Ca 1910. Doktor Dillberg opererar i salen vid det stora fönstret på andra våningen i lasarettets sydvästra hörn.
Långt innan det fanns lasarett hade läkarna någon form av vårdplatser i anslutning till sin praktik. Efter påtryckning från provinsialläkare Lindström gav stadsstyrelsen vid ett sammanträde 1863 i uppdrag åt handlanden, konsuln, bankdirektören och landstingsmannen Abraham Ruth att i landstinget framhålla behovet av ett lasarett i Skellefteå samt en veterinärläkare.
Beslutet om byggandet av ett lasarett och kurhus togs 1865. En lasarettsdirektion tillsattes med apotekare Dyhr, kontraktsprosten Nils Nordlander, provinsialläkare Johan Daniel Lindström med flera. Skellefteå stad hade erbjudit tomter vid Skeppargatan norr om Nygatan men där saknades friskt vatten. Därför byttes det till nuvarande Hörnellgatan 2-6 med gaveln mot Strandgatan.
1869-04-07 Skellefteå Lasarett annonserar efter personal i Skellefteå Nya Tidning.
Lasarettets storlek skulle vara 27 x 12 meter i två våningar och beräknas för 24 patienter. Byggnaden skulle inredas i tre sjuksalar, sex mindre sjukrum, ett mottagningsrum för läkaren, ett rum för direktionens sammanträden, två rum för sköterskan samt ett större och ett mindre badrum. Övre korridoren värmdes upp av en Gurney´s ugn och kunde därför även vintertid användas som dagrum. Sjukrummen värmdes genom ventilationskakelugnar.
På den tiden skiljde man på den vanliga vården och den för könssjukdomar
Intill lasarettsbyggnaden planerade man dessutom att uppföra en flygelbyggnad innefattande två rum för kurhuspatienter, fyra rum för "sinnessvaga", bostad för vaktmästaren samt kök och bostad för kokerskan. På den tiden skiljde man på den vanliga vården och den för könssjukdomar, som behandlades i kurhuset. Först 1901 försvann begreppet och behandling av veneriska sjukdomar ingick i den ordinarie vården.
1906. Lasarettsgatan döptes sedan om till Hörnellgatan.
Uthuset skulle uppföras i en våning med samma proportioner som lasarettsbyggnaden. I södra änden placerades en stenkällare. Dessutom skulle en uthusbyggnad uppföras innehållande bland annat vedbod, torrklosett, soprum och bårhus. Samtliga byggnader timrades, rödfärgades och försågs med spåntak.
1913 Doktor Dillberg på sitt arbetsrum med en telefon producerad 1896 av Telegrafverket.
Den 1 juni 1869 öppnades lasarettet. Öppningen skedde enligt plan. Initialt skulle det kunna tas emot fyra lasaretts-, två kurhus- och två "dårhuspatienter". Man tog bara emot sinnessjuka som hade möjlighet att tillfriskna. De obotliga skickades vidare till hospital. Från början till Härnösand men från 1893 blev det Furunäs utanför Piteå.
I kurhuset vårdades patienter med framför allt syfilis med kvicksilverpreparat. År 1869 vårdades femton patienter där. Så småningom flyttades kurhuset in i lasarettsbyggnaden.
Ca 1900. Huvudbyggnaden fotograferad från Strandgatan.
De första lasarettsläkarna var dessutom provinsialläkare men dubbelarbetet gjorde att de bara blev kvar en kortare tid. Den första läkaren som stannade längre var August Wennerström (1834-1915) som arbetade där 1873-1904. Den siste läkaren 1906-1925 vid det gamla lasarettet var Knut Dillberg (1863-1949) född i Halmstad och död i Trollhättan.
Dillberg började sin tjänstgöring 1906 och följde med till det nya lasarettet. Han skar sig vid en obduktion någon gång omkring 1825 och fick sin ena arm obrukbar. När han inte längre kunde operera så fick han sluta.
Bemanningen 1869 bestod också av en vaktmästare, en sjuksköterska och en kokerska. År 1873 hade det tillkommit en syssloman (ekonomiskt ansvarig), en präst, en vaktdräng och en piga. År 1895 hade ytterligare två pigor anställts och dessutom en undersköterska. Men befolkningen växte. År 1907 hade det anställts ytterligare två biträdande sköterskor. En husmor, en operationssköterska, en uppasserska och två tvätterskor.
Då bestämde man att personalen skulle få tillgång till fria mediciner
Det var farligt att vårda patienterna. En av de som dog ung var sjuksköterskan Christina Wahlberg (1848-1881). När hon 1877 blev sjuk så bestämde man att personalen skulle få tillgång till fria mediciner. Hon behövde inte heller betala för de 25 dagar som hon låg inlagd.
1902-07-24 Det ställdes inga krav på kompetens mer än möjligen någon lust och fallenhet för sjukvård (källa Skellefteå Nya Tidning)
Den 13 juni 1869 skrevs den första patienten in. Det var torparen Jonas Magnusson (1800-1869) från Kusmark. Han avled 21 juni i prostatacancer. Patienternas utrustning 1870 var madrass, filt, kudde, örngott, lakan och en dricksmugg av porslin. Dessutom kläder avsedda för inomhusbruk.
Det ingick måltiderna frukost (oskummad mjölk, mjukkaka och smör), middag (risgrynsvälling, köttsoppa, köttpudding, kött eller fisk) och kvällsmat (rågmjöls- eller kornmjölsgröt med mjölk).
På den tiden var det sed att överflödig mjölk kunde sugas ut av någon behövande
År 1869 vårdades 40 patienter i huvudbyggnaden. Nio av dem hade råkat ut för olyckor medan de övriga hade sjukdomar som tyfus, reumatism, bensår och bleksot. Bleksot berodde på att en del kvinnor snörde sig alltför hårt och var alltför stillasittande. De fick anemi (blodbrist).
Ca 1900. Lasarettet från norr/Storgatan.
De första kurhuspatienterna var sjömän som hade smittats på annan ort. Men så började de lokala fallen komma. En grupp var småbarn som ärvt sjukdomen från mamman. En 28-årig piga från Yttervik hade fött ett barn. Hon producerade för mycket mjölk. På den tiden var det sed att överflödig mjölk kunde sugas ut av någon behövande. En syfilissjuk kvinna var en av dem så pigan smittades.
På tredje gatan norr om Storgatan i Bonnstan fanns en bordell som drevs av två sjuttonåriga flickor. De tvingades till kurhuset då de hade veneriska sår. De återkom ett par gånger de närmaste åren.
Ekonomin var ständigt dålig. En extrainkomst för lasarettet i mitten av 1870-talet var att allmänheten fick bada varma karbad för femtio öre. Men huvudinkomsterna var legosängsavgifter, de kurhusavgifter som landstinget betalade och i viss mån kollektmedel. Avgiften för en sängplats bestämdes 1869 till 50 öre om dagen inklusive medicin. Boende i andra län fick betala 75 öre upp till 1 riksdaler beroende på hur stadd de var vid kassa. För sinnessjuka tillkom ytterligare 10-15 öre i tillägg.
Mot intyg av två trovärdiga personer så kunde medellösa patienter få sin legosängsavgift halverad. Man kunde köpa en frisäng av lasarettet för att exempelvis hedra någon avliden. Då fick sängen bära den avlidnes namn.
1927 Vattentransport med långsläde från älven. Tvätterskor. Fotot är inte från lasarettet.
Vattenförsörjningen för lasarettet hade man tänkt lösa med en grävd brunn men den räckte inte till. Då bestämde man sig för en tillfällig lösning där vatten kördes upp i tunnor från älven. Tanken var att transporterna skulle ersättas av en pumpanläggning vid älven men vatten drogs in först 1895. Hanteringen av soporna löstes genom att man sålde/gav bort en del och brände en del. Blodiga bandage och annat kunde därför hamna på åkrarna runt Skellefteå.
1870 började man göra i ordning gårdsmiljön och plank med grindar sattes upp. Det planterades, såddes gräsfrö och sandades gångar.
1871. Lasarettet var ett fuskbygge som vägglössen nästan gjorde obeboeliga. Man började täta sprickor i sjukrummen och stryka väggarna med limfärg. Taken och golven hade glesnat och lades om. I läkarbostaden hängde tapeterna i trasor och omtapetsering skedde.
1875 planterade man femtio (!) träd. Innan dess fanns det inga. En iskällare byggdes i tomtlinjen norr om östra flygelbyggnaden. Rummen var fortfarande iskalla och väggohyran gjorde dem nästan obeboeliga så en ny renovering gjordes.
Det var mycket problem med byggnaderna. Så här kan man läsa i ett direktionsprotokoll från 1875:
"Emedan sjukrummen i Lazarettsbyggnaden vore så kalla, att de icke utan olägenhet för patienterna kunde fortfarande begagnas, och derjemte i sitt nuvarande skick tarfvade en eldning, som såväl för kakelugnar och murar, som ock för bränsleåtgången, vore betänklig, så fann sig direktionen, på af Lazarettsläkaren derom gjord framställning, nödsakad att tänka på rummens behöriga omboning, och beslöt derför, med hänsyn till patienternas nuvarande fåtalighet och då den väggohyra, hvarmed rummen åter i förfärande grad blifvit behäftade, tarfvade snar åtgärd för rummens beboelighet under stundande varma årstid, att, för omnämnda tvåfaldiga ändamål, redan under innevarande vår låta reparera samtliga sjukrummen..."
1876 Huvudbyggnaden och södra flygeln fick en ny yta genom revetering. Först sattes pliggar dit och därefter kläddes väggen med sand och kalk. Syftet var att ge intrycket att huset var byggt i sten.
1884 Uthusbyggnaden hade spåntak och det blev ett brandtillbud. Det resulterade i att asfaltpapper lades på lasarettet och kurhuset.
1895 Vatten drogs in från älven så man slapp de dyra och besvärliga transporterna av vatten. Telefon installerades i lasarettsläkarens mottagningsrum.
1900 Flygelbyggnaden mot älven fick plåttak då det börjat regna in
1901 Även huvudbyggnaden fick plåttak
1906 Större reparation och omdisposition genomfördes.
1908 kunde man dra in elektricitet levererad av Finnforsens kraftstation. Det installerades 35 lampor.
Det gjordes fortlöpande renoveringar men antalet patienter ökade hela tiden. Speciellt var TBC ett problem. Landstinget hade år 1900 tillsatt en kommitté för ordnande av sjukvården i länet och den började granska ett förslag till utvidgning av Skellefteå lasarett. Framför allt ville man ha bort läkarbostaden från lasarettet. Därför köpte Västerbottens läns landsting 1901 den del av fastigheten som hade adress Storgatan 52 för att där uppföra en läkarbostad. Man avvaktade dock lasarettsläkare Wennerströms pensionering och utnämnande av ny ordinarie lasarettsläkare innan man påbörjade ombyggnadsplanerna.
Men bostadsbygget för läkaren uppsköts och blev sedan inte av. Varje sommar gav dock höskörden på tomten en liten inkomst i lasarettets kassa. Skellefteå stad erbjöd sig att kostnadsfritt upplåta plats för ett nytt lasarett. Den tilltänkta tomten på Klockarbergets södersluttning var på drygt tolv hektar. Den låg intill epidemisjukhuset på Högalidsgatan 3.
År 1912 beslutades om ett nytt lasarett. Den 7 oktober 1915 överflyttades de sjuka dit. Den gamla byggnaden såldes på offentlig auktion. På den norra delen av tomten uppfördes på 1920-talet en telegrafstation.
Källor
Skellefteå Nya Tidning 1860-1907
Skelleftebladet 1887-1924
Boken Skellefteå Lasarett 1869-1990
Boken Skellefteå 1845-1945