”Jag har alltid varit fascinerad av den skandinaviska kulturen och har tänkt att jag skulle vilja spela här någon gång”, säger Chelsey Goldberg.
Chelsey Goldberg ställer ned kaffekoppen på bordet efter att ha tagit en första klunk och sjunker ned i en fåtölj.
– Jag är en väldigt intressant person, slår hon fast.
Hon kommer direkt från morgonens isträning, en av många träningar hon hunnit med sedan hon landade för drygt en vecka sedan. Håret är fortfarande lätt fuktigt i den knut hon slängt upp det i.
Det har gått en dryg vecka sedan hon landade i Skellefteå när Norran träffar henne på ett kafé. Men Skellefteå har gett ett bra intryck, och även om det fortfarande är mycket att sätta sig in i är hon glad att hon är på plats. För faktum är att detta är första gången 31-åringen har skrivit på för en klubb utanför USA.
– Jag har alltid varit fascinerad av den skandinaviska kulturen och har tänkt att jag skulle vilja spela här någon gång, berättar hon.
Snön faller försiktigt över gågatan. Goldberg berättar att hon besökt Europa, men inte varit i Sverige tidigare. Hon berättar om hur hon i Boston, både som collegespelare och professionell spelare, hade fokus på det och att en flytt utomlands inte var i tankarna då.
Då kom kollapsen av den kanadensiska damhockeyligan 2019.
– När jag tog examen hade jag egentligen tänkt lägga av, men en tränare frågade om jag ville komma och spela med Boston Blades, så jag spelade några säsonger där. Sedan blev det kaosartat – vi fick ett mail från ligadelegaten att vi skulle hoppa in i ett möte, berättar hon.
På det mötet berättades samma sak som det stod i ett pressmeddelande strax därefter – CWHL kommer att upplösas.
Beslutet att lägga ned ligan utlöste reaktioner, där bland annat ett upprop ifrågasatte möjligheten att på ett hållbart sätt spela damhockey i Nordamerika.
Jag vill bli ihågkommen som mer än bara hockeyspelare.
Chelsey Goldberg
En ny spelarorganisation, PWHPA, bildades och medlemmarna valde att bojkotta damligorna i flera år. Organisationen anordnade uppvisningsmatcher, men spelade utanför ligaverksamhet.
– Vi slogs för något större än oss själva. Om du frågar unga hockeyspelare vad deras dröm är svarar alla NHL. Vi slogs för en liga där unga tjejer kunde drömma om att få spela på den högsta nivån.
Spelarna ville ha n möjlighet att leva på sin sport, och efter flera års förhandlingar sjösattes PWHL, en kvinnlig motsvarighet till den manliga NHL, inför vinterns säsong.
Hur känns det att få se en nya ligan spelas i år?
– Så stort, jag är så stolt över det. Jag hade turen att vara en del av det genom hela resan, och att se ligan faktiskt uppstå är så kraftfullt.
Kamp utanför isen
Samtidigt som kampen om en liga utspelade sig pågick också en kamp inom familjen.
– Jag jobbade i Boston och spelade professionellt för PWHPA, och en dag fick jag ett samtal från min pappa. Han berättade att min mamma har blivit diagnosticerad med bukspottskörtelcancer.
Goldberg blir tyst en stund.
– Jag kände att jag behövde släppa allt.
”Min värld vändes upp och ned, och förstås blev familjen min högsta prioritet”, säger Chelsey Goldberg om sin mammas cancerdiagnos.
Det gjorde hon också. 31-åringen slutade på sitt jobb, såg till att hon kunde få träna från Kalifornien i stället och flyttade hem för att hjälpa sin mamma.
– Jag fick spela med Minnesota i stället, då det var geografiskt närmare och jag kunde flyga in till matcher. Vid den här punkten var vi tekniskt sett i strejk och kämpade för en ny liga och för att kunna vara professionella spelare som kan leva på sporten. Men min värld vändes upp och ned, och förstås blev familjen min högsta prioritet. Allt jag kunde göra för att hjälpa familjen kom först.
Hur mår din mamma?
– Hon mår bra. De tog ut bukspottskörteln och tumören. Hon är en kämpe, säger hon och ler innan hon fortsätter:
– Utanför hockeyn är det här den jobbigaste tiden i hela mitt liv. Men jag tror verkligen att min flytt hem hjälpte till att rädda mammas liv.
Kamperna inom hockeyn har varit många, och blev lite av en enda lång. Chelsey Goldberg spelade i ett högt aktat juniorlag, hade kontakt med landslaget och hoppades på att en dag få spela OS. Även om hon hade två år kvar innan hon skulle börja college var stipendiet och kontraktet redan skrivit med Boston.
Då var olyckan framme. I en match ramlade hon och åkte in i sargen med fötterna först.
– Jag visste direkt att det var brutet. Jag försökte att stå och fortsätta spela, men jag föll bara till isen igen, berättar hon.
Det blev en lång säsong av rehab och återhämtning, men inför sitt sista år i den amerikanska motsvarigheten till gymnasiet var hon tillbaka – ett kort tag.
Jag visste direkt att benet var brutet. Jag försökte stå och fortsätta spel, men jag föll bara till isen igen.
Chelsey Goldberg
– Nästan på dagen ett år efter att jag bröt benet spelade vi match, och – det var en sådan sjuk olycka. Vi värmde upp på isen inför matchen och jag hämtade ut puckarna från målet. Jag och en lagkamrat kolliderade lite konstigt, våra knän krokade ihop och min fot fastnade i isen, säger hon och konstaterar:
– Då fick jag ett spiralbrott på samma ställe, fast i vänster ben.
Det låter så lätt när jag säger det, att jag återhämtade mig, kom tillbaka, spelade... Men den mentala delen var en sådan berg- och dalbana.
Ett nytt halvår försvann, ett halvår blev till två säsonger. När Chelsey Goldberg var på väg tillbaka från skada drabbades hon av en envis körtelfeber och säsongen efter det visade det sig att de skruvar som satts i spiralbrottet inte satt korrekt och behövde plockas ut.
– Det låter så lätt när jag säger det, att jag återhämtade mig, kom tillbaka, spelade... Men den mentala delen var en sådan berg- och dalbana. Jag var så trött av att bara återhämta mig och träna för att ta mig tillbaka.
Det tredje året på college blev lite av hennes första rent hockeymässigt, och den första matchen tillbaka betydde mycket.
– Min familj var där, mina föräldrar var inte i Boston så ofta för att det är långt dit. Det var väldigt speciellt, för jag insåg att jag kunde fortfarande spela och att jag älskade det. Jag gjorde två mål i boxplay den matchen.
Oväntade drömmen
Goldberg tar ett nytt bett av sin semla på bordet framför sig. Vi är tillbaka i Skellefteå, hur den första veckan har varit och att jetlagen har lagt sig. Den långa resan mellan Los Angeles och Sverige har satt sina spår i både energi och sömnrytm, men det har börjat släppa.
Allt har gått fort, från början till ankomst, berättar hon. Men det första goda intrycket av Skellefteå AIK.
– Att komma hit och se hur organisationen styrs, det känns automatiskt väldigt professionellt. Allt från tränarna till personalen till ledningen till spelarna, det känns som att de har hittat nycklarna, säger hon.
Den här organisationen är full av människor som vill vinna, vill jobba hårt och stötta varandra varje dag.
– Jag pratade med Ulrika (Dahlgren, general manager) innan jag kom hit och hon frågade vad jag letade efter i ett lag. Jag svarade att jag tittar på kulturen i laget först. Talang kommer om man har en hårt jobbande grupp, men för mig är det viktigt att man har en bra grupp. Den här organisationen är full av människor som vill vinna, vill jobba hårt och stötta varandra varje dag.
Chelsey Goldberg har hela tiden jobbat heltid vid sidan av hockeyn och föreläser för såväl större som mindre folkmassor. Dessutom arbetar hon med NHL-klubben LA Kings för att sprida sporten.
Delar av hennes jobb, som det med LA Kings, har satts på paus medan hon bor i Sverige. Andra delar, som föreläsningarna, kan hon göra på distans. Men hon har ett oväntat intresse och en förhoppning om att en dag få släppa musik – egenproducerad musik.
När hon inte tränar och får tid över producerar Chelsey Goldberg musik i sin lägenhet.
– Jag har haft utlopp för mycket känslor genom musik, det har varit som terapi. Jag spelade gitarr när jag växte upp och har alltid älskat musik, och det kom en tid när jag fick välja mellan musiken och hockeyn.
Men musiken har fortfarande haft en naturlig plats i Chelsey Goldbergs liv.
– Jag älskar att hjälpa människor och jag gillar att anknyta till människor. När jag föreläser försöker jag hjälpa åtminstone en person varje gång jag står framför publik. Har jag fått kontakt med en person känns det som att jag har gjort ett bra jobb. Jag har försökt tänka på hur jag kan göra det i större skala, och jag tror att det är genom musik, säger hon och fortsätter:
– Vi kan lyssna på samma musik vid samma tillfälle, även om jag är i Kalifornien och du är här. Då har man på ett sätt kontakt genom den låten, för du delar den låten med en annan person.
”Jag har haft utlopp för mycket känslor genom musik, det har varit som terapi”, berättar Chelsey Goldberg.
Drömmen är att en dag få spela sina egna låtar på scen.
Du är väldigt mångfacetterad?
– Jag sa ju att jag är en intressant person, säger Chelsey Goldberg med ett leende.
– Jag vill bli ihågkommen som mer än bara hockeyspelare. Jag är inte bara hon som spelar hockey, jag vill också bli ihågkommen som en bra vän, lagkamrat, en bra människa. Jag är hockeyspelare, men jag är så mycket mer än så.
"En inbyggd familj”
Chelsey Goldberg återkommer hela tiden till att hjälpa människor, att det är vad hon tror är meningen med hennes liv.
– Om jag kan hjälpa till att ge kvinnor samma möjligheter som hockey har gett mig är det ett mål jag har. Det är att ge tillbaka till en sport som har gett mig så mycket, säger hon.
Viljan att visa och ge samma sak till andra har tagit henne världen över. Goldberg var inblandad i att sätta damhockeyn på programmet för judiska OS 2022, har åkt till Kenya för att dela ut allt från skolmaterial till sportutrustning och till Brasilien för att visa upp sporten.
”Bara att vara en del av ett lag är en sak man inte kan beskriva med ord. Du har lite av en inbyggd familj, det är inte så många som kan säga det”, säger Chelsey Goldberg.
– Det var kraftfullt. Jag hade älskat att se fler länder utvecklas och börja tävla i OS, jag tycker att det hade varit en häftig prestation.
Vad är det som driver dig?
– Definitivt kärleken till sporten, och att visa upp den, säger hon och utvecklar:
– Hockey är en så rolig sport. Bara att vara en del av ett lag är en sak man inte kan beskriva med ord. Du har lite av en inbyggd familj, det är inte så många som kan säga det.
