Callixte Mangubila och hans syskon.
Den 29 december 2006 föddes Callixte i ett Kongo skakat av krig och konflikter. Men till skillnad från alla hans bröder, systrar och släktingar föddes det femte syskonet i syskonskaran på tio med en funktionsnedsättning.
Callixte Mangubila har en kortare underarm, vilket gjort att musklerna inte ligger som de ska och hans hand och arm är vriden (även kallat klubbhand).
Som fyraåring sattes Callixte tillsammans med sin mamma och syskon på en båt från Kongo och Afrika – till Europa och en dröm om trygghet och fred.
– Det var väldigt svårt för oss. Kusinerna kom först hit. Min pappa var militär så han behövde stanna kvar, men efter ett tag kunde vi komma över.
Har du själv minnen från det här?
– Alltså... Jag var liten, säger han och suckar. Jag har lite minnen från Afrika, men inte från själva resan. Vi båtade över till Europa och flög från Danmark.
Anledningen var den utdragna konflikten i Kongo-Kinshasa.
Jag vet inte hur livet hade sett ut om vi inte hamnat här
Callixte Mangubila
Sedan den båtflykten för över 13 år sedan har Callixte Mangubila och hans familj varit Skelleftebor.
– Jag är tacksam, väldigt tacksam. Jag vet inte hur livet hade sett ut om vi inte hamnat här.
Callixte Mangubila tillsammans med sin mamma och ena broder.
Men anledningen till att träffa Callixte Mangubila var inte att höra en flyktings berättelse. Det var för att höra hur han, trots sin funktionsnedsättning, tog sig till Västerbottens distriktslag i fotboll, spelar A-lagsfotboll och har spelat hockey, innebandy, simning och basket.
Den sport han började med först är den han brinner för. Att sparka boll.
– När jag började förskoleklass ville jag börja spela fotboll, men mina föräldrar och jag trodde kanske inte att jag skulle kunna spela i ett vanligt lag.
Men han trotsade farhågorna. Som sexåring ville han spela fotboll. Då skulle han spela fotboll. Med hjälp av sin lärare hamnade han på en träning med fotbollsskor på fötterna – och en Moröntröja över den nätta torson.
– Min lärare hade sett mig spela på gården och tog med mig till en träning. Jag minns att jag var lite nervös, men min kusin var med så jag kände trygghet.
Även om han inte såg ut som alla andra, var han som så många barn. Han ville idrotta.
– Jag gick i samma klass som Valter Lindberg (som nyligen vann VM-brons med Sveriges U18 i ishockey) och har varit vän med honom i nästan hela livet. Han fick med mig till en träning med Skellefteå AIK, så jag var på en friåkning med Fredrik Kariander som tränare.
Och han, tillsammans med Valter var tydliga. Vännen hoppades och tränaren pushade Callixte att börja med ishockeyn.
– Hur de tog tag i att jag skulle kunna börja spela hockey; Det var väldigt fint. Det var inte lätt i början, men jag fick väldigt mycket stöd av Valters familj. Jag är väldigt tacksam.
Med sina förkortade armar trotsade Callixte Mangubila logiken. Han började spela hockey och skapade relationer och minnen. På bilden står han med Skellefteå AIK-talangen Valter Lindberg.
Hur gick det att gå i sporter där man behöver hålla i en klubba?
– Det var lite knepigt. Men jag tror inte det är många föreningar i Sverige som hade klarat av att hjälpa en funktionsnedsatt kille som jag. Skellefteå AIK gjorde det väldigt bra och jag fick utrustning.
– Jag minns en spelare, Morgan Ellis, som köpte skridskor och en ny hockeyklubba till mig. Skellefteå AIK betyder väldigt mycket för mig.
För många var Morgan Ellis inget särskilt. För Callixte Mangubila var han en hjälte.
Karriären blev inte lång, men den satte stora avtryck. Under ett par säsonger, fram till den första tryouten (U16), spelade Callixte Mangubila ishockey, gjorde mål och vann pokaler.
– Jag älskar fortfarande att se hockey och att åka skridskor.
Vad var dina styrkor som hockeyspelare?
– Vinnarskallen. Även om jag inte var bäst så åkte jag alltid skridskor.
– Hockeyn betyder, som sagt, väldigt mycket. Hockeyn är för alla, även om många inte tror det. Skellefteå AIK, och tränarna som jag hade, är väldigt viktiga för mig.
Bakre raden fr. v: Zenja Tsukanov, Einar Lindfors, Viktor Lundström, Emil Persson, William Boström, Casper Larsson, Victor Manberg, Josef Nyström.
3:e raden fr. v: Elias Hedlund, Brynje Storfjord, Ville Sjöstedt, Kalle Karlsson, Noel Nyberg, Isac Åhman, Berdaq Van den Berg, Theo Lindström, Erik Wallström.
2:a raden fr. v: Edward Eman, Olof Hjalmar, Olof Wallström, Klas Lundström, Liv Jonsson, Lova Falkman, Kharma Pavval, Mikael Andersson, Viktor Lundqvist, Alfons Holmqvist.
Nedre raden fr. v: Hugo Bystedt, Kasper Abrahamsson, Emil Hedlund, Valter Lindberg, Callixte Mangubila, Charlie Håkansson, Andreas Nyberg, Ludvig Nilsson, John Anthony.
När AIK:s J20 vann SM-guld i våras var Callixte nere i katakomberna och härjade. Många av spelarna som fick lyfta pokalen är Morö Backe-killens tidigare lagkamrater och vänner.
– Det är mina grabbar. Jag är väldigt stolt över dem.
Även om vintersporten fortsatt har en stor plats i "Calles" hjärta är det fotbollen han lever och dör för. Fastän han bara är 17 år gammal har han spelat med Moröns A-lag sedan säsongen 2022.
Callixte Mangubila
Även om han varit skadad sedan en kollision – en klassisk knä-mot-knä-skada – i februari lägger han otaliga timmar i veckan på fotboll. När han inte kör rehab tränar han sitt P14-lag, som han sedan några år tillbaka varit dirrigent för.
– Det är otroligt kul. Jag brinner för det jag gör. Småbrorsorna, storebrorsorna: Alla spelar fotboll. Morön är en av de finaste klubbarna i stan, det är en familj där man känner sig välkommen direkt. Alla hjälper alla och man känner gemenskapen med alla åldrar.
– Jag känner att det är här jag hör till.
I laget han är tränare spelar en av hans nio syskon. Det började med att han ville in och hjälpa till. Nu har det blivit en passion.
–I början var det en rolig grej. Jag kollade på en av deras matcher, och man blir lite förbannad som åskådare, säger han och skrattar. Jag fick komma på en träning och styra upp litegrann och nu har jag börjat tänka att man kan satsa på det.
Temperamentet då? Jag har sett dig syna det röda kortet som tränare på strandfotbollen en gång.
– Det finns kvar, absolut. Det är en vinnaregenskap, men jag har blivit lugnare med åren.
I intervjun återkommer Callixte Mangubila gång efter gång till hur "tacksam" han är, och hur "fina" människor han är omgiven av. Han har gjort sin egen resa, på sin egna båt, men som hans vänner och familj varit med och byggt.
– Om jag ska vara helt ärlig tror inte jag hade klarat av det om jag inte hade haft lika fina människor runt mig, säger Callixte om livet med sin funktionsnedsättning.
Att behöva fly till ett nytt land är svårt. Att göra det och samtidigt vara byggd på ett annat sätt än alla andra gjorde det inte lättare. Genom åren har glåporden och hatet alltid följt med honom som ett virus som aldrig försvinner. Hur mycket medicin han än får i kärlek och uppbackning av vänner och familj.
– Hat får jag alltid. Jag tyckte det var jobbigt när man var yngre, typ i fyran-femman-sexan. Då var det mycket.
Kommentarerna har han alltid fått, men i vevan när Callixte började med musik ökade det ännu mer, och blev ännu tyngre.
– Det är folk som vill förstöra. Jag har blivit kallad "T-rex", fått höra rasistiska saker och fått påhopp om min familj.
Hur mådde du av det här?
– Jag tycker jag var stark. Det hade kunnat gå helt annorlunda om jag inte hade haft mina vänner och min familj.
I dag, fem-sex år senare, har hatet minskat och kärleken ökat. På sociala medier-plattformen Tiktok har han 57 000 följare och under hösten hade han flera musikspelningar i Skellefteå.
– Jag har mer folk som tycker om mig än hatar mig. Mycket hat har även gått över till kärlek och inspiration.
Vad vill du få ut med din musik och din status i Skellefteå bland ungdomar?
–Jag vill inspirera att allt går. Jag vill nå ut till de lite yngre; att de ska våga göra sin grej, även om folk försöker hata.
Jag tycker aldrig det är rätt att kränka någon. Det säger jag till alla, även mig själv
Callixte Mangubila
Även om Callixte säger sig vara stark och kunna fokusera bort hatet så finns det en gräns. Glåporden har inte bara försvunnit. I vardagen och på fotbollsplanen får han fortfarande höra saker.
– Det är från match till match i fotbollen. Jag är mer utsatt med min funktionsnedsättning och när jag spelar bra försöker folk få mig att tappa fokus. När jag var yngre hade jag lätt att få utbrott och tappa fokus, men jag har blivit bättre på det.
Tycker du att det håller sig på en rimlig nivå, med trashtalket mot dig?
– I bland går det över gränsen, och jag tycker aldrig det är rätt att kränka någon. Det säger jag till alla, även mig själv.
Hur har du tagit kränkningarna?
– Det var värre när jag var yngre. Jag tappade fokus och blev väldigt arg och frustrerad, säger han och fortsätter:
– Min familj och mina kompisar blir faktiskt mer sura än vad jag blir.
Jag är mer utsatt med min funktionsnedsättning
Callixte Mangubila
Men genom all hat har kärleken också vuxit.
– Det är väldigt många som stöttat mig. Från skolan och lärare som gjort ett väldigt fint jobb, till sporten och tränare. Det finns folk inom både fotbollen och hockeyn som kommer finnas kvar i hjärtat. Sedan har jag väldigt fina kompisar och familj, som är med mig genom med- och motgång.
På sina 17 år på jordklotet har Callixte Mangubila varit med om saker som andra drömmer mardrömmar om. Han går rakryggad, och är stolt över att vara "unik" och just den han är. Men det finns djupa sår i profilen. Sår som aldrig kommer läka. När han vara fyra tvingades han fly. När han var tio såg han sin kusin drunkna i Skellefteälven. På senare år har han även sett släktingar och vänner hamna på fel spår på väg in i fel tunnlar.
– Det har absolut inte varit lätt. När jag var tio år gammal såg jag min kusin drunkna framför mina ögon. Jag minns den dagen som det vore igår, det har ärrat mig, säger han och suckar. I tonåren hamnade även släktingar till mig i drogmissbruk. Det har varit jobbigt, måendet har gått upp och ned. Även om man skrattar och ler finns det en kväll där man inte mår helt okej.
Med folk i hans närhet som tagit steget in i kriminaliteten under uppväxten hade han själv kunnat dras med.
– Som tur är har jag väldigt fina kompisar som stöttar mig och hjälpt mig att slippa det där. Det hade kunna gått helt annorlunda om jag haft andra kompisar och gått andra vägar.
Vad är det som gjort att du hållit dig borta från det där?
– Jag har en otroligt fin familj och jag har också varit stark. Jag vill göra bra saker av livet.
Callixte Mangubila tillsammans med sin handkirurg och läkare. 17-åringen har nyligen beslutat sig för att inte göra en operation på sina armar.
Tillbaka till 2024. När Norran träffar Callixte Mangubila på ett soligt Skogsvallen, med mängder av barn på konstgräsplanen; barn som hade kunnat vara Callixte för sex-sju år sedan, barn som leker, skrattar och har roligt, så är det för att snacka om det stora beslutet han just tagit. Under lång tid av tankar, funderingar och oro och alla andra känslor på det stora känslospektrumet har 17-åringen beslutat sig för att inte operera sig, för att fortsätta ha samma armar.
– Jag har tagit ett stort beslut. Det var inte lätt. I hela mitt liv har jag tänkt att jag ska göra en operation.
Varför?
– För att få bättre förutsättningar, jag vill ha lika stora möjligheter som alla andra.
När väl chansen kom till operation så valde han dock att tacka nej. Hans kirurg i Umeå berättade om riskerna med operationen. Att allt skulle läka som det ska kunde inte garanteras.
– Det var väldigt tungt när jag fick höra det. Det var inget lätt beslut.
Callixte Mangubila beslutade sig nyligen för att inte operera sig.
På sociala medier berättade Callixte själv om beslutet och bara sekunder efter att han tryckt på "publicera" började stöttningen flöda in. Kommentarsfältet var fyllt med hjärtan, beröm och kärlek.
– Det var väldigt fint. Jag var inte beredd på att det skulle vara så mycket, men det visar att det finns mycket fint folk. Jag är väldigt tacksam och man känner sig stark.
Har du några svårigheter i vardagen med armarna?
– Jag tror inte det. Vill man klara något klarar man det.
Och viljan är stark. I december fyller Callixte vuxen. Då hoppas han ta körkort.
– Att köra bil har varit en dröm sedan jag var liten, men om jag ska vara ärlig har jag inte vetat om det var möjligt.
– Men nu är det på väg. Jag övningskör och förhoppnings har jag körkortet snart.
Framtiden då? Vad är drömmarna?
– Att skaffa familj, det hade varit kul. Sedan vill jag hålla på med fotboll så länge jag vill.
För 17 och ett halv år sedan föddes han, den spralliga pojken med funktionsnedsättning. Fyra år senare flydde han och sin familj från krig och osäkerhet, till Sverige och tryggheten. Nu blir Callixte Mangubila snart en vuxen man som trotsat tvivlarna. Gång på gång.
– Jag är väldigt tacksam, avslutar han.
