Rysk donkosack av Jazet, Jean-Pierre-Marie.
År 1713 ockuperade ryssarna Finland som var en del av Sverige då och sedan började de anfalla in över gränsen i Norrbotten. Den 8 december 1716 attackerade en grupp kosacker Övertorneå socken och arbetade sig neråt under hela december mot Luleå och Piteå. De gick hårt åt befolkningen. Gårdar brändes ner och anfallarna våldtog, mördade och plundrade allt de kom över. Folket drevs på flykten söderut i stora flyktingströmmar.
I december 1716 var det mörkt och kallt och man hade inga andra nyhetsrapporter än dem man fick från flyende som kom norrifrån och varnade att ryssen närmade sig. Man lastade sina ägodelar på kärror och hästar och flydde i panik ner mot Skellefteå socken. Efter vägen tvingades många att överge sina lass och rädda sig själva och när man nu efteråt försökte hitta igen ägodelarna var de i de flesta fall borta.
När allt lugnat ner sig försökte flyktingarna hitta igen sina ägodelar som man ofta lämnat i skogen eller bredvid vägen.
Ryssanfallet kom till slut av sig i Piteå den 21 december då en svensk ryttarstyrka sändes norrut från Skellefteå men och sedan överfölls ryssarna också vid Rosvik av ett allmogeuppbåd. När allt lugnat ner sig försökte flyktingarna hitta igen sina ägodelar som man ofta lämnat i skogen eller bredvid vägen.
Ett exempel på en flykting som nu försökte få tillbaka sina saker vid tinget var Erik Olofsson. Han var en kvarnbyggare från Malax socken i Österbotten och hade varit på flykt från ryssen i flera år. Från Österbotten hade han och hans fru och son Hans kommit över till Piteå och slagit sig ner där.
När de fick varning om att ryssen var på väg mot Piteå lastade Erik det lilla de ägde på en kälke och så gav den lilla familjen sig till fots ut på vägen söderut. Kälken fick de dra med sig och det var mitt i natten. Erik berättade nu för häradsnämnden vad han hade lastat. Det var en strömmingsbytta, en skinnsäck med diverse innehåll; ett skrin där de förvarade några få viktiga ägodelar, och så en järnpanna med tre fötter och skaft, en bössa och en huggyxa.
De hade bråttom och gick så fort de kunde med kälken bakom sig. Men bakom dem kom många, många andra flyktingar i panik som hade hästar och vagnar och det blev allt trängre på vägen. Till slut fanns det ingen plats för kälken längre och de fick veta att fienden närmade sig snabbt. I backen i närheten av Åbyn gav de upp och gömde sina saker i snön bredvid vägen. Kälken vräkte de på sidan och sen började de springa.
Erik och sonen kom så småningom fram till Lövånger där de fick mat och nattlogi tills anfallet stillades av någon dag senare.
När de kom till Tåmeå orkade inte Eriks hustru längre utan stannade där, men Erik och sonen Hans fortsatte springa fast de var helt uttröttade och hungriga. Hustrun började gå sen hon vilat en stund, men hon kom aldrig längre än till Storkåge. Erik och sonen kom så småningom fram till Lövånger där de fick mat och nattlogi tills anfallet stillades av någon dag senare.
Erik gick tillbaka längs vägen dit han lämnade sina ägodelar, men på den platsen var det tomt. Kälken och alla saker var borta. Det var bara att börja leta. Hos en bonde fick han höra att två gossar berättat att de sett en strömmingsbytta i Tåmeå, så dit gick Erik först. Där hittade han sin kista hemma hos en kvinna, uppbruten och tom. Men några av de särskilt värdefulla sakerna som legat i skrinet, som också var försvunnet, fanns hos kvinnan. Det var en kompass, en psalmbok, en kvinnfolksmössa, en hatt, ett par vantar, en fällkniv och så deras respass.
Där, hos bonden Erik Pärsson hittade Erik sin skinnsäck, strömmingsbyttan och kälken.
Kistan hade en bonde i Åbyn först hittat så nu gick Erik dit. Där, hos bonden Erik Pärsson hittade Erik sin skinnsäck, strömmingsbyttan och kälken. Sen fick Erik höra att tolvmannen Nils Fors skulle ha köpt en järnpanna av en av de svenska ryttarna. Och mycket riktigt, hemma hos Nils fanns Eriks järnpanna och dessutom hans bössa. Pär Pärsson i Tåmeå visade sig ha tagit en rya och en klädesrock ur skinnsäcken och hos hans granne Elias hittade Erik sitt renskinn och sin mössa. Någon berättade att Elias haft på sig mössan på julafton.
Erik Olofsson var ganska nöjd med att ha fått tillbaka det mesta av sina saker. Men nu ville han vid tinget efterlysa sitt skrin och några andra saker som fortfarande var borta. Om han fick tillbaka dem förtäljer inte historien.
Not:
Respass var ett dokument man var tvungen att ha om man tänkte resa över länsgränserna i Sverige. Det var Gustav Vasa som först införde det för att få kontroll över hur folket rörde sig. Inrikespass behövdes fram till 1860. Respasset kunde utfärdas av prästen, landshövdingen eller landssekreteraren och man måste motivera varför man ville resa.
Källa: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Västerbottens län (AC) EXIe:3980 (1717-1720)