Ann Tjernlund blev bara 58 år.
Det var på nattklubben Etage i Skellefteå som Ann Eriksson och Patrik Tjernlund träffades. Året var 1992. De blev ett par, gifte sig och bildade familj. De var tajta och gjorde allt tillsammans.
– Det blev många resor och vi hittade alltid på saker, säger Patrik.
Men 2017 förändrades allt – till en mardröm. Det var då som Ann Tjernlund fick veta att hon hade cancer i underlivet, närmare bestämt ovarialcancer, cancer i äggstockarna.
– Det var efter en resa till Rhodos då Ann och vår dotter kom hem som hon började blöda i underlivet. Två dagar senare fick vi veta att hon hade cancer i underlivet och efter tre till fyra veckor opererades hon, berättar han och fortsätter:
Vi blev jätteglada då läkaren sa att operationen gått jättebra
Patrik Tjernlund
– Vi blev jätteglada då läkaren sa att operationen gått jättebra och att Ann inte skulle behöva någon cellgiftsbehandling.
Patrik berättar att tumören vägde tre kilo och att de fick veta att allt tagits bort. Efter återkommande efterkontroller i totalt fem år blev Ann friskförklarad våren 2022.
– Vi var överlyckliga och hade planerat för framtiden, säger han.
Men det blev inte som Ann och Patrik hade tänkt sig.
I februari 2023 fick Ann ont i vänster sida av ryggen. I slutet av maj, efter mycket tjat från Patrik, gick Ann med på att söka vård på hälsocentralen för ryggsmärtorna. Den läkaren trodde att det rörde sig om en inflammation i skelettet.
– Hon fick smärtstillande, Ipren, som tar bort inflammationer, berättar Patrik.
Det hjälpte inte utan smärtorna blev värre och värre och till slut åkte de upp på akutmottagningen. Ann röntgades.
– Den sjätte augusti 2023 ringde de från kirurgen och ville att vi skulle komma upp – tillsammans. Vi fick veta att hon hade en tumör i ena lungan.
Beskedet kom som en kalldusch. Sedan visade fler undersökningar på spridd ovarialcancer, hon hade till exempel två metastaser i huvudet och även på fler ställen i kroppen.
Beskedet kom som en kalldusch. Sedan visade fler undersökningar på spridd ovarialcancer, Ann hade till exempel två metastaser i huvudet och även på fler ställen i kroppen. Patrik säger att det var samma cancertyp som hon drabbats av 2017.
– Alla sa att det var i princip omöjligt att det skulle kunna hända, hon var ju friskförklarad, men det hade kanske legat någon liten metastas som fått växa till sig och spridit sig. Hon hade alltså cancer i stadium fyra ett år efter att hon blev friskförklarad, säger han och fortsätter:
– Vi fick veta att det inte skulle gå att bota, bara bromsa. Så här i efterhand undrar jag varför de inte tog blodprov vid efterkontrollerna. Då hade det kanske inte slutat så här. Jag är absolut inte ute efter att hitta någon skyldig, jag får ju inte tillbaka Ann för det, men ingen tog något blodprov under dessa år som hon gick på efterkontroll. Jag ifrågasatte det en gång när vi var inlagda på lasarettet då hon fick cellgifter, men fick veta att blodprov inte ingår i rutinerna vid efterkontroller. Det jag skulle vilja är att de ändrar sina rutiner för det kanske kan hjälpa någon annan.
Han säger också att efterkontrollerna bestod av att man kände igenom bröst och underliv.
Patrik förklarar att man kan mäta markörer i blodet för att påvisa äggstockscancer. På Cancerfondens hemsida står att det finns en speciell markör, ett protein, som äggstockscancer kan utsöndra. Det kan mätas i blodet med ett test. Det står också att majoriteten av äggstockstumörerna utsöndrar proteinet och att det ibland även kan vara av värde att göra tester efter avslutad behandling.
– Det är helt vansinnigt att man inte gör grundligare efterkontroller på en person som haft cancer, säger han med eftertryck.
Det är helt vansinnigt att man inte gör grundligare efterkontroller på en person som haft cancer
Den anmälan Patrik gjorde till patientnämnden blev en besvikelse. Den renderade varken i någon skärpning, kritik eller åtgärder.
– De sa förvisso att röntgenkontrollen kunde ha skett på ett tidigare stadium, men å andra sidan skulle utgången inte ha blivit någon annan, menar de. Så var det med det.
I lägenheten dit paret flyttade efter cancerbeskedet finns inga foton på Ann. Patrik säger att han vill ha det så. Det gör för ont att titta på dem, förklarar han innan han fortsätter att berätta om Anns sista tid i livet.
”Patientnämnden sa förvisso att röntgenkontrollen kunde ha skett på ett tidigare stadium, men å andra sidan skulle utgången inte ha blivit någon annan, menar de. Så var det med det”
Cellgifter sattes in, men det gav inte önskad effekt och Ann blev väldigt dålig av behandlingen. Turerna till Umeå och Skellefteå sjukhus blev många, Ann var inlagd i perioder och i december 2023 kopplades palliativa teamet in. I april 2024 strålades hon för metastaserna i hjärnan med gott utfall. Ann var smärtfri i en och en halv månad, vilket han är tacksam för.
”Både jag och Ann tycker att hon blev snuvad på livet”
Under den här tiden var Patrik sjukskriven. Totalt blev det cirka åtta månader och han säger att han bara har gott att säga om Försäkringskassan, arbetsgivaren och inte minst palliativa teamet.
– Jag ringde dem rätt ofta och ibland på helger och mitt i natten. De ställde alltid upp och kom direkt om vi behövde något. Vilka människor det är, säger han, ler och fortsätter:
”Alla var väldigt förstående och våra vänner har också ställt upp väldigt mycket”
– Alla var väldigt förstående och våra vänner har också ställt upp väldigt mycket och det känns jättebra.
”Vi lyckades få sommaren 2024 tillsammans. Det var jättefint”
Bilden är från deras resa till Lofoten 2024.
Monika Windling är medicinsk chef på avdelningen för obstetrik och gynekologi vid Skellefteå sjukhus. Hon bekräftar att blodprov inte ingår i rutinerna vid efterkontroller.
Monika Windling.
– Vi följer det nationella vårdprogrammet för äggstockscancer när vi följer patienter efter behandling. Det finns inte något vetenskapligt stöd för att något kontrollprogram ökar överlevnaden efter äggstockscancer.
Hon säger också att de flesta patienter får sina återfall inom två år, men inte alla.
Förs det diskussioner om förändrade rutiner?
– I Skellefteå har vi ingen onkologisk klinik utan följer nationella riktlinjer som finns gällande kontroller och vilka undersökningar som ska göras vid misstanke om återfall. Forskningen pågår ständigt och vi följer det som rekommenderas av cancercentrum. Om någon förändring är på väg kan jag inte svara på.
”Forskningen pågår ständigt och vi följer det som rekommenderas av cancercentrum”
Cancerfonden menar att det kan vara av värde att följa det protein med blodprov som kan påvisa äggstockscancer efter avslutad behandling, hur ser du på det?
– Ibland för vi en sådan diskussion med patienten. Då blir diskussionen vad det kan leda till och vad syftet i så fall är med provet. Provtagning kan leda till att patienten får leva med vetskapen om att återfall misstänks men att det inte går att se på röntgen eller att behandling inte är lämplig då patienten helt enkelt mår för bra. Cellgiftsbehandling kan vara en jobbig behandling och ska ges när vinsten är bättre livskvalitet och eller ökad överlevnad.
I ett mejl tillägger hon att Sverige valt att följa det europeiska programmet med kliniska kontroller var tredje månad i två år, var fjärde månad år tre och var sjätte månad år fyra och fem. Då görs gynekologisk undersökning och kontroll på hur patienten mår, om hon har symtom som tyder på återkomst av tumör och att det vid symtom utförs röntgen och provtagning.
Monika Windling skriver också att det finns studier där man även kontrollerat tumörmarkör med blodprov vid samtliga kontroller, men att det inte visat på någon ökad överlevnad. Däremot får patienterna som följts med provtagning i genomsnitt ytterligare fem månader med cellgiftsbehandling och sämre livskvalitet.
Ann Tjernlund på resa till Norge sommaren 2024.
I samband med Anns sjukdom tillstötte flera komplikationer och paret fick bärbar syrgasmaskin, en rullstol samt sjuksäng hemkörda. Patrik tog ut Ann i rullstolen ett par gånger. Ibland på en promenad i området, men också för att titta till husbilen.
– Sedan fick hon dubbelsidig lunginflammation och blodförgiftning. De satte in den bredaste medicinering de hade och vi lyckades få sommaren 2024 tillsammans. Det var jättefint.
Ann och Patriks sista sommar innebar turer med husbilen. De åkte till Ullared två gånger och en tur till Lofoten i Norge.
– Jag är så glad att vi hann göra den resan, säger Patrik och sitter tyst en lång stund innan han säger:
– Hon somnade in här hemma den 23 september 2024. Hon var 58 år när hon gick bort och jag tror att utfallet kunde ha blivit ett annat om de hade upptäckt cancern tidigare. Både jag och Ann tycker att hon blev snuvad på livet.
