frånvaro, också bära ett "C" på bröstet i den avgörande finalen.
Tillsammans med Pudas fick han sedan lyfta pokalen framför en fullsatt Skellefteå Kraft arena.
– Först och främst var det tråkigt att Pudas inte var med ute på isen, då han är otroligt viktig för oss. Att vara lagkapten har inte ändrat hur jag agerar, men givetvis kändes det lite häftigt att få hämta och lycka bucklan.
Länge var Lindholms största drivkraft att vinna ett SM-guld.
Nu är målet uppnått, men ett nytt är redan på plats.
– Klart att man vill göra det här igen!
Pär Lindholm guldmålades efter Skellefteå AIK:s SM-guld och sedan fortsatte det efterlängtade firandet för 32-åringen.
