Maksym Kosohonov och Illia Yavtushenko från Ukraina trivs bra i Ursviken. De går sista terminen vid Kanalskolans internationella program.
För ungefär tre år sedan kom Illia Yavtushenko till Skellefteå tillsammans med sin mor. De flydde kriget i Ukraina via Tyskland till Sverige. Maksym Kosohonov anslöt lite senare. Hans två syskon och föräldrar är kvar i Ukraina.
De kommer från samma stad, Dnipro och tack vare kontakter fick de båda husrum och stöd av Reymond Lundin och Nils-Erik Gustavsson i Ursviken, där vi träffar dem.
Artonårige Illas mor har återvänt till Ukraina där hon ingår i de väpnade styrkorna och strider mot Ryssland, men Illia och Maksym, som fyllt nitton, är kvar. De bor fortfarande hos Reymond och Nils-Erik, går i samma gymnasieklass på Kanalskolan och ser fram emot att studera på universitet. Men Sveriges regelverk har satt käppar i hjulen – ingen av dem har någon inkomst.
– Jag får be mina föräldrar om pengar och måste hela tiden be om saker för att fixa vardagen, men det känns inte bra för jag vill vara oberoende och kunna försörja mig själv, säger Maksym.
Trots allt stök kring ersättning och oro för familjen i Ukraina ser de positivt på tillvaron.
Hans tankar är ofta hos vänner och släktingar i Ukraina. Inte minst oron för att de ska skadas i samband med striderna.
– Men jag har lärt mig att hantera all oro, ilska och ångest som jag känner kring kriget och det går bättre och bättre.
”Jag har lärt mig hantera all oro, ångest och ilska”
Maksym Kosohonov
Han säger också att både han och Illia brottas med existentiella saker varje dag, men att Reymond och Nils-Erik gör skillnad.
– De har gjort så mycket för mig och jag är väldigt tacksam, säger Maksym och sneglar på Reymond.
Maksym hade deltidsjobb en period, parallellt med studierna, men det blev för tufft.
”Vi förväntar oss inga pengar, utan vi vill hjälpa människor”
Reymond Lundin
De bådas ekonomiska utmaning handlar om Sveriges regelverk och bakgrunden är denna: När de anlände till Sverige hade de flyktingsstatus. De omfattas även av EU:s massflyktingdirektiv, vilket innebär att de som kommer från Ukraina även kan folkbokföra sig i Sverige om de:
Har tillfälligt skydd i Sverige sedan två år tillbaka.
Kan förväntas fortsätta bo i Sverige i minst ett år till.
Både Illia och Maksym uppfyller kriterierna.
”De blev uppmanade att folkbokföra sig i Sverige och vi hjälpte till med det”
Reymond Lundin
– De blev uppmanade att folkbokföra sig i Sverige och vi hjälpte till med det. Vi åkte till och med till Umeå för att det skulle gå fortare då, förklarar Reymond Lundin.
Båda fick svenskt personnummer, bank-id och då ingår även vissa andra rättigheter. Men det innebär också att den som är folkbokförd i Sverige inte längre har rätt till boende eller ekonomiskt stöd av Migrationsverket.
– Illia sökte då försörjningsstöd eftersom han studerar och eftersom hans mor strider i Ukrainas väpnade styrkor och inte kan försörja honom, men fick avslag hos Socialnämnden, säger Raymond Lundin.
De båda säger att de trivs i Skellefteå och ser fram emot att söka in på universitet. Även om oron för nära och kära är högst påtaglig, ser de ändå ljust på framtiden.
Beslutet överklagades till förvaltningsrätten som, förvisso, menar att det inte överensstämmer med socialtjänstlagen att avslå en ansökan om bistånd på grund av ett försörjningsansvar som inte fullgörs. Å andra sidan menar rätten att en förutsättning för att få försörjningsstöd är att personen står till arbetsmarknadens förfogande. Rätten anser inte att gymnasiestudier är ett godtagbart skäl för att inte stå till arbetsmarknadens förfogande. Överklagandet avslogs.
”Jag känner mig arg och ledsen när jag ser de som står mig nära lida”
Illia Yavtushenko
Nu ser Reymond och Nils-Erik till att killarna har tak över huvudet, mat, andra förnödenheter i vardagen, att de tar sig till skolan och fungerar även som bollplank och känslomässig support.
För de båda är det självklart att hjälpa till.
– Vi förväntar oss inga pengar för det, utan vi vill hjälpa människor som är utsatta, men jag tycker att de skulle ha något att leva på. Vi försöker vara det lilla stöd vi kan och vill visa mänsklighet och omtanke, säger Reymond Lundin.
”Jag hoppas kunna återvända till Ukraina någon gång”
Maksym Kosohonov
Maskym och Illia tar examen i maj. Då har de klarat sina högskoleförberedande studier. Vad som händer härnäst är inte klart, men båda säger att de vill fortsätta läsa på universitetet. Båda vill kunna åka tillbaka till Ukraina någon gång, men inser att det inte fungerar nu.
Deras främsta intention är att skaffa utbildning, jobb och leva fungerande liv – antingen i hemlandet eller i Sverige.
”Jag ska söka till universitetet, men vet inte än i vilken stad”
Maksym Kosohonov
”Jag vill stanna i Sverige och om jag hittar ett jobb kommer det att fungera”, säger Maksym Kosohonov.
– Jag ska söka till universitetet, men vet inte än i vilken stad eller vad jag ska studera. Och jag hoppas kunna återvända till Ukraina någon gång, säger Maksym och Illia tillägger:
– Jag saknar mitt hemland, men mina föräldrar tog mig hit och jag känner mig arg och ledsen när jag ser de som står mig nära lida.