Johan stupade i Ukraina, 40 år gammal. Han sörjs inte bara av sin familj, utan också av vänner och stridskamrater.
Sverige har haft fred i över 200 år. Det senaste kriget var fälttåget mot Norge 1814. Situationen som Linda Fredriksson, 38 år, befinner sig i är därför mycket ovanlig.
– Krigsänka. Det är en helt annan laddning i det än att bara vara änka, säger hon.
Hon sitter hemma vid köksbordet i radhuset i Skelleftehamn. Bakom henne står en inramad bild på Johan, som i höstas stupade i Ukraina. Bilden ramas in av tända ljus.
Att familjen – Linda, Johan och tonårsdöttrarna Ella och Jolie – skulle hamna i just Skelleftehamn var långt ifrån en självklarhet. Tvärtom var det inte alls planen.
Fakta
Johan var 40 år gammal när han dog tidigare i höstas.
Linda är 38 och döttrarna Ella och Jolie är 15 respektive 14.
Året var 2003 när Haparandabon Linda för första gången kom i kontakt med den två år äldre Johan, som ursprungligen kommer från Boden. Internet hade börjat ta fart och webbplatsen Lunarstorm, där man bland annat kunde chatta med andra, var mycket populär bland Sveriges ungdomar.
– Vi träffades via Lunarstorm. Det var Johan som initierade kontakten, han hade väl snubblat över min profil, säger Linda.
Hon var då 18 år gammal och gick på gymnasiet.
– Han skrev någon klyschig raggningsreplik och jag minns att jag tänkte: ”Boden? Aldrig!”
Några veckor senare träffades de hos en gemensam bekant i Luleå.
– Efter det tog vi upp kontakten och plötsligt gick det fort. Vi träffades i början av oktober och från den 1 november var vi ett par.
Linda blev tillsammans med Johan 2003. Den 1 november i år skulle ha varit parets 20-årsdag.
Paret gifte sig 2016, här är en bild från bröllopet.
När de träffades gjorde Johan lumpen på K 4 i Arvidsjaur. Under tiden inom det militära blev han en skicklig prickskytt, kunskaper han senare fick användning för i Ukraina.
Våren 2004, när Johan muckade, föreslog han för Linda att de skulle flytta ihop.
– Jag var lite skeptisk till att flytta till Boden, men han lyckades övertyga mig. Han bytte lägenhet från sin lilla etta till en tvåa och jag flyttade in.
Men tiden i Boden blev inte lång. Linda vantrivdes och längtade bort. Bort från Boden, bort från norra Sverige.
– Jag visste att jag någon gång ville plugga vidare. Jag visste inte vad och jag visste inte när, men jag ville bo någonstans där det fanns ett universitet.
Valet föll på Örebro och efter bara två månader i Boden hade hon bestämt sig – hon skulle i väg.
– En dag när Johan kom hem från jobbet hade jag förberett två olika hyreskontrakt på en tvåa och en trea i Örebro. Jag sa att ”jag kommer att flytta. Flyttar jag själv tar jag tvåan, följer du med tar vi trean”.
Johan svarade:
– Om du ska dit, då följer jag med.
Sagt och gjort, kort efter beslutet flyttade paret ner. Det dröjde dock till 2014 innan Linda började studera, till personalvetare. Innan dess ”hände livet”. Paret köpte hus, skaffade barn och Linda hann jobba på flera olika arbetsplatser innan hon började studera. Johan fick tidigt jobb inom järnvägen på företaget Euromaint.
I samband med kriget i Syrien sa Johan ”vad gör jag här i Sverige?”
Linda
Men även om Johan till stor del trivdes med tillvaron märkte Linda att han egentligen ville göra något annat.
– Flera gånger sa han att han kände att han var på fel plats.
Redan tidigt i relationen, 2004, pratade Johan om att åka och strida. Linda säger att Johan själv sagt att han ”är satt på den här jorden för att skydda andra”.
– Johan hade ett otroligt starkt rättspatos. För honom var det väldigt viktigt att stå upp för rättvisa och goda värden. Han ville åka och strida för att kunna skydda andra.
Saknaden efter Johan är stor. ”Han hade det där lugnet, när det stormade som mest stod han som stadigast”, säger Linda.
När han muckade hade han siktet inställt på Afghanistan.
– Han var på väg, men insåg själv att det kanske inte var den bästa tidpunkten. Vi hade precis inlett vårt förhållande och han förstod att det inte var optimalt att åka i väg.
2008 var nästa gång Johan var på väg, för att strida i Georgien. Men även då kom livet emellan. Samma sak gällde 2014, då Johan var inne på att åka till Syrien.
– I samband med kriget i Syrien sa Johan ”vad gör jag här i Sverige?”. Jag sa: ”Du har barn och familj, det är vad du gör”, säger Linda.
Linda beskriver Johan som en person med starkt rättspatos som brydde sig mycket om andra.
I stället för att åka till en krigszon ställde Johan in siktet på att byta karriär. 2014, samma år som Linda inledde sina studier, började han plugga upp sina gymnasiebetyg.
– Hans plan var att söka in till polisutbildningen.
Men mitt i allt fick han ett samtal. Samtalet kom från Railcare i Skelleftehamn. Railcare var då på väg att bygga upp sin nya vagnsverkstad och letade efter en verkstadsansvarig. Via kontakter inom Järnvägssverige hade de blivit tipsade om Johan.
Men Johan var inte intresserad.
– ”Glöm det”, sa han när de ringde. Men de fortsatte ringa, jag tror han tackade nej tre, fyra gånger, säger Linda.
Som ett sista försök frågade Railcare om Johan kunde komma upp till Skelleftehamn över en dag.
– De sa ”kom upp och träffa oss, sedan får du säga nej”.
Johan och Linda satte sig i bilen och körde upp till Skelleftehamn. Under de sex timmar Johan besökte företaget åkte Linda runt i Skellefteå för att se vad det var för stad.
– Ska jag vara helt ärlig så ville jag inte flytta hit. ”Aldrig i livet”, kände jag. Vår enda koppling till Skellefteå var att vi brukade stanna och köpa korv till barnen på väg upp till Norrbotten. Någon annan koppling hade vi inte.
Men efter det långa besöket på Railcare hade Johan bestämt sig – han skulle tacka ja.
– De hade verkligen lyckats övertyga honom. Efter besöket sa han att han skulle kunna ge sin högra hand för att få jobbet.
Men det tog inte många år innan jag såg att han längtade efter annat
Linda
Några år tidigare hade Johan varit den som stöttade Linda när hon ville flytta till Örebro. Nu blev det i stället Linda som stöttade Johan.
Paret började planera för flytt, men Linda var mitt i sina studier och kunde inte flytta. De var därför särbos i nästan två år, innan Linda flyttade upp 2017. Barnen hade då bott hos Johan nästan hela perioden.
Efter att ett tag ha bott i lägenhet flyttade familjen till radhuset i Skelleftehamn och under några år flöt livet på. Enligt Linda verkade Johan inledningsvis trivas i sin roll som verkstadsansvarig.
– Men det tog inte många år innan jag såg att han längtade efter annat, säger Linda.
Hösten 2021 började Johan därför återigen plugga upp sina gymnasiebetyg, med siktet inställt på polisutbildningen. Under samma period kom även rapporter från media om att ryska trupper mobiliserades vid den ukrainska gränsen. Och tidigare samma år hade Vladimir Putin sagt att Ukraina är ”en omistlig del av Ryssland”.
Redan då var Johan förberedd på vad som senare skulle hända. Linda minns när de satt i bilen på väg hem från Johans farmors begravning. Det var den 24 februari 2022, samma dag som Ryssland invaderade Ukraina.
– Han förklarade för mig att invasionen var något som man hade sett tecken på tidigare. Han hade stenkoll på vad som hade hänt månaderna innan. Jag förstod att det var något han var väldigt insatt i och som påverkade honom.
Han kände att han var tvungen att göra det medan kroppen fortfarande orkade
Linda
Helgen efter begravningen var Linda på konståkningstävling med yngsta dottern Jolie i Östersund. När hon kom hem sa Johan att han hade bestämt sig. Han skulle åka och strida i Ukraina.
– ”Hur känner du inför det?” frågade han. ”Jag vill inte att du åker, men är det här något du behöver göra, då stöttar jag dig. Jag håller inte med dig i ditt beslut om att åka i väg, men jag gör det jag behöver för att hjälpa dig”, svarade jag.
Linda beskriver det som att Johan kände att det var sista chansen för honom att åka i väg och hjälpa till i strider.
– Barnen var äldre och även han blev ju äldre. Han kände att han var tvungen att göra det medan kroppen fortfarande orkade.
Linda vill att folk ska förstå att det inte var något förhastat beslut av Johan att åka ner till Ukraina. ”Det här var ingen 40-årskris, utan något som Johan funderat på länge”, säger hon.
Kommande veckor blev intensiva. Johan kom i kontakt med en svensk grupp som planerade att åka ner. Han förberedde sig in i minsta detalj.
– Hela vardagsrummet var fullt med grejer. Det var kläder, utrustning, hjälm, ja allt möjligt. Han sa att han inte kunde lita på att han skulle få allt han behövde där nere, därför tog han med sig det själv.
Det var typiskt honom, enligt Linda.
– Han var alltid extremt noggrann när det gällde säkerhet. Och det har varit väldigt viktigt med tanke på hans fritidsintressen. Han har alltid tyckt om dykning, klättring, grottutforskning, allt sådant som inte täcks av livförsäkringen om man går in och läser det finstilta. Han älskade att få adrenalinkickar och för att göra sådana saker gäller det att ha koll på utrustningen.
Johan var prickskytt. I Ukraina fick han stor användning av det han lärde sig när han gjorde lumpen på K 4 i Arvidsjaur.
Vad Linda känner till hade Johan, innan han åkte till Ukraina, inte hållit i ett vapen sedan han muckade 2004. Det närmsta en riktig avtryckare han hade kommit var när han spelade airsoft, en sport som går ut på att skjuta motståndare med små plastkulor.
– Jag tror att airsoft-spelandet var en sorts träning för honom, där han kunde förbereda sig inför att åka ut i strid. För honom var det viktigt att airsoft-spelandet var så verklighetstroget som möjligt, säger Linda.
Den 23 april, mindre än två månader efter att kriget bröt ut, var det dags för Johan att åka ner till Ukraina. Linda skjutsade honom till tåget i Bastuträsk.
Hon gråter när hon berättar om det.
– När vi stod där på perrongen bröt jag ihop. Jag var jätteledsen och orolig. Redan i bilen på väg dit försökte han trösta mig, han sa att ”jag är prickskytt, mitt vapen har dubbelt så lång räckvidd som ryssens. Du behöver inte oroa dig, jag kommer att komma hem”.
Hon säger att även det var typiskt Johan.
– På ett sätt var vi alltid varandras motpoler. Han var gaspedalen och jag var bromsen i förhållandet. Jag har vuxit ofantligt med honom vid min sida. Han hade det där lugnet, när det stormade som mest stod han som stadigast.
Den här bilden togs på perrongen i Bastuträsk i april 2022, när Johan skulle åka ner till Ukraina. Det är Linda som har fotat.
Stundtals brister rösten när Linda pratar om Johan. ”Han var fantastisk”, säger hon.
På plats i Ukraina fick Johan direkt visa upp sina färdigheter som prickskytt. Snabbt fick han bekräftat att kunskaperna från Arvidsjaur fortfarande fanns kvar och han placerades vid fronten. Exakt var Johan stred under tiden i Ukraina vet inte Linda men hon säger att det främst handlade om de östra delarna av landet, där de mest intensiva striderna pågått.
– Men han har inte bara stridit. Han har också hjälpt till med att utbilda andra prickskyttar, säger Linda.
Under våren höll de kontakt. När Johan var ute på uppdrag hade han mobilen avstängd, men när han var vid basen kunde de prata med varandra. Planen var att han skulle strida i några månader, sedan skulle han komma hem. Och så såg det också ut att bli.
Linda berättar om när han kom hem efter flera månaders hårda strider. Det var augusti 2022 och Linda befann sig i Sundsvall på konståkningsläger tillsammans med yngsta dottern Jolie.
– Mitt i natten knackade det på vår hotelldörr, säger Linda.
På andra sidan dörren stod Johan. Han hade inte sagt att han skulle komma hem, utan överraskade dem. Reaktionerna fångades på film av en kompis till Johan. På klippet ser man hur Jolie kastar sig i pappas famn och Linda kan knappt tro sina ögon.
Samma reaktion blev det för den äldre dottern Ella, som även hon överraskades när familjen – inklusive Johan – kom hem till Skelleftehamn dagen efter.
Linda var glad över att Johan var hemma, men märkte att han hade påverkats av kriget.
– Han bröt ihop vid flera tillfällen. Det kunde vara allt möjligt som fick det att brista. När vi satt i bilen på väg från Sundsvall spelades en av hans spellistor och mitt i en låt rämnade det för honom totalt.
Hon berättar även att Johan de kommande veckorna fick flera tuffa besked. Bland annat fick han veta att en av hans stridskamrater hade tagit livet av sig efter att ha kommit hem.
– Dessutom dog flera av hans kamrater i strider i Ukraina. Det var tufft för Johan, det var mycket att processa.
När Linda berättar om detta plockar hon fram sin telefon. Hon vill visa några klipp från krigets råa verklighet. Klippen är filmade från stridsfältet.
– De brukade ha på sig kroppskameror som filmade allt. På så vis kunde de i efterhand analysera vad som gått bra och vad de hade kunnat göra bättre.
I ett av klippen befinner sig Johans grupp i skogen. Kulorna viner runtomkring dem och det hörs smällar överallt. En av deras kamrater har precis dött och på videon ser man hur de kämpar med att släpa tillbaka den livlösa kroppen, samtidigt som de skjuter för sina liv.
Trots detta, trots att Johan visste vad som väntade honom i Ukraina, kände han ett behov av att åka tillbaka. De hade ringt från Ukraina och sagt att de behövde honom och i början av september, mindre än en månad efter att han kom hem, åkte han ner till kriget igen.
Av den ukrainska armén har Johan tilldelats en medalj för mod i strid.
Han placerades återigen vid fronten och fortsatte strida. Månaderna gick och till slut kände Johan att han hade gjort sitt, att det var dags att åka hem. Han fick klartecken att få avbryta sitt kontrakt i mitten av oktober.
– Han var sliten efter allt intensivt krigande och kände att han hade gjort sitt. Han kände sig klar.
Söndag den 15 oktober skulle han komma hem. Men så blev det inte.
– På måndagen samma vecka pratade jag med honom i telefon. Vi planerade hemresan.
Dagen efter skickade Linda ett sms till Johan.
– Jag skickade en bild och skrev ”nu är snön här, välkommen hem”.
Men sms:et levererades inte. Hon skickade fler sms samma dag och efterföljande morgon, men inte heller något av dem kom fram. Linda blev orolig.
– Onsdag klockan kvart i tio skickade jag i väg det sista meddelandet, där jag skrev att katastroftankarna var i full gång.
En kvart senare ringde telefonen. På skärmen såg Linda att det var ett ukrainskt nummer. Hon svarade.
– Hej, jag ringer för att informera om att Johan har blivit dödad, sa en röst på engelska på andra sidan luren.
– Nej, han ska hem på söndag, svarade Linda.
Hon trodde inte att det var sant, men det var sant. Johan hade träffats av splittret från en granat.
– Splittret träffade en artär, det fanns inget man kunde göra.
Sorgen är stor efter Johans bortgång.
Johan sörjs även av den ukrainska armén.
Efterföljande veckor beskriver Linda som att hon var i ett sorts vakuum. Samtidigt som hon och familjen befann sig i den djupaste sorgen var det mycket som behövde ordnas. Bland annat ville Linda få hem kroppen till Sverige.
När kroppen var hemma fick familj och vänner åka till bårhuset i Skellefteå för att titta på Johan.
– Han låg där i militärkläder och jag tyckte han var så fin. Jag la händerna på hans bröst och väntade på att han skulle ta ett andetag. ”Vakna!” ville jag skrika.
Hon tänker tillbaka på slutet av september. Johan låg då på sjukhus efter att ha skadats i strid. Även då hade han träffats av granatsplitter och händelsen fångades på film (klippet är filmat av en stridskamrat till Johan. Kamraten fick svårare skador, medan Johan klarade sig med lindrigare skador).
Linda minns när hon pratade med Johan efteråt.
– Det var nio andra som låg där på sjukhuset med honom. En av dem hade trampat på en mina och blivit av med benet. Den andra hade förlorat foten. Jag minns att jag tänkte att det var tur att det inte var Johan som hade trampat på en mina. Nu i efterhand tänker jag att det kanske var precis det han skulle ha gjort. Då hade han inte kunnat åka ut och strida igen.
Många olika tankar har snurrat i Lindas huvud sedan Johan gick bort. Familjens hund Delta har fått vara stöd i några av de svåraste stunderna.
Hösten har varit jobbig och Linda säger att vissa dagar varit hemska.
– Det riktigt avgrundsdjupa hålet var den 1 november, som skulle ha varit vår 20-årsdag tillsammans. Att han inte längre fanns, att inte få höra av honom, det var riktigt tungt.
Hon berättar också om hur hon behövt hantera personer som hört av sig till henne via sociala medier och firat Johans död. Hon visar kommenterar från proryska konton. ”Han är död, hahahaha”, lyder en kommentar.
– Det är fruktansvärt, säger Linda.
I slutet av november begravdes Johan i Luleå och Linda gör nu sitt bästa för att blicka framåt, men det är svårt.
– Snart är det jul. Jag har firat en jul utan Johan och det var jobbigt. Men det här kommer att vara ännu jobbigare. Det är ett gigantiskt hål efter honom.
Johan begravdes i Luleå, men efter hans död hölls även en militär begravningsceremoni i Ukraina. Den här flaggan användes vid ceremonin i Ukraina.
Linda har också fått hem en annan ukrainsk flagga, som signerats av Johan och hans stridskamrater.
Linda har länge tvekat på att berätta sin och Johans historia. Hon säger att Johan inte var någon som ville ha uppmärksamhet. Han var en prickskytt, som skulle verka i det dolda.
Men till slut bestämde hon sig för att trots allt berätta. Hon säger att det finns två anledningar till det. Den första är att hon vill att folk ska förstå varför Johan åkte ner.
– Det här var ingen 40-årskris, utan något som Johan funderat på länge.
Från personer får hon ibland frågan om hon tycker att Johan var egoistisk som lämnade fru och barn hemma i Sverige för att åka ner till kriget.
– Han var inte egoistisk. Det var för vår skull han åkte ner. Han sa alltid att det är bättre att stoppa ryssarna där än att vänta på att de kommer till Sverige.
Den andra anledningen är att Johan själv, bara någon vecka innan sin död, pratade med en journalist. Han gjorde en intervju med SVT:s reporter på plats i Ukraina.
Efter Johans död fick Linda ta del av intervjun som gjorts. Intervjun används i en dokumentär som släpps i helgen.
– När journalisten kontaktade mig för att höra hur jag kände inför publicering då Johan stupat sa jag att jag inte vill vara den som tystar hans röst. Jag vill att hans berättelse ska komma fram.
Linda har fortfarande på sig förlovningsringen och vigselringen. ”Det känns som att jag fortfarande är gift med honom”, säger hon.
I efterhand har hon funderat på vad som hade hänt om hon hade stoppat honom från att åka i väg.
– Jag har tänkt på det väldigt mycket och kommit fram till att det hade varit fel av mig. Det hade inte blivit bra. Vi har alltid varit varandras stöttepelare och om jag hade förbjudit honom hade det varit början på slutet av vårt äktenskap. Han hade blivit arg och bitter. Det hade blivit fler år med honom, men det hade inte blivit kvalitativa år, säger hon och fortsätter:
– Sedan kan man vrida och vända på det och säga att ”då hade barnen haft kvar sin pappa”. Ja, men hur hade han mått? Vilken pappa hade de haft?
Linda känner också att Johans insats inte varit förgäves.
– Han var en duktig prickskytt. Jag vet att han gjort skillnad, både i strid och genom att han utbildat andra prickskyttar.
Det är klart att han skulle dö med kängorna på
Linda
Linda har funderat på om det här kanske var Johans öde. Det kanske var menat att han skulle ut i krig och att han skulle dö i krig.
– Jag minns när vi nyss hade träffats 2003 och Johan lyssnade på en låt som precis hade kommit ut. Han spelade den så sjukt mycket, han nötte ner den tills det kändes som att det blödde i öronen för mig och alla andra runtomkring. Men det var så han var. För honom var det hela tiden allt eller inget. Antingen körde han hundra procent, eller så fick det vara.
Låten var en cover på Iron Maidens ”Die With Your Boots On” av det finska power metal-bandet Sonata Arctica. Linda minns textraden som konstant spelades: ”If you're gonna die, die with your boots on” (”Om du ska dö, dö med kängorna på”).
– Det är klart att han skulle göra det, det är klart att han skulle dö med kängorna på.
