1890-tal. Sörböle färjställe med roddare och Strömsörs herrgård på andra sidan älven. Roddtaxan var 2 öre per person. Sidenmark & C:o köpte här upp sågat virke.
För att förkorta restiden söderut anordnade staden år 1890 ett färjställe från Strömsör till Sörböle. Färjrodden upphörde den 14 juni 1913 i och med att nya bron gjorde den olönsam.
År 1863 framställde handlare Abraham Ruth en motion om att Allmänna Landsvägen skulle dras genom Skellefteå och att en bro skulle byggas över älven vid Sörböle. Den bron blev verklighet först 1961 då Viktoriabron byggdes för E4.
År 1880 väcktes för första gången förslag om att bygga bron vid stadshuset. Men 1890 ändrade man det beslutet till att lämpligaste platsen var Strömsör. Samma år ville man söka statsanslag för att bygga Strömsörbron i järn men mot det beslutet reserverade sig verksägaren Johan Markstedt.
År 1902 kom det slutliga förslaget om den järnbro som idag kallas Parkbron. Den långa förhandlingstiden på 50 år hade den goda sidan med sig att Lejonströmsbron hölls i skick under den tiden.
Lejonströmsbron ansågs farlig att passera
Västerbottenskuriren kunde den 25 januari 1908 meddela att framforslingen av sten till den nya älvsbron hade pågått en längre tid. Stenen togs från Vitberget och lades vid den blivande brons norra fäste.
Parkbron var helt klar i augusti 1913 men då inte slutbesiktigad. Den bars upp av sex stenpelare samt brofästen. Bron var uppdelad i sju spann. Dåvarande Kustlandsvägen som 1946 blev Riksväg 13 gick över denna bro, och den ersatte därmed Lejonströmsbron som huvudbro över älven.
Lejonströmsbron ansågs farlig att passera och avlystes 1914 för allmän trafik då den övertogs av Skellefteå socken. Brounderhållet från allmänna medel drogs in 1915 och bron fick förfalla. Men många protesterade och Lejonströmsbron började åter underhållas. År 2015 beviljade Trafikverket anslag för ombyggnad till gång och cykelväg med enkelriktad biltrafik från södra sidan in mot centrum.
Omkring år 1890: T.v. blivande Stationsgatan där bron byggdes med Erika Öhlunds vitvaruhandel i röda huset och Lagergrens bokhandel i det stora vita. T.h. stadshuset och spruthuset.
1911 Parkbron byggs. Foto mot söder (Skellefteå museum, färglagd)
År 1913: Målning av Parkbron
Omkring år 1920: Parkbron med läroverket och kallbadhus i bakgrunden.
7 augusti 1913: Parkbron är färdig men inte slutbesiktigad. I bakgrunden det blivande läroverksområdet.
Trafiken norrifrån till Parkbron gick från början via Kustlandsvägen. Sista delen mellan Kåge och Skellefteå kallas i dag för Gamla Kågevägen. Men Kustlandsvägen var i dåligt skick. År 1926 skriver Vägstyrelsen:
Kustlandsvägen över Kågeskogen mellan Skellefteå stad och Kåge är synnerligen svår att underhålla, hög, smal och krokig. Det har därför flera gånger ifrågasatts att denna väg borde helt och hållet omläggas.
En landsfiskal Wallgren i Skellefteå kompletterar 1927 kritiken:
Jag vill för egen del framhålla att vägen över Kågeskogen, åtminstone delvis, kan anses rent av livsfarlig att befara, särskilt under den mörka årstiden.
Under de senaste åren har vägstyrelsen visserligen med stora kostnader låtit anbringa skyddsräcken efter vägen på de mest krokiga ställena och högsta vägbankarna och härigenom hava en del olyckstillbud förebyggts, men givetvis går det icke för sig att utan enormt stora kostnader försätta denna landsvägsdel i det skick som man har rätt att ställa på en av de inom länet mest trafikerade vägarna.
Enligt mitt förmenande hava åtminstone vissa av dessa olyckstillbud uteblivit om man haft en bredare väg att tillgå
Av samstämmiga uttalanden från trafikanter som befarit Övre Norrlands kust vägar har jag ock erfarit att vägdelen Skellefteå stad – Storkåge by är ansedd som en av de mest svårtrafikabla.
Det är framförallt den stora motorfordonstrafiken som medfört att nu ifrågavarande väg- omläggning skjutits så mycket i förgrunden bland andra vägföretag i orten att detsamma med det allra första måste bringas till utförande.
Under de senare åren hava ett flertal svåra tillbud till olyckshändelser förekommit å landsvägen över den s.k. Kågeskogen, och enligt mitt förmenande hava åtminstone vissa av dessa olyckstillbud uteblivit om man haft en bredare väg att tillgå.
Efter det att Parkbron tillkommit så svängde Kustlandsvägen av vid landskyrkan och följde Storgatan genom Bonnstan fram till Stationsgatan med anslutning till bron. Söder om älven anslöt Kustlandsvägen till den gamla vägen som passerat Lejonströmsbron.
1920-tal: Parkbron i förgrunden och därefter en slingrande Kustlandsväg mot sydost. Gamla Kustlandsvägen från Lejonströmsbron ansluter från höger. (Aero Material AB/Nordiska muséet, färglagd)
År 1935: Kustlandsvägen slingrar sig mot Parkbron.
1935 Nya Kågevägen t.h. som passerar under järnvägsviadukten.
Som framgått av citaten så fanns det starka krav på att förbättra farbarheten på Kustlandsvägen. Arbetet med en ny sträckning mellan Kåge och Skellefteå genom Boviken och Fällbäcken startade 29 augusti 1932.
1 juli 1937: Staden får sin första huvudväg.
27 augusti 1951: Lastbilen kommer från Parkbron och passerar här Storgatan på väg mot Kanalgatan.
År 1933 var världens nordligaste betongväg, Nya Kågevägen, färdig. Den anslöt via Kanalgatan och Stationsgatan till Parkbron och 1 juli år 1937 blev den stadens första huvudled. År 1953 namnändrades den till Riksväg 13 och hette så fram till då den våren 1962 blev E4.