Märeta Nilsdotter födde ett barn då hon befann sig i kyrkstaden Bonnstan.
Strax efter födseln hade hon blivit så hårt ansatt av ”Den Onde” att de måste hålla vakt över henne natt och dag i ungefär två månaders tid. Hon hade inte fått komma hem utan bodde kvar i kyrkstaden och präster kom och besökte henne ofta och försökte bota henne.
Hon var mycket ängslig och ångestfylld och grät mycket. Idag kanske vi skulle kalla det förlossningsdepression. Så, efter de två månaderna hade prästerna haft en sådan helande verkan att hon var återställd och kunde resa hem till Storkåge igen.
Han hade en lång mörkgrå klädesrock på sig, och en hatt som han dragit ner över ögonen.
En kväll när Lars Rejare och hustrun Märeta just satt sig till bords för att äta, öppnades dörren till stugan och en hemsk karl kom in. Han hälsade ”God afton” men sa inte vem han var. Han hade en lång mörkgrå klädesrock på sig, och en hatt som han dragit ner över ögonen. Han var djupt framåtböjd så man inte kunde se hans ansikte.
Paret vid bordet var stela av förskräckelse. Besökaren lutade sig ännu mer ner mot golvet och krafsade med fingrarna på spismuren och så bad han att få husrum över natten och stallrum för sin häst. Men han hade ingen häst med sig utan hade kommit gående till fots. Märeta blev fullständigt skräckslagen och Lars Rejare skickade ut mannen. Och det var detta besök som Lars Rejare nu drog fram för rätten.
Lars berättade att hans hustru Märeta återfallit i sin ångest och ängslighet efter besöket.
För mannen hade kommit tillbaka en stund senare och då hade Lars känt igen honom som Pär Samuelsson, en av hans grannar i Storkåge. Lars berättade att hans hustru Märeta återfallit i sin ångest och ängslighet efter besöket. Hon var övertygad om att besökaren varit ett spöke och nu var hon rädd för allt som rörde sig i huset och kunde inte lämnas ensam. Lars krävde att Pär Samuelsson skulle stå till svars för sitt dumma tilltag.
Pär Samuelsson, 60 år gammal, förhördes och han nekade till allt. Han påstod att han visserligen kommit in i stugan men att han egentligen tänkt besöka änkan Råggiel Jacobsdotter för att få tillbaka en skrinda hon lånat. När hon inte var hemma, gick Pär till Lars Rejare för att fråga om de visste var Råggiel var.
Men det fanns ett vittne till. Pär hade nämligen strax efteråt gått till grannen Karin Olofsdotter.
Han hade haft en mörkgrå rock, ja, faktiskt samma som han nu hade på sig, men ingen hatt och han hade absolut inte krafsat med fingrarna på muren. Att han lutat sig framåt måste berott på att han måste huka sig i den låga dörren. Men det fanns ett vittne till. Pär hade nämligen strax efteråt gått till grannen Karin Olofsdotter och hon berättade att mannen klivit in i stugan, framåtböjd och med hatten nerdragen. Han hade haft ansiktet bortvänt när han hälsat god afton och begärt att få husrum. Karin sade nej.
Efter Pärs besök blev Märeta rädd för allt som rörde sig i huset. Bokillustration.
Hon sade att hon trott att han kanske var en ”Tarthare” men när hon frågade vem han var hade svarade han att han var en borgare ifrån Stockholm som var ute och sålde tobak. Karin skickade ut honom. När han gick ut i förstugan hade han ropat ”Mina gåssar kiören på gården!” som om han hade drängar som körde hans häst. Därefter gick Pär tillbaka till Lars Rejare som då kände igen honom.
Vid tinget ångrade sig nu Pär Samuelsson djupt och bad Lars Rejare och Märeta om förlåtelse. Pär erbjöd sig att betala 4 daler och 16 öre som plåster på såren och Lars Rejare gick med på det och så var saken utagerad. Men visst ville man gärna få veta varför Pär Samuelsson gjorde som han gjorde! Försökte han vara rolig? Och hur gick det för stackars Märeta?
Källa: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Västerbottens län (AC) EXIe:3984 (1729)