Inom Erikslids hemtjänst jobbar många från Ukraina och Afganistan. "Att ta hand om de äldre är lätt för oss", säger Anastasiia Papakina.
Tre år har gått sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina. Galina och hennes familj lämnade landet redan 2015 när hon var gravid med sitt andra barn. Det var svårt för henne att lämna sitt hemland, men hennes man hade förstått vad som var på gång och övertalade henne.
– Jag tänkte okej vi åker väl då, jag får se det som en semester. Nu har semestern pågått i tio år.
Den 24 februari 2022 kom Galina som vanligt till sitt jobb på morgonen. Hon hade missat nyheterna och kunde inte förstå varför hennes kollegor stirrade så konstigt på henne.
– När jag fick veta vad som hänt höll jag på att svimma. En kollega tog emot mig när jag föll ihop. Det var hemskt.
Nu började en tid av ofattbar oro och stress. Ukrainska flyktingar, främst kvinnor och barn, strömmade till Europa, Sverige och Skellefteå. Till Byske camping kom bland andra Shoira Orazmedova med sin tvåårige son.
– Vi bodde i Charkiv och jag hade nyligen börjat arbeta som chef för en skönhetssalong när kriget bröt ut, berättar Shoira.
Det hade hunnit bli mars och i Ukraina var det vår. Flyktingarna som kom till vintriga Skellefteå hade lätta kläder och skor och knappt någon packning. De behövde kläder, mat och boende. På plats fanns Galina och Anna-Klara Granstrand på Skellefteå kommun, beredda att göra vad de kunde för att hjälpa till.
Shoira Orazmedova och Galina Netteltoft i ett reportage i Norran 2022.
– När jag kom hit visste jag ingenting men när flyktingar började välla in hade jag integrerats och kunde hjälpa dem med allt jag lärt mig. Det första dom sa till mig var att dom ville jobba, säger Galina.
Då startade Anna-Klara tillsammans med Galina ett projekt som innebar att alla som ville arbeta fick jobb direkt utan att kunna språket. De fick gå trainee parallellt med att de gick en svenskakurs. Flera av dem gick med Galina på hemtjänsten, däribland Shoira och Anastasiia Papakina.
– Jag flyttade från Stockholm till Skellefteå när min man fick jobb på Northvolt. Så jag kom hit genom min man men fick hjälp av Galina med att få jobb, säger Anastasiia.
Jag känner och älskar alla våra vårdtagare
Anastasiia Papakina
Hon hade ingen erfarenhet av vården och i Ukraina finns inte äldreomsorg på samma sätt som i Sverige. Däremot är det naturligt och självklart för ukrainare att ta hand om sina äldre, säger hon.
– Jag känner och älskar alla våra vårdtagare. De är så snälla och tålmodiga med oss. När vi började här pratade vi så dålig svenska men de hjälpte oss jättemycket. Vi hjälpte dom och dom hjälpte oss och jag är väldigt glad för det och vet att jag gör ett stort jobb.
De upplever att de senaste åren har gått snabbt.
– Efter tre år har jag accepterat det som hänt och är inte längre i stress. Jag har anpassat mig och trivs jättebra på jobbet. Jag och min son som är fem nu är jättenöjda med vår lägenhet. Jag känner mig trygg, jag gillar mina arbetskamrater, min chef, vårdtagarna. Det var svårt i början med språket men det går bättre nu, säger Shoira.
Galina Netteltoft, Anastasiia Papakina och Shoira Orazmedova. "Jobbet är mitt trygga ställe", säger Galina.
Bortsett från att jobbet varit ett sätt att lära sig svenska (alla tre talar så gott som flytande) och komma in i samhället, har det också fungerat som en slags terapi.
– Jobbet är mitt trygga ställe där jag kan koppla bort tankarna på kriget. Det är som terapi att få hjälpa andra, säger Galina.
17-åringar skickas till kriget och dör
Galina Netteltoft
Hon berättar att hon besökte sitt hemland i september.
– Jag hälsade på min mamma, min bror och vänner som finns kvar. Många är döda, många är skadade, jag såg unga människor, nästan barn, utan ben, utan händer. Kvinnor, mammor och fruar i svarta kläder som sörjer. 17-åringar skickas till kriget och dör. Jag fick vara med vid en begravningsceremoni. Först kom en bil med kroppen, sedan flera bilar och motorcyklar, en speciell begravningslåt spelades, alla hade flaggor och folk på båda sidor av vägen kastade blommor och grät. Jag blir ledsen när jag berättar om det. Jag fick uppleva och känna hur livet är i krigslandet. De bästa männen har dött och fortsätter dö.
Galinas röst brister. Alla sitter tysta en stund. De har svårt att känna hopp om ett snabbt slut på kriget.
"Jag har accepterat att Ukraina kommer att bli förstört. Det är redan förstört", säger Galina Netteltoft.
– Politikerna kan bestämma hur de ska dela Ukraina men de tänker inte på människorna som bor där, säger Anastasiia.
De säger att de har accepterat att deras land är förstört.
– Om kriget tar slut vet jag inte vad vi ska göra. Mitt hemland är Ukraina och mina barn är födda där. Men min stad är förstörd, skolan och universitetet är förstört. Visst kan vi bo någon annanstans i Ukraina men jag trivs med mitt liv i Skellefteå och är glad att vi kom hit. Våra barn går på skola och förskola, vi jobbar, handlar, leker med barnen, reser. Vi fortsätter våra liv här, säger Anastasiia.
– När jag kom hit var jag som en avklippt blomma som behövde sätta rötter för att inte vissna. Sedan kunde jag hjälpa andra att sätta rötter. Att ha jobb och inkomst och möjlighet att ge något till andra gör att du inte känner dig som en hjälplös flykting som bara tar emot. Det ger dig en styrka som människa, säger Galina.
