Thea Norlund sprang den sista omgången av Broarna runt i maj, och hade då precis börjat känna att något inte stod rätt till.
Thea Norlund skrattar och sätter sig ned vid träbordet i lägenheten. Bara ett stenkast från sitt barndomshem bor hon tillsammans med sambon Alvin och sina två katter, och de trivs bra.
Bellman, den ena katten, hoppar upp på bordet för att undersöka kameran som just lagts där. Norlund fångar upp honom och sätter honom i knäet med ett skratt. Leendet och glädjen genomsyrar hennes personlighet, och skratten bubblar upp med jämna mellanrum.
Det trots att Norran besöker henne bara dagar efter att hon befann sig i en sal på Norrlands universitetssjukhus i Umeå för en operation hon väntat på i månader. Trots att Thea Norlund för bara dagar sedan fick beskedet att operationen inte fungerade.
Allt började långt tidigare. Norlund har länge varit en stor talang inom friidrotten, med medaljer i alla valörer i junior-SM och har representerat Sverige internationellt. Men i våras, när snön just smält och värmen var på väg, som Norlund upptäckte att hon fick obehagliga symtom när hon tränade.
– Jag började få symtom i maj. Då tänkte jag att det kanske var pollen eller att jag inte hade druckit tillräckligt, och min sambo var förkyld samtidigt så jag tänkte att jag kanske hade något i kroppen. Det var något jag kände att jag hade förut, men aldrig haft i den utsträckningen. Så i mitten av juni ringde jag vårdcentralen och sa att jag hade problem med hjärtat, för det gick inte över.
Norlund såg med förväntan fram emot den säsong som var på väg, i den sista deltävlingen av Broarna runt sprang hon sig rakt in på topplistan. Men samtidigt odlades en oro när bekymren med hjärtat, det Thea Norlund kallar för anfall eller hjärtrus, fortsatte dyka upp.
Hur känns de här anfallen?
– Det känns som att jag plötsligt får jättelåg puls, som att pulsen går från 190 till jättelågt. Jag får inte luft, eller jag kan andas men det känns inte som det ger någon effekt, och jag får direkt syrebrist i musklerna. Det tar bara slut och det går inte att fortsätta springa, förklarar hon och fortsätter:
– Jag får stanna och brukar sätta mig en stund och försöka andas. Det tar ändå 30 sekunder innan jag kommer tillbaka och då kan pulsen ligga på 180, som hade varit ganska rimligt för att springa till exempel ett backpass. Men det känns som att hjärtat nästan stannar av, att det krampar ihop och att jag inte får luft.
”Det känns som att hjärtat nästan stannar av, att det krampar ihop och att jag inte får luft.”
Thea Norlund
I våras var inte första gången Thea Norlund kände av sina symtom. Redan under sin tid i USA 2019 har hon själv åtminstone ett tydligt minne av liknande känslor.
– Jag minns jättetydligt att jag sprang ett snabbare banpass och att jag fick stanna av och kände att "ska jag dö nu?". Då tror jag att jag gav mig direkt för att det var så obehagligt, men sedan kom det inte tillbaka. Men då hade jag också mycket skadeproblem så jag sprang inte i samma utsträckning som jag har gjort de senaste åren.
Under sommaren fick Thea Norlund träffa sjukvården för att reda ut vad problemen kunde bero på. En träff med vårdcentralen med EKG blev till en remiss för ett arbetstest, men varken det första eller andra besöket visade något. Det var inte förrän 23-åringen fick göra ett långtids-EKG som en potentiell diagnos visade sig.
– Det såg ut som att det skulle vara en extra bana i det elektriska systemet. Sedan dess har jag väntat på operation.
Jag minns jättetydligt att jag sprang ett snabbare banpass och att jag fick stanna och kände att ”ska jag dö nu?”
Thea Norlund
Hur kändes det för dig under tiden du utredde?
– Innan jag hade gjort långtids-EKG var jag rädd, jag visste inte om det var farligt. Men när det var klart fick jag veta att det är ofarligt, även om det är obehagligt.
Det var i slutet av sommaren, och hösten har varit en enda lång väntan. Men även om Norlund vet att vissa pass kan trigga igång symtomen har hon inte anpassat träningen särskilt mycket.
– Jag kan köra långa pass med lägre intensitet och långa intervaller fungerar bra. Det är så fort pulsen går upp jättefort, som i backintervaller och banpass, som jag får symtom. Jag har alltid försökt, men det är som att så fort jag får symtom kommer det igen hela passet. Vissa gånger har jag försökt hålla tillbaka lite, och det kan funka ibland. Men då tappar man också lite meningen med träningspasset.
Thea Norlund drar upp ena benet framför sig och tittar ned på ett tänt ljus som står mitt på bordet.
– Under tiden jag fick vänta på operation har jag känt mig väldigt förväntansfull, jag har hela tiden tänkt att när jag får göra operationen får jag en ny chans och kan träna igen som jag vill. För när jag springer backpass känner jag mig snabb och stark, men så får jag de här attackerna. Det känns som att jag skulle bli odödlig om det här försvann. Det känns som att jag aldrig skulle bli trött, säger hon och skrattar till.
”Det känns som att jag skulle bli odödlig om det här försvann. Det känns som att jag aldrig skulle bli trött”, säger Thea Norlund och skrattar.
Men även om hon kunnat träna på har hösten inneburit en mental påfrestning.
– Jag har varit rädd, det har bara känts som skit, och så hoppas man att det ska gå över men det gör inte det. Jag har haft hopp, skickats till förtvivlan... Det är frustrerande, för jag vet att jag kan och jag har också hållit mig skadefri i flera år, så blir det så här.
Hösten gick, snön började falla och julen närmade sig. Då kom samtalet Thea Norlund hade väntat på. En helt vanlig arbetsdag, under lunchen när hon tog en paus i soffan i lunchrummet, ringde telefonen.
– Jag såg direkt att det var ett 090-nummer och det stod Umeå under och jag svarade direkt. Han som ringde sa att ”vi har ju haft kontakt tidigare och du står på återbudslistan. Vill du komma på måndag?” Jag blev så glad och var så taggad, jag kunde knappt sova.
”Jag har varit rädd, det har bara känts som skit, och så hoppas man att det ska gå över men det gör inte det.”
Thea Norlund
Bara dagar senare var Norlund på plats i Umeå för att skrivas in för en ablation. Det innebär att läkarna för in tunna sladdar, kallade katetrar, via ljumsken upp i hjärtat. Där triggar läkarna olika delar av hjärtat för att upptäcka störningar i hjärtrytmen.
– Så fort man fick med katetern in i hjärtat började de slå mot delar av hjärtat och jag fick typ extraslag. Det kändes äckligt, men jag tänkte att om jag känner så här redan kommer de hitta det.
Tiden gick, behandlingen fortsatte. Efter att ha försökt en längre stund fick Norlund ett hormon för att manipulera upp pulsen trots att hon inte rörde sig.
Men läkarna kunde inte ge henne ett svar.
– Jag kände bara hur tårarna började bränna, och jag fattade att de kommer inte hitta det. De provade allt, men hittade det inte, säger hon medan ögonen tårar sig.
”Jag kände bara hur tårarna började bränna, och jag fattade att de kommer inte hitta det”, berättar Thea Norlund.
Thea Norlund biter ihop läpparna och tittar ned i bordet. Utanför kör en granne in på gården och lamporna från bilen lyser upp köket.
– Efter det var jag bara jätteledsen. Fysiskt mår jag bra, det känns ingenting i hjärtat och ljumsken läker bra. Det kliar i fingrarna för jag vill bara ut och springa, men ljumsken ska få läka. Det hade kunnat vara så mycket värre, men det är inte kul, säger hon och lägger till:
– De sa också nu efter operationen att det är ofarligt, men jag har svårt att ta det som en tröst. Mitt problem är kvar även om det är ofarligt.
Är det uteslutet att det är en extra bana i systemet?
– Nej det är inte uteslutet, det kan vara så att det inte hittade det den här gången. Jag tror de sa att 10 procent av fallen inte hittas första gången, och då ska man erbjudas en gång till. Så det är inte ovanligt, men det är klart man blir besviken.
Jag har svårt att se det som en tröst. Mitt problem är kvar även om det är ofarligt.
Thea Norlund
I november drabbades friidrottsvärlden av sorg. Stortalangen Emilia Brangefält, som slog igenom under SM och VM i traillöpning 2022, gick bort i suicid. Hon drabbades av hjärtproblem det senaste året, och hennes öde tog hårt på Thea Norlund.
– Jag kände inte henne personligen, men hon var väldigt framgångsrik. Det var fruktansvärt att få veta att hon vad död. Jag tänker på henne varje pass jag gör nu.
Emilia Brangefält blev 21 år gammal.
– Hon var två år yngre än mig. Att man ska känna så... Jag får vara tacksam att jag kan träna så pass mycket som jag kan, även om jag har problem.
Känner du själv att sådana känslor är nära?
– Nej, det gör jag inte. Jag ska inte säga att jag vet vad jag hade tagit mig till om jag inte fick springa igen, men att gå från att ha sprungit hur mycket som helst och det bara tas ifrån en – jag ser hur man hade mått så dåligt av det.
– Jag har tur som får må så bra som jag ändå gör, lägger Norlund till.
Jag får vara tacksam att jag kan träna så pass mycket som jag kan.
Vad händer då i framtiden? Den närmaste tiden väntar ett nytt långtids-EKG för att fortsätta utreda hjärtproblemen. Men vad som ska hända efter det vet inte Thea Norlund själv.
En sak är dock säker – hon vill inte låta hjärtproblemen stoppa henne.
– Jag har inte riktigt vågat tänka på sommaren än. Jag kan ju göra majoriteten av min träning, det är mest formtoppningen som är svår. Jag väntar fortfarande på den jätteskjuts man får i sin utveckling och förra säsongen blev ju bara katastrof.
För Norlund har satsat hårt på sin idrott och allt vad den innebär den senaste tiden och vill fortsätta med det.
– Jag har verkligen gått all in och jag älskar det, det finns ingenting jag hellre gör än att träna. Jag tränar egentligen för att det är det roligaste jag vet, och det ska jag inte glömma bort.
