År 1919: Kanalen i blått där Norra Kanalgatan nu finns. Tydligen så grävde man också ut och breddade Boströmsbäcken mellan Kanalgatan och Nygatan. Nu hade antalet broar vuxit med tre till 17 broar samt att Stationsgatan nu finns och under den är kanalen kulverterad.
I den första stadsplanen för Skellefteå från 1843 var staden ritad som ett rutnät med 27 byggnadskvarter, cirka 100 x 100 meter åtskilda av 12 meter breda gator med trätrottoarer. Området begränsades i norr av det som sedan skulle bli Kanalgatan, i söder av älven, i väster av Tjärhovsgatan och i öster av Boströmsbäcken.
Det fanns några villkor förknippade med att Skellefteå skulle få bli stad. Utöver att vägnätet skulle ordnas så ställdes också krav på att det skulle finnas en lastbrygga i älven nedanför dåvarande torget som nu är stadspark. Detta ordnades någon gång i slutet av 1840-talet.
”Kanalen” sträckte sig längs nuvarande norra Kanalgatan från Tjärhovsgatan i väster till nuvarande E4 i öster
Ett annat krav var att de vattensjuka områdena norr om staden skulle avvattnas. Åren 1847-48 grävdes där ett tre meter djupt dike, en ”kanal”, längs nuvarande norra Kanalgatan från Tjärhovsgatan i väster till Viktoriaesplanaden i öster. n. Johan Hortelius i Degerbyn fick huvudentreprenaden. Sedan antogs ytterligare anbud för tilläggsarbeten bland annat år 1870.
”Kanalen” sträckte sig längs nuvarande norra Kanalgatan från Tjärhovsgatan i väster till nuvarande E4 i öster. Avrinningen till älven skedde genom anslutning till Boströmsbäcken. Det ingick också att bygga 14 broar över kanalen.
Stora delar av staden är byggd på jäslera som binder stora mängder vatten. När den fryser ökar den i volym och på våren blir det mängder av tjälskott.
Då fick stadens gator plogas för att få bort lervällingen
Förr låg gatuunderhållet på hus- och tomtägarna. De grävde diken här och där, avlopp där det passade, grävde gropar och fyllde igen där det passade. Vår och höst och efter varje regn så vadade de i gyttja. I oktober 1866 regnade det nästan oavbrutet i sju veckor. Då fick stadens gator plogas för att få bort lervällingen.
År 1890: Utsikt från stadshustornet. Norr om byggnaden t.h. på Torget 6 syns Kanalgatan med träden och bortom björkallén är husen på Kanalgatan 45 och 49.
Allmänna rådstugan beslöt 1873 att stenlägga gatorna. Men antagligen blev detta för dyrt för vid den sista allmänna rådstugan 1874 får gatubelysningskommittén ett förnyat uppdrag att komma med förslag om gatornas iståndsättande.
Gustaf Renhorn berättar 1937 att många gamla kunde vittna om hjortronplockning på stadens nuvarande torg. Det borde i så fall ha varit så sent som på 1870-talet. Hjortronstället kan ha försvunnit så sent som 1887 när här blev stadens då inte stenlagda torg. Renhorn berättar också om en kakelugn som revs och teglet kastades ut på Storgatan. Den försvann utan ett spår.
Omkring år 1890: Evy Eckhélls ateljé på Kanalgatan 38 vid nuvarande Stationsgatan. Fotografen lutar sig mot staketet som skiljer södra Kanalgatan från björkplanteringarna.
När det ursprungliga stadsplaneområdet blev närmast fullbyggt köpte staden med början 1877 in mark norr om kanalen och väster om stadsgränsen. År 1878 beslutades att de som bodde norr om kanalen skulle betala en broavgift på 5 kronor per familj och år för att använda broarna. Stadsbor som hade skiften norr om kanalen fick årligen betala 2 kronor och 50 öre för underhåll av broarna.
Omkring år 1900: Kanalgatan mot öster från Tjärhovsgatan.
Norr om Kanalgatan ville man bygga enligt den byggnadsstadga för rikets städer som kom 1874. Den ställde bland annat krav på att stadsplanen skulle motsvara ”rörelsens behof af utrymme och beqwämlighet, sundhetens fordran på ljus och frisk luft, önskligheten af största möjliga trygghet mot mera utbredda eldsolyckor, samt skönhetssinnets anspråk på fritt utrymme, omväxling och prydlighet”.
Träden var som mäktigast på 40-talet
Skellefteå fick 1883 en ny stadsplan i linje med den nya byggnadsstadgan. Nu tillkom esplanaderna Kanalgatan och Viktoriaesplanaden. De var estetiska med planteringar i mitten och gator på sidorna och de fungerade som brandgator.
Gatlyktan i hörnet lystes upp med hjälp av fotogen och i huset vars gavel skymtar till höger bodde lykttändaren Johan Magnus Löfstedt.
Omkring 1900-talets början, med sadelmakare Isak Pettersson, en gemytlig man som var skicklig på att tillverka bland annat seldon, med familj framför sitt hus vid Tjärhovsgatan.
På bron står Gertrud Sparrman (1868-1960) och Elsa Sparrman g Andersson (1896-1971). Gertrud var operasångerska och använde artistnamnet Siri Lind när hon uppträdde i Sverige och Frankrike
Omkring år 1915. Norra Kanalgatan 43 (nu restaurang La Cena) med en bro över kanalen.
Alléerna med de smala grusgångarna mellan björkraderna och de små broarna över kanalen och gräsmattorna gjorde Kanalgatan mycket populär. Bredden 42 meter gav ett mäktigt intryck.
Omkring år 1915. Södra Kanalgatan 43 nästan mitt emot Sparrmans. Vägen som ansluter till bron i föregående foto kommer fram till höger. Längre bort Stationsgatan med det första bönhuset där Pingstkyrkan nu finns.
Kanalen kulverterades i början på 1920-talet. Träden var som mäktigast på 40-talet. De stod så att kronorna växte ihop och bildade en grön svävande mur. Trafiken blev allt intensivare och behovet av parkeringsplatser ökade. Till att börja med löstes problemet genom att man ordnade parkering på vägens sidor. Eftersom biltrafiken hela tiden ökade så fick den mittersta trädraden avlägsnas och ersättas av parkeringsplatser.
Texten är redigerad av Åsa Juthberg
Omkring år 1900: I det röda huset närmast vid nuvarande Stationsgatan är det första bönhuset innan det ersattes med en större byggnad.
På andra sidan Stationsgatan finns ett hus byggt 1888 där K E Olander sedan hade affär.