1874-04-08. Krångforsbron i reseberättelse.
Den första bron över älven fanns troligen i Krångfors, två mil väster om Skellefteå. Genom att fälla träd över den där bara 18 meter breda älven kunde man ordna en övergång.
Platsen kallades i Umesamiskan på 1000-talet för Skeldept. Det i sin tur bygger på ett finskt låneord silta som betyder bro. Till det har det lagts en ändelse som ger namnet en betydelse ”ställe där det är lätt att ta sig över”. Troligtvis är det därifrån namnet Skellefteå kommer.
Det är oklart när den första riktiga bron byggdes. Det kan ha varit när stormansfisket Bomansforsen kommer till i mitten av 1300-talet.
På 1664 års karta finns en bro på platsen och vi vet från handlingar på 1700-talet när Krångssvarvet utsynades att det var Skellefteå socken som underhöll bron. Bron var enda möjligheten att ta sig över älven när isarna lagt sig men inte bar.
Lejonströmsbron byggs
Men det är två mil från Skellefteå till Krångfors. De som kom gående eller med häst efter Norrstigen/Kustlandsvägen var tvungna att nyttja färjelägret i Lejonström liksom kyrkobesökarna från södra sidan av älven.
Färjestället nämns för första gången 1574, men hade funnits långt dessförinnan. Det var gästgivaren på Sunnanå som drev färjestället och fick intäkter från det.
Så 1735 tog Skellefteå tingslags häradsrätt beslut om att bygga den Stora bron som senare kom att kallas Lejonströmsbron. Den bekostades av hemmansägare i bygden.
Den före detta soldaten Carl Spännare ville ha uppdraget att leda arbetet med bron. Men han fick inte uppdraget. Det är inte känt vem byggmästaren var. Sannolikt var det någon inom Västerbottens län som hade erfarenhet.
Efter några misslyckade försök att bygga i den strida forsen och i spakvattnet beslöt man sig för att bygga vid själva forshuvudet. Där fördes isen av mindre stritt vatten under bron.
När bron stod färdig var den 267 m lång och byggd på 10 stenkistor. Påfarterna var av trä och den totala längden var då 314 m.
1664. Kustlandsvägen/Norrstigen kommer norrifrån efter Gamla Kågevägen. När den når landskyrkan kan resenären antngen begära färjetransport över älven eller så följa en sstig uppströms till bron vid Krångforsfallet och därefter till Norsjö och Malå.
Den första tiden
Bron kunde tas i bruk 1737. Det bekräftas av en fransk expedition som roddes över där 1736 på väg norrut och på hemvägen kunde gå över bron.
Broavgifterna var alltifrån 18 öre kopparmynt, för en vagn med 2 par hästar till 1 öre för gående. De som på olika sätt bidragit till brobygget samt soldater och officerare kunde använda bron gratis.
Förre färjkarlen Gabriel Johnsson fick uppdraget att uppbära broavgifterna liksom att se till att bron hölls i bra skick. En liten stuga och bod sattes upp åt honom vid älvens norra sida, öster om vägen. En bom såg till att ingen kunde komma över bron utan hans tillstånd.
År 1755 skadades bron av vårisen. Vid vårfloden 1772 förstördes den helt och man fick återgå till färja till dess att bron efter två år var uppbyggd igen. Två timrade stenkistor hade då tillkommit så att isen motstods bättre.
1890-tal Bron över Krångforsfallet. Här finns riktiga brofästen och bron är högre än i reseberättelsen från 1874. År 1877 begärdes det in anbud på att bygga denna bro. Bilden är färglagd.
Slaget vid Lejonströmsbron 1809
Ryssarna kom från Finland och gick söderut. På morgonen den 15 maj kom bud från fältvakten i Boviken om att de ryska styrkorna fanns där. Förmodligen var det en tredjedel, 2650 man, som sedan gick söderut efter kustlandsvägen (Gamla Kågevägen).
De svenska styrkorna på drygt 600 man var inkvarterade norr om älven.
Före klockan nio den 15 maj utbröt skottlossning vid Stämningsgården och Dalkarlsliden, och ryssarna kom snart fram till kyrkan och prostgården.
Svenskarna försökte då riva bron över älven. De lyckades så pass att ryssarnas artilleri och hästar hindrades från att komma över. Däremot så kunde de ryska soldaterna ta sig över på älvens is som fortfarande bar.
Svenskarna retirerade under oavbrutna strider över Sunnanå och Sörböle mot Tjärn och Innervik.
Ryssarna hade lurat svenskarna och skickades en kolonn av 2 650 man ut på isen ut och över Kågefjärden, rundade Finnhällan och Kågnäsudden, tvärade över Hålfjärden till närheten av nuvarande Rönnskärs smältverk, gick över östra Degerön och kom i land i Yttervik.
Ryssarna (t v) kommer från norr medan svenskarna har dragit fram en kanon. Bild målad på ett skrin av Lars Larsson i Åbyn, Burträsk.
Ryssarna var ungefär 8 000 från början. De delade förmodligen upp styrkorna i tre delar varav två blev stridande och en tredjedel bildade en reserv.
När befälhavaren överstelöjtnant Furumark närmade sig Yttervik insåg han att trossen som han hade skickat i förväg hade tagits av den ryska styrkan som gått över havsisen.
Furumark tvangs då kapitulera i Innervik. De svenska trupperna skulle återvända till Skellefteå och överlämna kanoner och vapen. Den tillfångatagna trossen skulle friges. De finska soldaterna skulle återvända hem till Finland. Medan de svenska stannade som fångar kvar i Skellefteå.
Var striderna så hårda som det påståtts? Det finns visserligen en siffra på att det stupade en officer och två underofficerare och att 130 man sårades eller stupade men de siffrorna är kanske överdrivna. Skellefteå kompani hade då 128 soldater men inte en enda har en dödsdag som kan härledas till slaget.
Den slutliga vapenvilan ingicks i Frostkåge gästgivargård norr om Skellefteå den 2 september 1809. Fredsavtalet undertecknades i Fredrikshamn den 17 september 1809: "Finland", Åland samt delar av dåvarande Västerbotten och Lappland avträddes till Ryssland och blev Storfurstendömet Finland.
Efter finska kriget
1850 drogs broavgiften in. Istället fördelades dagsverkena för underhåll och nybygge mellan byar och gårdar.
Vid ombyggnaden 1868 skedde omfattande utbyten och reparationer. Då ersattes de bärande träkistorna med bropelare av stenmurverk som inte ruttnade och som bättre stod emot islossningarna.
Cirka 1865. Brovaktarstugan i nordöstra hörnet och timrade träkistor som skyddade bron. Bron var då en ren spänn-verksbro där brobanan bara stöttades underifrån. Bilden är färglagd.
Dessutom kompletterades med hängverk i de sju största spannen i mitten av älven. Balken som höll upp brobanan hängde i ett stag fastsatt i två mot varandra snedställda balkar
När ombyggnaden startades infördes hastighetsbegränsning. Hästtrafikanter fick inte färdas fortare än vad en gående kunde förflytta sig.
År 1895 övertog Skellefteå tingslags väghållningsdistrikt underhållet eftersom det var mycket betungande för allmogen.
1900-talet
Parkbron inne i staden var färdig att tas i bruk 1913 och blev den nya genomfartsleden.
Lejonströmsbron ansågs farlig att passera och avlystes 1914 för allmän trafik då den övertogs av Skellefteå socken. Brounderhållet från allmänna medel drogs in 1915 och bron fick förfalla.
Slutet av 1800-talet. Lejonströmsbron med kyrkan och Lejonströms sågverk. Två timrade stenkistor är fortfarande kvar.
Men många protesterade. Ett upprop utfärdades. Det behövdes både byggnadsvirke och kontanter. Så skänkte en del 5 kr, 10 kr och somliga ända upp till 50 kr och dessutom timmer. Särskilt inom byarna Lund, Sunnanå och Klutmark har man satsat för att få bron reparerad.
Arbetet skedde 1926-31 och leddes av byggmästare Otto Normark, Brännan.
Vid reparationerna avkortades kortades bron genom att fem spann på södra sidan ersattes av en jordbank. Därigenom fick bron sin nuvarande längd 207,5 m.
Cirka 1915. Parkbron som invigdes 1913. BIlden är färglagd.
Åsikten var att bron i sitt nya skick blivit så stabil att den kunde mäta sig med Parkbron.
Bron övertogs till allmänt underhåll 1932 av väghållningsskyldiga inom Skellefteå tingslag.
År 1936 utfördes förstärknings- och reparationsarbeten.
Restaureringsarbeten utfördes på nytt 1959-60. Den renoveringen slutade med att bron delvis rasade. När jättegrävskopan Marion skulle lyfta bort en skiva från bron så förlorade en underminerad bropelare sitt stöd och pelaren rasade och brospannet vek sig mot älvfåran.
1960-12-15. Ytterligare brospann har lyfts bort från Lejonströmsbron. Arkivbild.
Efter det fortsatte restaureringsarbeten hade man 1962 bytt ut samtliga 14 hängverk och överarmsstängerna försetts med tak av bräder. Virket i spännverken förnyades delvis, liksom ett antal bärbjälkar. Nya tvärgående syllar lades in och nya räcken uppsattes på bron som sedan målades med träskyddsfärg. Sex bropelare ersattes med nya som grundlades på större djup.
År 1967 överfördes underhållsskyldigheten till Skellefteå stad.
2000-talet
År 2009 stängdes Lejonströmsbron av för biltrafik för att cirka 390 löpmeter virke då skulle utbytas ut mot sådant av gammal tall, kärnvirke, som är mindre känsligt för att ruttna.
År 2010 startade en omfattande renovering av bron. Återinvigning skedde 26e november 2011. För att minska slitaget infördes då reglering av biltrafiken med trafikljus. Bruttovikt för fordon som får passera är maximerad till två ton.
Vid broändarna är det en ren spännverksbro. .
Bron är räknad som Sveriges äldsta träbro och var fram till 2006 också den längsta innan Umeå byggde en som var något längre. Bredden är fem meter.
Bron är byggnadsminnesförklarat. Det innebär att vård och underhållsarbeten ska utföras på ett sådant sätt att det kulturhistoriska värdet inte minskar.
Ett stort TACK till Stig Sandström, www.lokalhistoriaskelleftea.se, som hjälpt oss ta fram detta reportage.