En av Jennifers destinationer var Argentina. Till höger Ushuaia, som också kallas för ”världens ände” då det är en av världens sydligast belägna städer.
I början av september förra året tog Jennifer Dahlberg sitt pick och pack och lämnade Skellefteå. Hennes första destination var Brasilien, och därefter följer en lång lista på länder, städer, samhällen och områden som hon har utforskat. Däribland Amazonas, Atacamaöknen i Chile, och Ushuaia i Argentina – en av världens sydligast belägna städer som därför kallas för ”världens ände”.
När Norran når henne en fredagseftermiddag i februari har Jennifer precis klivit upp och startat dagen i ett soligt Costa Rica. Trots att vi inte ser varandra förstår jag omedelbart att jag har en tjej med ett sprudlande leende och glittrande ögon på andra linjen. Hon berättar att det här inte är första gången hos reser iväg ensam.
– För mig är det så himla viktigt och nästan en helig del av livet att resa och göra de här upptäcktsfärderna. Det handlar mindre om vad jag faktiskt ser och mer om vad som händer inom mig, säger hon.
När Jennifer hade bestämt sig för att upptäcka Sydamerika blev hennes nära och kära väldigt oroliga, berättar hon.
I Chile upptäckte Jennifer staden San Pedro de Atacama och världens torraste öken.
– De hade hört att det är den farligaste platsen att resa till, men tvärtom – det har varit en plats där jag har fått så mycket hjälp.
Hon beskriver hur människor hon mött har bjudit in henne till sina hem och att bilar stannar upp för att fråga om hon behöver skjuts.
– Man värderar att titta folk i ögonen och att fråga hur någon mår och lyssna på svaret, säger hon.
Jennifer berättar om en dag då hon suttit på en trottoarkant och gråtit efter en tuff dag, och hur flera personer av omtanke kom fram och erbjöd henne mat, vatten och pengar. Till och med en ros fick hon av någon.
”Nästan alla personer jag möter här pratar om naturen som någonting levande”, säger Jennifer.
– Att stanna upp och prata med en främling om hur man mår är helt normalt här. Jag har lärt mig att lita mycket mer på människors godhet, tvärtom från vad folk trodde när jag kom hit, säger hon.
Att vara så långt ifrån familj och vänner är en tudelad känsla som under senare tid har lett till något av ett dilemma för Jennifer.
– Det går upp och ner. Den här friheten är så viktig för mig, men de senaste månaderna har jag saknat känslan av rötter och gemenskap. Förut tyckte jag att livet är för kort och att världen är för vacker för att inte se vartenda litet hörn av den – men nu börjar jag känna att livet är för kort för att inte spendera det med de jag älskar.
När Norran pratade med Jennifer över en något knackig uppkoppling, befann hon sig i Uvita i Costa Rica. Nu har hon nyligen flyttat på sig igen.
Fram tills nu har Jennifer försörjt sig genom volontärarbete, vilket har gett henne mat och boende, eller så har hon har fått bo hos människor hon träffat och lärt känna längs vägen. Hon har nämligen inte haft någon inkomst under sin resa, mer än studiestöd den allra första tiden då hon utförde en religionskurs på distans.
– Vi är så rädda och så oroliga för mycket, men allt löser sig. Jag har inte haft ett riktigt jobb i hela mitt liv. Jag har pluggat i sex år och har inte alls några pengar, men det löser sig, bara man vill, säger hon.
Med den inställningen träffade Jennifer en väldigt viktig person som hon senare skulle komma att kalla sin själsfrände.
”Jag kände att jag hade mycket respekt och uppskattning för naturen och skogen, särskilt när man är från norr och det är en stor del av ens liv. Här har jag förstått hur pass mäktig naturen är – speciellt efter att jag var i Amazonas”, säger Jennifer.
– När jag kom till Panama kände jag att jag hade pushat mina gränser väldigt mycket fysiskt och att jag behövde sakta ner. Då frågade jag universum om ett tecken, säger hon.
I samma stund fick hon syn på en lapp på en anslagstavla där en seglare vid namn Thomas efterlyste hjälp på sin båt. När Jennifer hörde av sig till honom förklarade han att han inte längre var i behov av hjälp, men att hon var välkommen ändå.
– Så jag sprang allt vad jag kunde och hoppade på första bussen. När jag kom fram till Portobelo såg jag en man sitta på en parkbänk med två ölburkar – det var han. Vi satt och pratade i timmar.
Seglaren Thomas som Jennifer träffade i Panama blev en viktig person för henne. De håller fortfarande kontakt.
I två veckor levde de två tillsammans på Thomas båt, och Jennifer berättar hur de utvecklade ett starkt band till varandra.
– Jag tror att vi möttes i precis rätt tid i livet – jag behövde honom och han behövde mig. Han behövde få känna sig sedd och jag behövde få bli omhändertagen och vara del av någons liv på riktigt, efter att ha rest och hoppat från person till person.
Genom Thomas lärde sig Jennifer hur man lever på en segelbåt, men också meningen med livet, berättar hon.
I Bolivia upptäckte Jennifer saltöknen.
– Det blev en väldigt djup och fin relation, det var som att det var menat att vi skulle träffas. Jag trodde aldrig att jag skulle bli bästa kompis med en 70-årig eremit.
Att svara på när hon kommer tillbaka till Sverige är inte helt enkelt för Jennifer, men troligtvis blir det till sommaren. Nu har hon precis anlänt till nästa destination i Nicaragua, där hon ska volontärarbeta på ett hostel. Därefter är agendan öppen.
– En person som jag träffade i Panama frågade om jag ville följa med och segla till Jamaica. Antingen gör jag det, eller så fortsätter jag norrut mot El Salvador, Guatemala... Jag har bestämt mig för att låta livet bestämma!
Brasilien var det första stoppet på den stora resan.
Än så länge trivs Jennifer alltså väldigt bra med den exotiska vardagen, och känner ingen större saknad av Skellefteå.
– Jag är kanske lite mätt på allt äventyr. Med alla de här höga topparna så kommer också en del dalar, så jag känner kanske att jag har varit lite ”on the edge” med hur mycket äventyr min kropp klarar av. Men jag är inte mätt på livet här.
”Det känns overkligt, det är svårt att integrera allt man varit med om”, säger Jennifer.