En platta med åtta spikar opererades in i Hannas arm. Efter operationen har hon inte kunnat röra armen eller handen. Hanna misstänker att något gått fel.
Hanna Lundqvist från Drängsmark skulle bara lämna den nya travselen i stallet. När hon steg ur bilen halkade hon. Höger armbåge krossades i fallet. Smärtan var obeskrivlig och hon fick skjuts till akuten. Då hade hon ingen aning om att hennes liv hade förändrats – på en sekund.
Hur många fallolyckor sker det inte per år? Varför får inte jag läka?
Hanna Lundqvist
Nästan två år senare är läget detsamma. Till och med värre, enligt Hanna som är sjukskriven på heltid. Hennes högerarm stöttas upp av ett handledsstöd. Smärtan gör sig påmind under dygnets alla timmar.
– Så här långt kan jag trycka ut armen från kroppen, säger hon.
Armen rör sig knappt några millimeter från kroppen. Handens fingrar är krökta. Tummen kan hon röra på. Men de andra fyra fingrarna bara skakar när hon försöker använda dem.
Hanna opererades i Skellefteå två dagar efter fallet. En platta med åtta spikar sattes in i armen och armen gipsades. Sedan dess har Hanna upprepade gånger tagit kontakt med Ortopeden. Hon upplever att vården inte tar hennes tillstånd på allvar.
– De säger att de inte kan göra något mer. De skulle ta ut plattan och spikarna i november. Men eftersom jag inte har rört på armen så tar de inte bort den. Det känns som att de bara vill bli av med mig, säger hon.
Hanna skickade en egenremiss till Neurologen i Umeå, men den blev nekad och hon hänvisades tillbaka till Ortopeden i Skellefteå. Hanna anmälde skadan till försäkringsbolaget Löf. Löf utreder om patienter drabbats av en vårdskada och om de har rätt till ekonomisk ersättning. Hanna fick avslag, eftersom Löf bedömde att vårdgivaren inte gjort något fel.
– Alla bakslag tar jättemycket energi. Man måste kämpa, men till slut blir det som att man inte orkar mer, säger hon.
Jag saknar mitt gamla jag
Hanna Lundqvist
Men vi backar bandet. Hur hamnade en livsglad och aktiv trebarnsmamma här?
Några veckor efter operationen plockas gipset runt Hannas arm bort. Då har hennes arm låst sig i en fyrtiofemgradig vinkel, tätt klistrad in mot kroppen. Hanna träffar en fysioterapeut 10 gånger. Hon får ett träningsprogram med två enkla övningar, för att få tillbaka rörligheten.
– Det gick inte. Armen satt fast i det här läget, säger Hanna.
För två år sedan ramlade Hanna Lundqvist och krossade sin armbåge. Efter operationen och när gipset togs av kunde hon inte längre röra armen eller handen. Hon misstänker att något gått fel.
Hon försöker visa, men grimaserar av smärta. Armen rör sig några millimeter från kroppen.
Hanna fick gå på dagrehabilitering i cirka sex månader. Kuratorn där var ett viktigt stöd, men insatsen avslutades innan sommaren. Hanna såg andra patienter träna och bli bättre efter höftledsoperationer och andra frakturer. För hennes egen del skedde inga framsteg. Så ser det fortfarande ut.
– Jag kan knappt göra någonting längre. Jag har ständigt ont och armen är i vägen.
Enkla vardagsbestyr känns närmast omöjliga med konstant smärta och en fungerande arm. Hanna kan inte hänga tvätt, inte skära grönsaker och inte köra bil. Hennes dotter hjälper henne att sätta upp håret och hennes 68-åriga mamma hjälper till med hushållet.
– Jag skäms. Det är ju jag som ska hjälpa mamma med att tvätta fönster. Det enda positiva i allt mörker är att jag är vänsterhänt.
Hennes läkare har sagt att hon mest troligt har diagnosen CRPS, komplext regionalt smärtsyndrom. Det är ett tillstånd som uppstår i ett avgränsat område, ofta en arm eller i ett ben.
CRPS
CRPS är ett långvarigt tillstånd av neuropatisk smärta. Det kan leda till intensiva brännande eller värkande smärtor och funktionsnedsättning. Området kan bli överkänsligt, svullna, ändra färg och påverka finmotorik, hår och naglar.
Det finns två typer, typ ett och typ två. Vid typ två finns det en konstaterad nervskada.
Totalt har 1 298 patienter vårdats för diagnosen mellan åren 2019 till 2023, enligt Socialstyrelsens Patientregistret.
Källa: Neuro, Socialstyrelsen och Statens beredning för medicinsk och social utvärdering
– Det gör ont från axeln ända ut till fingrarna. Jag är känslig för beröring. Regndropparna som faller mot armen känns som brinnande tändstickor. Jag är livrädd för att någon ska stöta till den, säger Hanna.
CRPS är en ovanlig diagnos – men allt fler får den. Förra året vårdades 340 patienter för diagnosen, enligt Socialstyrelsens patientregister för specialistvård. Socialstyrelsen har inga riktlinjer för hur den ska behandlas.
Hannas senaste besök på Ortopedkliniken var innan sommaren år 2023.
– Då fick jag höra: ”Det är bara att vänta, en dag kommer armen att fungera igen”. Jag tror inte på mirakel. Inte när det har gått sådan lång tid.
Nu tycker hon att den inopererade plattan i armen börjar trycka mot huden. Hon är rädd för att huden till sist kommer att spricka. Medicineringen och smärtan påverkar henne. Hon kräks minst en gång per dag. Vid två tillfällen har hennes ben svält upp, hon får blåmärken från ingenstans och tappar hår. Men mest av allt sörjer hon sitt gamla jag. Innan olyckan arbetade hon som barnskötare och var engagerad i flera föreningar och höll i aktiviteter i byn. Hon älskade att rida.
– Jag saknar att känna mig behövd. Jag saknar att rida, åka till jobbet, att få komma ut, att leva mitt liv, säger hon.
Hanna har fått testa olika behandlingar på sjukhuset, men numera är det Hannas primärvårdsläkare som hjälper henne med smärtlindring. Hanna har själv tagit kontakt med en fysioterapeut i Boden, som försöker hitta sätt att lindra smärtan. På grund av avståndet kan hon inte åka dit så ofta. Privat vård är dyrt för en familj – speciellt när ena föräldern är sjukskriven.
Jag är så less på att sitta och grina efter ett läkarbesök.
Hanna vill att vården ska göra mer. Hon vill ha en magnetröntgen och en undersökning med ultraljud för att kontrollera om det uppstått någon nervskada.
– Bemötandet från Ortopeden känns nonchalant. Hade jag varit 87 år, då hade jag förstått att de inte vill lägga resurser på mig. Men jag var 38 år när olyckan hände.
I hennes journal finns anteckningar om att ytterligare ingrepp riskerar att förvärra symtomen. Men Hanna misstänker att något är fel och vill att ingreppet ska göras om.
– Jag vill att de ska bryta upp frakturen, så att jag kan få rätt sjukgymnastik och börja om. Det kan inte bli värre än vad det är nu.
Men om det är så som läkarna säger, att de inte kan göra mer i ditt fall?
– Då önskar jag att någon säger att det, så att jag kan släppa alla mina små förhoppningar och sluta söka vård på egen hand. Men jag upplever inte att någon varit så tydlig. Jag känner mig misstrodd när jag söker vård i stan.
Norran kontaktar Ortopeden i Skellefteå för att ställa frågor om Hannas situation. Norran har en fullmakt från Hanna Lundqvist, där vi ges tillåtelse att ta del av och diskutera hennes medicinska behandling. Trots det vill Mark Kruse, chef för Ortopeden, inte uttala sig om ett enskilt patientärende.
– Jag kan bara beklaga om en patient har en negativ upplevelse. Men jag kan inte kommentera enskilda patientärenden, på grund av patientsäkerheten och sekretessen, säger Mark Kruse.
Om en patient är missnöjd med sin vård hänvisar Mark Kruse till försäkringsbolaget Löf, patientnämnden eller IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Man kan även skicka egna remisser genom att göra en egen vårdbegäran.
Mark Kruse, chef för Ortopeden i Skellefteå.
Mark Kruse svarar däremot på generella frågor om hur de utreder vissa diagnosgrupper. Han säger att diagnosen CRPS är en uteslutningsdiagnos, som ställs efter att de utrett andra möjliga orsaker.
– Först utreder vi allt som går att visualisera genom olika undersökningar. Vi undersöker kliniskt genom till exempel stabilitetstester och undersökning av ligament. Vi använder även bilddiagnostik för att se om det finns en skelett- eller broskskada. Vi kan även undersöka om nerver har skadats.
Vi uppmuntrar patienter att göra patientnämndsärenden eller ta kontakt med Löf, så att deras ärenden blir utredda och externt granskade. Det är ett sätt att hålla vården ansvarig, en möjlighet att få ersättning men också ett sätt att förbättra vården generellt.
Mark Kruse
Chef för Ortopeden
Region Västerbotten har inga riktlinjer för hur patienter med diagnosen CRPS ska behandlas.
– Det är en relativt outforskad diagnos och det är få av våra patienter som utvecklar någon form av smärttillstånd. Vi erbjuder insatser och rehabilitering, men ibland så kommer man inte hela vägen. Då får vi behandla med smärtan med medicin, ofta neuropatisk smärtmedicinering.
Ortopederna tar ofta hjälp av andra specialistläkare för att hitta en behandling som fungerar.
”Jag önskar att vi kunde få en bättre förklaringsmodell och hitta mer effektiva behandlingar”, säger Mark Kruse, chef för Ortopeden i Skellefteå.
– Patienter med komplexa smärttillstånd blir sällan bättre av kirurgi. Vi tar istället hjälp av smärtläkare, narkosläkare, neurologer eller rehabteam. Jag önskar att vi kunde få en bättre förklaringsmodell och hitta mer effektiva behandlingar, säger han.
Mark Kruse upprepar än en gång att han inte kan uttala sig om enskilda fall, men beklagar om patienter upplevt ett dåligt bemötande.
– Vi vill att alla patienter ska känna att de är involverade i sin vård, att de blir bra bemötta och får svar på sina frågor.
Hanna Lundqvist ger inte upp. Hon har kontaktat en ortopedmottagning vid Danderyds sjukhus i Stockholm, som är villiga att göra en second opinion. Det kräver dock att Region Västerbotten skickar en remiss och Hanna vänt sig till patientnämnden, i hopp om att de ska granska hennes fall.
Efter att Norran genomfört intervjun med Mark Kruse har Hanna kontaktats av Ortopeden. Hon har fått en tid för ett nytt läkarbesök.
– Jag är glad att de försöker igen, det känns bra. Vi får se vart det leder, säger hon.
