Simon Krekula tillsammans med pappa Fredrik under uppväxten.
2018:s finalförlust mot Växjö Lakers var den absoluta dödsstöten på den dynasti, dominans och briljans som Skellefteå AIK både charmade och förtvivlade hockeysverige med. För Skelleftesonen och den spelande supportern Simon Krekula var samma, tunga förlust början på slutet på ett liv som hockeyspelare och hockeyproffs.
I början av februari 1998 föddes Simon Krekula i ett Stockholm som var mer kallt än varmt. AIK (Gnaget), där pappa Fredrik Krekula för tiden spelade, hade en tung säsong och tvingades kvala sig kvar i Elitserien.
Ganska precis 26 år senare möter Norran upp Simon Krekula i lägenheten i ett krispigt och – för dagen – iskallt Skellefteå. Hockeykarriären är över, arbetslivet har börjat.
Kort efter millennieskiftet gick flyttlasset till staden Simon ser som sitt hem. Det var i Skellefteå han fick sina första vänner, det var i Skellefteå han sköt sina första slagskott.
Flytten till Skellefteå blev inte bara början på Simons liv. Det blev starten på pappa Fredriks nuvarande kultstatus i Skellefteå AIK. Samtidigt som Simon blev äldre och äldre, började intressera sig mer och mer för hockey så gjorde sig Fredrik ett större och större namn i AIK.
– Jag hade en jättebra uppväxt. Jag var väldigt hockeybesatt. Jag blev aldrig, på något sätt, pressad. Det var snarare så att mina föräldrar försökte hålla tillbaka mig. Det var mycket att spela på gatan med kompisar och så.
Säsongen 2005/2006 tog AIK:s kräftgång slut. Laget lyckades äntligen kvala sig upp till elitserien, där Fredrik Krekula blev en stor frälsare. I den avgörande matchen sköt Krekula in två mål och stängde matchen mot Bofors.
I samma veva var Simon en nybliven åttaåring som brann för hockey och älskade att idrotta med kompisarna. Att ha det efternamn han hade var inget som tyngde honom, snarare stärkte.
– Jag känner inte att det blev någon press. Året där de gick upp i elitserien var det en del snack om det, men det har aldrig påverkat mig. Det har snarare varit kul att ha intresset gemensamt med pappa. Det var inte så speciellt, mer bara coolt att kunna se honom spela.
Att göra straffmål var lite av Fredrik Krekulas signum. Komiskt nog är ett av sonen Simons största minnen från pappas karriär en straffmiss.
Minns du någon match med din pappa som spelare?
– Jag minns någon gång när man var på plats och han fick en straff. Han mötte Johan Backlund, som tidigare spelade i Skellefteå AIK, och då skulle pappa prova en annan variant för att han trodde att Backlund skulle kunna den vanliga; Men då missade han. Det är ett minne jag har, säger Simon med ett skratt.
Som knatte började hockeykarriären i SK Lejon. Som bosatt i Stämningsgården gjorde det geografiska läget att moderklubben blev just Lejon.
– Det var mest Morö Backe-folket som spelade i AIK och alla kompisar på skolan hamnade i Lejon. Det var naturligt att hamna där.
När tonåren närmade sig fick Simon frågan av AIK att vara med i en cup för laget. Samtidigt fick två killar från Kåge samma chans: Filip Gustavsson och Hardy Häman Aktell.
– Vi hade mött AIK många gånger och inför hockeyklass i högstadiet så fick en del spelare från andra lag i stan testa på. Det gick bra och när jag bytte skola till Norrhammar blev det spel i AIK.
Klubbytet gjorde att snacket ökade. En nästa generations Krekula fanns i organisationen.
– Det var mest en kul grej. Pappa var även tränare för oss något år. Samtidigt var Pär Mikaelsson också tränare, som var en ännu större legendar. Det blev naturligt.
Bara ett par år senare började den era där Skellefteå AIK spridde skräck i varenda arena. Mellan 2012 och 2016 vann klubben grundserien samtliga år och tog två SM-guld. När guldet, säsongen 2012/2013, togs var Simon lagkapten i föreningens U16-lag.
– Jag kom ihåg guldet mot Luleå. Vi såg guldmatchen hos en kompis och drog sedan direkt till ladan. Man var verkligen en supporter samtidigt som en del i organisationen.
Simon Krekula (i vitblå mundering) var lagkapten för det Västerbotten som vann TV-pucken säsongen 2013/2014.
Året efter började grejer hände i processen mot att bli ett hockeyproffs. TV-pucksguld 2014 och landslagsdebut kort efteråt.
– Det är en kul grej att ha gjort och verkligen roligt att ha fått vinna. Det är något som funnits så länge och är prestigefyllt. Det är först nu efter karriären man kan kolla tillbaka på det.
Bara två säsonger senare var det dags att dra på sig A-lagsdressen första gången. I en hemmamatch mot Växjö skedde den stora drömmen i favoritklubben.
Simon Krekula i debutmatchen mot Växjö 2016.
– Det jag minns mest från första tiden i A-laget var hur läskigt det var att göra fel på träningsövningarna, säger Simon med ett skratt.
Säsongen efteråt belönades Krekula med ett kontrakt i AIK. Men efter den säsongen, där AIK föll i SM-finalen mot Växjö, tvingades egenprodukten ta steget ned till allsvenskan.
En ny utmaning inleddes. Simon Krekula var inte längre ett ungt löfte. Han hade blivit en man i en ny stad, ett nytt lag, med nya krav. Han skulle leverera, han skulle brinna.
Men lågan var på väg att slockna.
– Min besatthet från hockeyn hade svalnat. Det hade blivit mer som en vanlig hobby.
Man kände sig nästan aldrig 100 procent och då blev det tråkigare och tråkigare
Simon Krekula
Det blev bara tre säsonger i allsvenskan. Sedan tackade Simon hockeyn för alla minnen, alla upplevelser, all glädje, all lycka. Kroppen hade tagit stryk och måendet hade försämrats.
– Jag började få problem med nacken när jag kom upp i AIK:s A-lag. Andra året i allsvenskan började nacken bli jobbigare och jobbigare och jag fick några hjärnskakningar. Man kände sig nästan aldrig 100 procent och då blev det tråkigare och tråkigare.
Hur mådde du under den tiden?
–Det var väldigt tufft under vissa perioder.
Vart kommer nackproblemen ifrån?
– Det kommer egentligen från upprepade smällar. Det växte fram, sedan har jag också haft några hjärnskakningar. Jag gjorde en magnetröntgen redan under tiden i AIK och det var inget fel på skelettet.
”Det blev mer och mer att man började associera hockey med något jobbigt för att det var så mycket smärtor kopplat till det”, säger Simon krekula.
Han kom upp som ung, hette Krekula i efternamn, vann TV-pucken och gjorde juniorlandskamper. Det blev några proffssäsonger, ett SM-silver och många fina minnen. Men det kunde blivit mycket mer.
– Somrarna blev till slut roligare än vintrarna. Då slapp man få en 100-kiloskille som tacklade en och man hade ont i nacken i tre veckor. Det blev mer och mer att man började associera hockey med något jobbigt för att det var så mycket smärtor kopplat till det.
Norran träffade Simon Krekula i lägenheten i centrala Skellefteå för ett samtal om karriären, valet att lägga av och framtiden.
Efter karriären har mycket förändrats. Simon har utbildat sig till mäklare, skaffat en lägenhet i centrala Skellefteå tillsammans med sin sambo Amanda, där det står en väldigt grön fåtölj i vardagsrummet. I just den sitter 26-åringen och reflekterar tillbaka över karriären, uppväxten, minnena och livet i stort; som fram till 2021 hade handlat om ishockey.
– Fram till gymnasiet kände man sig som en hockeykille. Det var det man tyckte var roligast och de närmsta kompisarna spelade.
Jag ångrar att man inte hade ännu fler vänner som var utanför hockeyn
Simon Krekula om uppväxten
På högstadiet gick han på Norrhammarskolan. Det är där alla hockeyspelare går. Det är där det snackas hockey, det är där hockeykillarna syns och hörs.
– Vi var 13-15 hockeykillar i klassen. Det var nog ganska grabbigt. Jag tror och hoppas att det har blivit bättre och bättre för varje år. Det är en grabbig bubbla.
Finns det saker du ångrar från den tiden?
– Jag har inga specifika minnen, men jag tror absolut att det kan ha blivit en hets; att det gynnas att vara den coola och det triggas upp i grupp. Det är svårt, både i skolan och i omklädningsrummet, att se vart gränsen går i den åldern, säger han och fortsätter:
”Jag tror absolut att det kan ha blivit en hets; att det gynnas att vara den coola och det triggas upp i grupp”.
Simon Krekula
– Jag ångrar att man inte hade ännu fler vänner som var utanför hockeyn. Man var med folk med lika bakgrund och samma mål. Man blev väldigt endimensionell och jag tror att man gynnas av att få fler perspektiv på saker.
Sedan karriären tog slut har Simon verkligen kunnat leva. I början var hockeyn en frihet, ett sätt att smita från verkligheten, i slutet var hockeyn ett fängelse.
– Jag känner mig väldigt förändrad. Jag kollar knappt hockey längre. Jag har nya intressen och har inte samma besatta driv.
Hur gick beslutet att lägga av till?
– Jag kände att nacken gjorde att jag blev en sämre spelare. Jag kände i mitten av min sista säsong att det skulle vara min sista. Jag var ganska redo när det tog slut.
Jag inser att med min motivation hade jag inte tagit mig längre
Simon Krekula
Hela livet hade handlat om att skjuta puckar. Från en dag till en annan var det borta. Lättnaden att slippa smärtan var skön, men känslan att lämna en del av sin identitet var tyngre.
– Det var mycket vemod. Man är van att träffa 20 bästa kompisar varje dag och träna stenhård. Det var en annorlunda period, men jag var väl förberedd. Det gick ganska bra.
När säsongen var över bilade Simon tillsammans med sin pappa genom Sverige. Från Västervik och dåtiden, till Skellefteå och nutiden.
– Bilresan var lite speciell. Det var som ett nytt kapitel.
Hur har omställningen varit?
– Det har gått förvånansvärt bra. Jag har kvar mitt kompisgäng, men det har varit väldigt lite hockey.
Saknar du sporten?
– Absolut, men jag ångrar mig inte. Jag inser att med min motivation hade jag inte tagit mig längre.
Även om sporten inte betyder samma som den en gång gjort så finns Skellefteå AIK kvar i hans hjärta.
– Jag är fortfarande ett "fan". Det är svårt att missa hur det går för laget och jag tycker det är roligt att se.
Du kan inte känna någon bitterhet att det är inte du som spelar i laget?
– Nej, inte alls. Det känns skönt att sitta i soffan och att det är de som spelar, haha.
Nu är det tennis som gäller för 26-åringen.
– Jag och pappa är med i en serie. Det är viktigt att hålla sig i form så man kan slå honom där, avslutar Simon som ska försöka serva sig till ett lyckligt, civilt liv.
