Anna kallade också Brita för ”märr” och dottern Maria hennes föl, vilket var en oerhörd förolämpning, att liknas vid en häst.
Följande berättelse är hämtad relativt ordagrant ur tingshandlingar 1710 och husförhörslängder från 1720.
Vid tinget i Skellefteå i mars år 1709 anklagades bonden Anders Nilsson och hans hustru Anna Johansdotter i Sunnanå för att ha behandlat Anders föräldrar illa. Det var strängt förbjudet att skada sina föräldrar och svärföräldrar. Sådana brott kunde ge dödsstraff. Man fick heller inte vara olydig, svära åt dem eller kalla dem för fula namn – allt det var straffbart. Vid rättegången tvingades Anders föräldrar och lillasyster vittna fast de absolut inte ville. För vad sonen än gjort dem så var kärleken ändå större. Det enda de begärde, var att sonen och sonhustrun skulle tvingas flytta till en annan gård, för bo ihop gick inte längre.
I gården i Sunnanå bodde gamle bonden Nils Pärsson och hans hustru Brita Andersdotter. Där bodde även sonen, Anders Nilsson 44 år och hans hustru Anna Johansdotter, 50 år samt Anders lillasyster Maria, 42. Meningen var att Anders och Nils skulle dela på gården och sköta den ihop, men sedan Anders gift sig med Anna fanns det ingen frid i hushållet längre. Anders och Anna var begivna på drickande och satt gärna länge på krogen på kvällarna. Året innan, 1708, hade föräldrarna gått till tinget för att få skilsmässa från sonen och sonhustrun så att de skulle tvingas flytta. Tingsrätten dömde också så eftersom det varit så mycket osämja, men Anders överklagade och påstod att faderns höga ålder gjorde att hemmanet riskerade att vanskötas. Paret blev för övrigt tillsagda av tingsrätten att föra ett kristligare leverne, vilket de struntade i.
Anders och Anna var begivna på drickande och satt gärna länge på krogen på kvällarna.
Nu kom alltså en ny anmälan utifrån. Det var både grannarna och kyrkoherden som tyckt att det fick vara nog. Bråken hade eskalerat under det senaste året. Flera grannar kunde vittna om att det ofta hördes höga skrik och gräl från gården. En grannkvinna berättade att en dag när hon var ute och letade en av sina hönor hade hon hört Brita ropa ”Hielp i Jesu namn!” flera gånger. En stund därefter kom dottern Maria dit. Hon sa att hon stått i skogen och hört moderns rop men hon vågade inte sig fram för hon var rädd för sin bror. Nu bad hon grannen Erik komma med och hjälpa till, men de hann inte gå för modern Brita kom in och satte sig på en stol. Hon skälvde och skakade och berättade att Anders rivit av hennes halsduk, och hade den inte gått sönder skulle han ha strypt henne. Det förekom mycket våld i gården. Anders hade till exempel flera gånger stött omkull fadern så att han ramlade. En gång hade de varit ovänner om en käpp och Nils hade fått tag i den ute på gården. Då ryckte Anders av honom käppen, kastade upp den på stugutaket och knuffade ner fadern i en snödriva.
Ur Skellefteå husförhörslängd 1720.
En annan gång var de inne i stugan och Anders vräkte omkull Nils så att han ramlade över en vedhög och slog sig illa. Sonhustrun Anna kunde hon också. På påskafton 1708 kom Maria in till grannen och bad honom följa med hem för Anders och Anna höll på att dräpa hennes far. De skyndade sig dit men när de kom in i stugan var det lugnt och alla satt stilla. Nils sa att det inte hade hänt något, men vid ena ögat hade han ett blödande sår. Senare bekände Nils ändå för grannen att sonhustrun Anna hade slagit honom. En kväll efter att Anna och Nils suttit och supit på krogen och kom hem sent, vågade Brita kritisera dem för det. Anna svarade ”Vad har du med det att göra?” och knuffade ut henne genom dörren.
Häradsrättens utslag var solklar. Enligt lagen måste Anders och Anna dömas till döden.
Skällsord förekom hela tiden. ”Gamla djävul” blev både Brita och Nils kallade flera gånger, till exempel en gång då Nils bett sonhustrun om mat och hon sagt ”Är du tom nu, din gamle djävul?”. Anna kallade också Brita för ”märr” och dottern Maria hennes föl, vilket var en oerhörd förolämpning, att liknas vid en häst.
Anna svarade ”Vad har du med det att göra?” och knuffade ut henne genom dörren.
Nils, Brita och Maria var som sagt mycket motvilliga vittnen och gick bara med på att berätta sådant som det fanns bevis för. Som den gången då klockaren Samuel Bohlin kommit in i stugan då hela familjen slogs med varandra. De grälade och knuffades tills de allesammans - ramlade omkull i en hög över tröskeln.
Häradsrättens utslag var solklar. Enligt lagen måste Anders och Anna dömas till döden. Men alla dödsdomar brukade skickas vidare till Svea hovrätt. Och hur gick det då? Det vet vi delvis. För 10 år senare, i husförhörslängden för Skellefteå, (den tidigaste som är bevarad från år 1720) där hittar vi Anders och Anna i Sunnanå och i hushållet ingår då också en piga samt Anders lillasyster Maria. Men föräldrarna är då borta och vi kan inte säga om de fick bo i fred under sina sista år eller om allt bara fortsatte som förut.
Källor
Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Västerbottens län (AC) EXIe:3977 (1710)
Husförhörslängd 1720 Skellefteå landsförsamling (AC) AI:2 (1720-1770) Bild 252 / sid 241
Not: Det är möjligt att Anna Johansdotter var mycket äldre än Anders Nilsson. I tingsprotokollet sägs att hon var 50 år men i husförhörslängden ska hon vara född 1645, det vill säga 17 år äldre än Anders. Men där står inget efternamn på henne, så det är ju möjligt att Anders gift om sig med en annan Anna.