"Man såg fram emot en fin semesterresa i bästa tänkbara väder".
Årets kamp skulle inledas på lördagskvällen den 2 augusti 1947 och avslutas dagen därpå. Tävlingsorten Gamla Karleby beräknades nås under de tidiga förmiddagstimmarna på fredagen. Därefter skulle det finnas tid att vila ut och se sig om innan tävlingarna påföljande dag.
Två medlemmar i länslaget, Folke Back och landslagshäcklöparen Affe Westman, hade liksom en del supporters och ledare rest med finska ångaren Pörtö från Umeå. Alla de övriga skulle åka i de två motorbåtar som nu kommit över till Umeå från Jakobstad. Man såg fram emot en fin semesterresa i bästa tänkbara väder.
Väderprognosen i Skelleftebladet 31 juli 1947: Svag till måttlig övervägande västlig vind, tidvis ökad molnighet, enstaka regnskurar möjligen med åska. Oförändrad temperatur.
Natten mot fredag vid midnatt äntrades de två båtarna i Umeå. Därefter åkte de med 32 passagerare och fem finska besättningsmän nedför älven och ut i havet. I öppna Stevedore IV färdades 15 idrottare och två besättningsmän. De från Skellefteområdet var Ivar Olsson Skellefteå, Gösta Brännström, Boliden (400 m), Rulle Ellström, Rönnskär (längd) och Sam Rönnlund, Rönnskär.
I halvdäckade Taxa av Jakobstad färdades 17 passagerare och tre besättningsmän. Från norra länsdelen Hardy Nilsson, Skellefteå (3000 m), Stig Ragnarsson, Skellefteå (100 m), Christan Bergqvist, Skellefteå (110 m häck och längd) och Birger ”Bie” Lundgren, Skellefteå (diskus). Dessutom åkte två kvinnliga turister i Taxa. Det var Eva Granström från Umeå och Inger Seeman från Brännsland, båda förlovade med idrottsmän från Umeå.
Det var överenskommet att båtarna skulle följas åt. På Holmön skulle man gå i land och koka kaffe och invänta gryningen. Men Taxa stack bara förbi Holmön och tvingade då Stevedore att följa efter. Det började blåsa. Vågorna växte och båtarna började rulla fruktansvärt. Allt fler lutade sig sjösjuka över relingen. Rorsmännen koncentrerade sig på att slingra båtarna uppför vågkammarna för att sedan följsamt styras ned i vågdalarna. Men parerandet av vågor fick båtarna ur kurs.
De unga männen ombord försökte utåt visa upp ett lugn men inom sig började dödsfruktan komma krypande.
Klockan 8 på fredagens morgon kom en jättevåg och vräkte sig över båten som hade en mycket låg akter. Den dränkte passagerarna i vatten och motorn på Stevedore stannade. Båtarna kom då ifrån varandra. Efter en stund kom emellertid Stevedores motor igång och de kunde åka ikapp Taxa. Då stannade Stevedores motor på nytt. Det var ingen direkt fara men passagerarna fick order att ta på sig livbältena. De unga männen ombord försökte utåt visa upp ett lugn men inom sig började dödsfruktan komma krypande. Nödsignal hissades och för att för eller akter inte skulle skära sig in i vågorna så lades det ut ett drivankare bestående av en presenning. Fastbundet vid båtens sida höll den båten i riktning parallellt med vågorna.
Motorhaveriet gjorde det omöjligt att styra mot dem och båten kom i en fruktansvärd rullning. Nu blåste det 27 sekundmeter och vågorna var 10 meter höga. Båten kastades sidledes ned från 10 meter höjd med en kraft som så gott som varje gång fick de ombord att frukta att den skulle splittras. Därefter lyftes den upp i höjden igen för att åter slungas ned. Timme efter timme pågick detta. Allt fler blev sjösjuka men magsäckarna var nu tomma. Ingen funderade längre på att kasta vatten i en hink utan urinen fick rinna direkt i båten. Det blev ohyggligt snuskigt och i sörjan flöt resväskor och kappsäckar omkring.
"Några timmar efter det att kontakten brutits med Stevedore så ökade den friska brisen till full storm".
Några timmar efter det att kontakten brutits med Stevedore så ökade den friska brisen till full storm. Kursen lades om till nordlig för att möta vinden och vågorna. Hela fredagen drev båten fullständigt hjälplöst i sydvästlig riktning. Vid skymningen svängde vinden och blev rakt nordlig. På kvällen fick man se en ångare på stort avstånd. Länslagströjor doppade i bensin och olja bands fast i ena ändan av en stavhoppares stålstav och antändes. På ångaren så tände man en strålkastare i riktning mot dem. Men sedan fortsatte ångaren sin kurs och avlägsnade sig. Det blev många bittra ord och många dystra tankar.
Det har inte getts någon förklaring till varför ångaren inte tog upp de nödställda. Kanske var den för hårt lastad för att i den grova sjön kunna ändra sin kurs, kanske låg Stevedore på för grunt vatten för att en mera djupgående båt skulle våga närma sig.
Taxa av Jakobstad fortsatte på en nordlig kurs mot vinden.
Natten mot lördag kan stormen ha minskat en aning i styrka. Ombord på Stevedore var många utmattade av ansträngningen och sjösjukan. Men några vågade inte somna av rädsla att båten skulle kapsejsa. Hur länge skulle livbältena kunna hålla dem flytande, hur länge skulle de stå ut i vattnet med att bli översköljda av vågorna och få kallsupar, hur länge skulle de kunna hålla ihop och gemensamt förhindra att någon gav upp kampen? De som hade familj undrade över hur det skulle gå för hustru och barn. Många trodde att man aldrig mera skulle få träffa nära och kära. Långt borta vid horisonten syntes ett ljus, som rörde sig i sidled och som kunde ses uppe på vågkammarna men försvann i vågdalarna. Man började blossa på nytt men insåg att avståndet var för stort för att den andra båten skulle uppmärksamma dem.
Ombord på Taxa av Jakobstad var den värsta perioden under resan mellan 01 och 03 natten till lördagen. En gång var man så nära Tankar fyr att man bara skulle haft en timmes resa kvar. Men det var otänkbart att ta sikte på den då sjögången och stormen var för kraftig. Då stormen tilltog alltmer måste motorn slutligen stoppas för att spara på bensinen. Man skulle ändå inte kunna nå målet på finska sidan. Ett drivankare kastades ut så att båten skulle hålla kurs mot vinden. Båten drev sedan i 14 timmar. Mat fanns det gott om på båten men alla utom en var sjösjuka. Vågorna sköljde oupphörligt över båten och alla huttrade av köld.
Plötsligt sågs från Stevedore ett klart lysande fyrskepp. Men båtförarna kunde inte identifiera det. Så småningom insåg man att det var solen och en egendomligt formad molnbild framför den som skapat illusionen. Klockan 06 på lördagsmorgonen syntes några käppar som på mycket stort avstånd tycktes sticka upp ur havet. Kunde det vara prickar som utmärkte segelleden eller var det land? Besättningsmännen väcktes och gemensamt kom man till slutsatsen att det måste vara land. Med ”land i sikte” väcktes de övriga. Glädjen blev stor och hoppet vaknade till liv igen.
Det visade sig att det som setts var träd på Mickelsörarna. Men båten drev i en sådan riktning att de skulle passeras på ganska stort avstånd. Det fanns inga åror på båten och inga signalraketer. Man kastade sig över motorn. Cylinderlocket skruvade av och det mesta plockades isär. Det putsades och torkades i den svåra sjögången. Vid niotiden gick motorn igång under en så pass lång stund att båten kunde komma i ett något gynnsammare läge för att driva mot öarna. Men så stannade motorn på nytt. Detta upprepades några gånger.
Ombord på Stevedore siktas Mickelsörarna.
Längst fram till höger syns Gösta Brännström, 400-meterslöpare från Boliden.
När man inte längre kunde få motorn att fungera så kastades ankar för att inte förlora det förbättrade läget i hoppet om räddning. Ankaret fick bottenkänning. Men ankarkättingen högg mot båten så att den riskerades bli sönderslagen. Det gick inte heller att hala in ankaret. Båtförarna satte nu igång med att försöka skruva loss ankarfästet. Då kom en mycket kraftig en våg och kastade båten bakåt med en sådan oerhörd kraft att den grova ankarkättingen slets av som en sytråd.
Under några korta stunder kunde man nu få liv i motorn och komma närmare öarna. Men de omgavs av farliga bränningar. Man valde nu att riskera båten och hoppas att man med hjälp av livbältena skulle kunna flyta i land. När motorn dog på nytt riggades det i hast upp ett nödsegel med hjälp av en presenning och en båtshake. Tack vare detta segel kunde man någorlunda styra båten och stranden nåddes på lördagen vid tolvtiden.
Stevedore siktade land första gången vid Mickelsörarna där man kunde gå iland. Som framgår så drev båten tio mil söder om den planerade kursen.
Det var en underbar känsla att trampa fast mark under fötterna. Även om den föreföll att gunga.
Kläderna torkades, man tvättade sig och innehållet i väskorna breddes till torkning. Det kokades kaffe som smakade fantastiskt. I den svåra sjögången hade det varit svårt att reparera motorn men nu blev det möjligt. Båten gjordes ren från sitt mindre behagliga innehåll. Vinden hade också mojnat.
Vid fyratiden gick man ombord på Stevedore. Just som båten skulle lägga ut fick man se det finska sjöbevakningsplan som sänts ut från Åbo för att leta efter dem på lördag eftermiddag. Det plan som var stationerat i Vasa hade inte kunnat skickas ut därför att besättningen var ledig. De vinkade från båten och några sprang åter i land och vinkade förtvivlat. Men flygplanet såg inte de nödställda.
Kläderna torkas på Mickelsörarna den 2 augusti 1947.
(vannashistoria.se, färglagd).
Den första motorbåt man mötte i skärgården anropades och fick frågan om något hörts från Taxa. Inte! Man hade själva haft svårt att klara den svåra stormen trots att Stevedore bedömdes vara mera sjövärdig. Taxa hade kanske kapsejsat? Vid niotiden på kvällen nådde Stevedore fastlandet vid Hellnäshamn mellan Vörå och Oravais. Där sökte man sig till närmaste gård där det fanns telefon och underrättade den finska tävlingsledningen, anförvanter och TT i Stockholm. Under försöken att få tag i en buss för fortsatt resa landsvägen till Gamla Karleby kom man i kontakt med en finsk polisman. Han gav den glädjande underrättelsen att den andra båten redan tidigare på eftermiddagen välbehållen nått den finska kusten.
Bussresan blev lång. En lastbil hade ställt sig tvärs över vägen och det tog tid att få bort den. Men efter tio mil på vägen var man framme söndag morgon vid fyratiden. Man blev hjärtligt mottagen av värdarna efter den 52 ½ timme långa färden. Det serverades en snabb och behövlig måltid. Under resan hade de som inte var sjösjuka bara ätit två smörgåsar var. Efter maten så dök man i säng vid halvfemtiden.
På Taxa av Jakobstad upptäcktes vid 14-tiden på lördagen en ångare på avstånd och det signalerades med skjortorna. Men ingen ombord märkte Taxa. Stämningen sjönk till nollpunkten. Efter en halvtimme väcktes optimismen till liv igen. En prick upptäcktes vid horisonten. Det visade det sig vara Tankar fyr och räddning. Motorn sattes åter igång och efter en stund nåddes fyren och lots kom ombord. När besättning och passagerare kom i land var de utmattade. Marken gungade under fötterna. Men när finländarna bjöd på mat så kastade de sig över den med glupande aptit. Många hade ju inte kunnat få ned en matbit sedan torsdagsmiddagen.
Taxa av Jakobstad gick via Tankar fyr ganska rakt på Gamla Karleby.
Ordförande i Gamla Karleby IF:s friidrottssektion förklarade att visserligen var svenskarna medtagna efter strapatserna. Men ingen var skadad och tävlingarna kunde därför hållas. De började vid ettiden på söndagen och västerbottningarna var ursprungligen stora favoriter. Men överresan hade krävt sin tribut. Första dagen inför 1200 åskådare så blev det bara grensegrar för Affe Vestman på 100 m med tiden 11.1 och på 200 m med 23.0, samt för Yngve Fredriksson på 3000 m med 9.14.8. Landslagslöparen Affe Westman var en av de två som åkt färja över Kvarken.
På måndagen fortsatte kampen inför cirka tusen åskådare. Grensegrar för Affe Vestman på 400 m med tiden 50.3, Christian Bergqvist på 110 m häck med 16.5, Lennart Tennegård på 1500 m med 4.04.0 och Yngve Fredriksson på 5000 m med 15.38.4. Österbotten vann kampen med 98-86 efter de 17 grenarna.
Epilog
Strapatserna ledde till en debatt i Finland. Många tidigare färder hade också varit äventyrliga. Det var inte lämpligt att färdas över ett stormigt Bottenviken i små, tungt lastade motorbåtar med otillräckliga kunskaper om väder och vindförhållanden. Det var meningen att västerbottningarna skulle återvända med samma båtar på måndag kväll. Men det har inte gått att hitta uppgifter om när och hur hemresan skedde.
Texten är redigerad av Åsa Juthberg