En helt ny vardag väntar för Arvid Öhgren, som efter olyckan på Northvolt tvingades amputera stora delar av sin vänsterarm.
Det har gått strax över en månad sedan dödsolyckan på Northvolt, där en man i 60-årsåldern omkom och en man i 20-årsåldern fördes till sjukhus med allvarliga skador.
När Arvid Öhgren öppnar ytterdörren till sitt lägenhetshus i centrala Skellefteå en kylslagen dag i mitten av januari står där framför mig den person som fram tills nu kallats för ”en man i 20-årsåldern” i nyhetstexter om olyckan. Han har på sig en vit fotbollströja tillhörande favoritlaget Manchester United, han har gips runt den vänstra foten och så vad som tydligast vittnar om de allvarliga skador han ådrog sig i den svåra olyckan: ett vitt förband runt den amputerade vänsterarmen.
Jag fattade ganska snabbt att armen inte skulle gå att rädda.
Arvid Öhgren
Skellefteå
Vi slår oss ned i soffan och Arvid, 22 år, börjar berätta om sekunderna direkt efter händelsen som ligger till grund för hela intervjun.
Han jobbar egentligen som industriarbetare, men var när olyckan inträffade utlånad till NCC och arbetade som betongare med att bygga ett väderskydd inne på Northvolts område. Det var under arbetet med detta som ett gaffelstativ lossnade från en teleporter och föll över honom och hans kollega:
– Det första jag minns är att jag försökte hasa mig upp från marken och lägga mig bekvämt, så jag satte mig upp med ryggen på sidan av ett betongfundament. Sen plockade jag upp min vänstra arm från marken, med min högerarm. Vänsterarmen hängde i en liten hudbrygga och då fattade jag ganska fort att...
Arvid tystnar en stund och fortsätter sedan:
– Alltså jag tryckte på fingrarna och sånt där utan att känna något, och jag kände hur illa skadad armen var. Jag fattade ganska fort att den inte skulle gå att rädda.
Vad hände sen?
– Det kom en väktare och försökte lugna ner mig, men jag hade så jävla ont att det var svårt att känna något lugn. Men jag frågade i alla fall den här personen om jag kommer att förlora armen och han, i ett försök att lugna mig, sade att ”nej nej, det är bara en liten fraktur”, säger Arvid och fortsätter:
– Men jag kände ju liksom själv hur illa det var och kände att ”nej, den här kommer bli svårt att rädda”.
I olyckan krossades även Arvid Öhgrens vänstra fot.
Vad gick det för tankar inom dig där och då?
– Nej, det var bara att jag hade ont. Jag tänkte väl inte så mycket på vad som hade hänt. Egentligen tänkte jag inte så mycket på att armen inte satt kvar, det enda jag egentligen kände var det gjorde jävligt ont.
Arvid berättar vidare att han sedan blev liggande på marken i väntan på ambulans, och att han där och då bara hade en enda önskan:
– Alltså, jag ville bara bli nedsövd men jag fick inte bli nedsövd förrän vi kom till Umeå. Jag fick ju starka grejer som var lugnande, men jag hade ändå så sjukt ont. Men de gav mig saker i ambulansen som gjorde att jag egentligen var helt borta i huvudet och jag minns inte så mycket av den första tiden där i ambulansen. Det första jag egentligen minns är att jag vaknar upp igen när ambulansen är i höjd med Sikeå.
Med tanke på hur det gick för kollegan känns det ganska lindrigt att jag ”bara” blev av med en arm.
Arvid Öhgren
Skellefteå
Vad gjorde du då, när du vaknade upp?
– Då ringde jag först morsan och farsan, sen ringde jag min chef och Moa (Arvids flickvän, reds anm.).
Och det var första gången de fick veta vad som hade hänt?
– Nej, de hade fått veta att jag varit med i en olycka och de hade åkt direkt till akuten i Skellefteå, men där fick de aldrig träffa mig.
Vad minns du av de telefonsamtalen?
– Inte jättemycket, men jag har fått höra att jag till min chef sa att ”jag kommer inte in på jobbet i morgon” och till mina föräldrar sa jag att de behövde hämta ut ett paket som jag hade tänkt hämta ut samma dag.
När ambulansen anlände till NUS i Umeå blev Arvid snabbt nedsövd för att kort därefter opereras. De följande timmarna efter operationen är svåra att minnas, men något han aldrig kommer att glömma är att en stor del ur hans fotbollslag redan samma dag besökte honom i Umeå.
– Det var väldigt fint att få besök av dem, jag vet att många där var väldigt oroliga och det var nog lika skönt för dem att få se mig där tänker jag…
Arvid berättar att tiden på sjukhuset var långtråkig.
Även flickvännen Moa och Arvids föräldrar besökte honom den dagen.
Hur har det varit för dina närstående att hantera det här?
– Jag tror faktiskt det har varit jobbigare för alla andra. Jag själv har inte haft det så jobbigt, förutom att det var jävligt jobbigt och tråkigt att ligga inne på sjukhus.
Hur är det att se dem må dåligt över det som hänt?
– Det är nog det som varit jobbigast faktiskt, och när jag tänker efter är det nog de stunder där jag sett hur min familj eller mina vänner mått dåligt som jag själv känt att det varit jobbigast.
Arvid var inte ensam när olyckan inträffade, på plats hade han två kollegor, varav den ena, en man i 60-årsåldern, dog av sina skador.
Att din kollega dog, hur mycket har du hunnit tänka på det?
– Jag har inte haft så mycket tid att reflektera. Jag jobbade med honom under förra sommaren och sedan i två månader under hösten fram till det att olyckan inträffade. Men ja, det är ju otroligt tragiskt såklart.
Ambulanspersonalen sa att kollegans liv inte hade gått att rädda och jag svarade: ”ja, jag förstod nästan det”.
Arvid Öhgren
Skellefteå
Har tanken slagit dig att det hade kunnat vara du?
– Ja, det har den gjort och jag tror att…
Arvid tystnar igen, får något allvarligt i blicken för första gången under intervjun och fortsätter sedan:
– Det är väl därför jag har varit så positiv den här tiden efter olyckan. För att jag vet hur illa det hade kunnat gå och med tanke på hur det gick för min kollega så känns det ju ganska lindrigt att jag ”bara” blev av med en arm; med tanke på vad han tvingades betala.
När fick du veta hur illa det hade gått med din kollega?
– När jag vaknade upp där i ambulansen vid Sikeå frågade jag ambulanspersonalen hur det hade gått med honom, men jag visste ju redan innan jag frågade att det var illa. När olyckan inträffade hamnade jag skavfötters med honom på marken och när jag såg honom förstod jag att ”det här är inte bra”, säger Arvid med tyngd i rösten och fortsätter:
– Men hur som helst, ambulanspersonalen sa att hans liv inte hade gått att rädda och jag svarade ”Ja, jag förstod nästan det”.
Den svåra arbetsplatsolyckan inträffade på Northvolt-området den 14 december 2023. En man i 60-årsåldern omkom och Arvid Öhgren förlorade stora delar av armen.
Att ha varit med om en olycka där en person faktiskt har dött, det kan ju sätta sina spår. Hur kommer du att bearbeta det här?
– Jag har pratat en del med en kurator, men jag kommer även att prata med en psykolog. Det är lika bra att göra det direkt innan det eventuellt kommer jobbiga tankar.
Vidare berättar Arvid att han efter olyckan inte känt av något posttraumatiskt stressyndrom, något som är vanligt vid olyckor av den här digniteten.
– Jag vaknade upp första natten efter operationen av att olyckan spelades upp i mitt huvud. Sedan den natten har jag haft en procedur när jag lägger mig, att jag går igenom vad jag minns av olyckan i mitt huvud och det har fungerat jättebra. Jag har inte haft mardrömmar eller vaknat av tankar om olyckan sedan dess.
Skadorna Arvid ådrog sig vid olyckan var, utöver den amputerade armen, också en bruten fotknöl, ett nyckelben som är ur led och en sprucken mjälte.
Har du haft väldigt ont?
– Inte värst ändå. Eller ja, efter den första operationen hade jag jävligt ont. Man tänker ju att om du blir av med en arm så ska du ha ont, men så farligt har det faktiskt ändå inte varit. Man tänker ju också att om man bryter en fot ska det göra ont, men jag har inte ont i foten.
Fakta
Namn: Arvid Öhgren
Ålder: 22 år
Bor: Skellefteå
Yrke: Industriarbetare
Intressen: Fotboll, golf, tv-spel och Manchester United.
Vad har varit den största utmaningen i vardagen med bara en arm?
– Jag vet faktiskt inte. Jag har inte testat att knyta skorna ännu och jag tror att jag kommer få problem med det, säger Arvid med ett skratt och fortsätter:
– Häromdagen skulle jag byta soppåse och det fick jag problem med, det var ganska svårt. Men överlag vill jag ändå säga att det går mycket bättre än vad jag hade kunnat tro.
Det händer inte att du ”glömmer bort” att du saknar en arm?
– Jo, men det har hänt någon gång. Jag var på firman och hälsade på och sedan när jag klädde på mig för att åka hem skulle jag ta på mig en stövel som jag har för min gipsade fot. Då skulle jag ta balans mot väggen med vänsterarmen, men det gick ju inte och jag brakade rakt in i väggen. Det är enda gången som jag har försökt att fånga något eller ta emot mig med vänsterarmen.
För att fortsätta spela datorspel har Arvid beställt en datormus med tangetbord inbyggt.
Om du tänker på framtiden och vad den kommer innebära med en amputerad arm, vad tänker du då?
– Alltså jag har nog bara positiva tankar. Jag är väldigt taggad på att få testa proteser.
Så du har mest positiva tankar?
– Ja, faktiskt.
Ett stort mål för Arvid är att få återvända till fotbollen. Han spelar i moderklubben Bureå IF och har bestämt sig för att så snart som möjligt ta på sig fotbollsskorna igen och kliva ut på gräsmattan. Olyckan inträffade den 14 december och Arvid är initialt sjukskriven i 180 dagar. Av sin tränare i Bureå IF har Arvid fått klartecken att börja träna med laget igen efter 150 dagar.
Hur mycket längtar du?
– Helt galet mycket.
Du är helt bestämd; du ska spela fotboll, punkt slut?
– Ja, fotboll ska jag spela. Innebandy lägger jag ner, där blir det nog svårare att spela med tanke på den här, säger Arvid och viftar med vad som är kvar av vänsterarmen.
De tyckte att jag var alldeles för positiv så de började väl undra om de gett mig för mycket morfin.
Arvid Öhgren
Skellefteå
Du känns, om man får säga det, oväntat positiv för någon som varit med om det du varit med om?
– Ja, men det är nog med den inställningen jag har tacklat det här. Jag har faktiskt aldrig känt mig riktigt nere och mår nog oförskämt bra för att vara i min sits. Jag ser verkligen bara fram emot att få komma in i en ny vardag och jag är väldigt taggad på att få göra det.
Det hade ju inte varit konstigt om du hade mått väldigt dåligt av det här…
– Så är det, och de som hade hand om mig på sjukhuset sa faktiskt att de var oroliga för mig, säger Arvid och fortsätter:
– De tyckte att jag var alldeles för positiv så de började väl undra om de gett mig för mycket morfin.
Och så är det inte?
– Haha, man kan ju tro det men faktiskt inte. Jag tar bara en långtidsverkande tablett på morgonen och en på kvällen, och snart ska jag gå ned till bara en tablett per dag.
Arvid Öhgren, nummer 18 i Bureå, jublar ikapp med lagkamraten Kevin Söderman efter att Arvid kvitterat mot Medle med ett drömmål i somras.
Efter olyckan är Arvids stora mål nu att återvända till fotbollen och lagkompisarna i Bureå.
Arvid berättar flera gånger om hur taggad han känner sig på framtiden och den nya vardagen. Någon gång i vår kliver han in i Bureå IF:s omklädningsrum igen, och ungefär vid samma tid kommer han att återvända till sitt jobb där han redan erbjudits en ny tjänst som arbetsledare.
När vi hälsar på hemma hos Arvid är även flickvännen Moa Fredriksson med och hon berättar om hur de första timmarna efter olyckan var för henne.
– Alltså, för mig var det helt klart jobbigast innan jag hade fått träffa Arvid. Det var så ovisst i början vad som hade hänt och hur skadad han var.
Han ringde ju dig från ambulansen, jag förstår att det var väldigt skönt för dig att få höra hans röst?
– Helt klart, men det var ändå väldigt oklart vad som hade hänt och det var nog det jobbigaste, att inte riktigt veta.
Jag märker ju nu när jag träffar er att Arvid är väldigt positiv. Du som lever med honom, är det något du också märker?
– Jo, helt klart. Och att han ändå håller sig så positiv har också hjälpt mig i det här. Hade han varit nere i botten hade jag nog också varit det, avslutar Moa.
