Linda Sandlund saknar det som fanns på vinden. "Det låter konstigt, men mycket barnsaker och sådant jag egentligen inte behöver. Saker som följt med vid varje jul, som en tavla från farmor."
I ett svartmålat hus i Storfors sitter Linda och Robert Sandlund i soffan i det rymliga vardagsrummet. I ena hörnet står granen grön och grann med julgranskulor. Julgranslamporna lyser upp i det svaga dagsljuset och faller på bänken bredvid med tomtar som står uppradade.
– Jag älskar julen. Jag kommer att sakna huset mest vid jul, vi hade verkligen ett julhus, säger Linda Sandlund.
"Nu har jag precis fått tillbaka mina favorittomtar", säger Linda Sandlund. De hann bara bli några dagar innan branden tog dem. Nu när dottern Moa Sandlund hittade dem var hon snabb att köpa dem till mamma.
Det är ett år sedan branden – var befinner ni er nu?
– Just nu befinner vi oss i en dålig sits, vi är sjukskriva båda två, säger Linda och tillägger att både hon och maken drabbats av utmattning.
– Verkligheten har kommit i kapp. Det har stökat på och varit mycket hela tiden. Hela vintern och våren var vansinnig med att fixa till nya huset, allt skulle bestämmas och så skulle vi försöka göra lösöresbiten samtidigt, säger Robert Sandlund.
Robert och Linda Sandlund är jättetacksamma för att de får hyra huset i Storfors. Men de längtar efter att få komma hem.
"Man vill känna hemmagrejen. Sedan vad det betyder är ju olika för olika personer. Jag saknar tomten och jag saknar garaget", säger Robert.
Huset i Storfors har Linda och Robert fått hyra av en bekant. En lösning som de understryker är jättebra, men huset kommer trots det aldrig att kännas som hemma. För det hus som tidigare kändes som hemma försvann i en kraftig och omfattande brand för ett år sedan. På bara några minuter var det gamla röda tvåvåningshuset i Sjulnäs med anor från slutet av 1800-talet lågornas rov.
Hela förloppet hade kunnat sluta annorlunda om Robert, omsluten av tjock brandrök, inte hade funnit sonen Emil på övervåningen.
– På något konstigt sätt träffades vi där uppe i hallen. Det hade varit svårt om han inte hade vaknat, det hade blivit en helt annan utgång. När man pratar om det så river det upp litegrann, berättar Robert.
På trettondagsafton förra året förlorade Linda och Robert Sandlund sin 1800-tals villa i en dramatisk brand. Brandorsaken har aldrig utretts då det slutade med en totalbrand. (Arkivbild)
På trettondagsaftonsmorgonen vaknade Emil av att han kände brandrök. Robert och Emil kontrollerade hela huset utan att finna något svar på röklukten. De gick båda två och la sig igen.
– Jag sa till Emil att allt är lugnt.
Den sekvensen har i efterhand varit svår för Robert att bearbeta. Skuldkänslorna från att ha lovat sin son att allting är lugnt har förföljt honom och det allra svåraste har varit att prata om det.
– Det blev en chock helt plötsligt vid matbordet när jag bara slängde ur mig: ”Emil, har du någonsin tyckt att pappa gjort något fel vid branden, när han sa åt dig att gå och lägga dig? Men han sa: Nej, det var ju jag som sa att jag går och lägger mig”. Sedan efter det har du kunnat börja berätta till andra om att den känslan är jobbig.
– Man känner ju att ens barn ska kunna lita på en, gå och lägg dig, det är ingen fara. Och sedan blev det något helt annat. Det är tufft, men nu är det lite lättare. Det är inget man vill bära med sig i huvudet, säger Robert.
Den känslan har rivit ner den stora hörnstenen i mig.
Robert har haft skuldkänslor till sonen Emil för att han lovade att allting var lugnt den där morgonen i januari.
Efter branden gick Robert och Linda i samtalsterapi genom Roberts jobb på Smurfit Westrock. De tyckte att det var bra men efter några gånger kändes det som att de hade sagt allt och besöken avtog. Men sedan ett par veckor tillbaka har både Linda och Robert återupptagit kontakten med terapeuter efter tydliga signaler på utmattning.
– Till slut kunde jag inte läsa. Jag satt framför datorn på jobbet och kunde inte planera. Jag sov 11–14 timmar per dygn så till slut insåg jag att det här går inte längre, säger Linda.
Insikten om att det finns mycket kvar att bearbeta har vuxit hos dem. Inte minst för Linda som efter branden fått katastroftankar.
– Speciellt kring Emil. En natt kom han inte hem efter ett party utan hade somnat på soffan hos en kompis. Det var ingen fara alls, men i mitt huvud spelade jag bara upp att han var död. Det går inte ens förklara hur hysteriskt rädd jag var, berättar hon.
Jag åkte till min bror och storgrät.
Efter branden har Linda fått katastroftankar. Rädslan är speciellt stor för om det skulle hända sonen Emil något.
Även vetskapen om att de alla tre bara var sekunder från att dö har varit tung att bära med sig. I en artikel publicerad i närtid till branden sa Linda att om hon bara sovit en minut till så hade nog inte alla varit kvar i livet.
– Jag tänkte först att jag hade överdrivit, men efter artikeln kom en av brandmännen som var först på plats och sa: "Hade det tagit en minut till hade ingen av er funnits. Det gick så otroligt fort". Då fick jag ståpäls, minns Linda.
Familjen Sandlund vid resterna av deras hus, drygt en vecka efter branden 2024. Från vänster: Emil Sandlund, Linda Sandlund, Moa Sandlund och Robert Sandlund. (Arkivbild)
När de flydde ut från huset fick de i princip bara med sig Roberts mobiltelefon. Branden tog allt inne i huset och bekanta till familjen startade en klädinsamling. Vid sidan av det var det även många som ville skicka ett ekonomiskt bidrag.
– Först kände vi nä, det finns de som har det värre, men det var många som gärna ville skicka. De som höll i insamlingen sa: ”Ska ni inte lägga det till Emil?”. Så vi köpte nya datorgrejer till honom för hans liv var ju borta, han hade ingenting. Det kändes som det absolut viktigaste.
Men det var inte bara att köpa utan datordelarna skulle även monteras ihop.
– Det kan ju varken du eller jag, säger Linda och fortsätter:
– Men Robban har en jättesnäll arbetskompis som köpte allt, byggde ihop och levererade. Det var jättefint. Emil är duktig själv men då mådde han inte bra.
Det är en lyftande grej att se det växa fram.
Paret Sandlund längtar efter att flytta in i det nya huset, även om saknaden av det gamla alltid är närvarande.
Från branden minns de inte mycket och för Linda är minnesbilderna dessutom ljudlösa.
– Jag trodde det skulle komma tillbaka något ljud, men det är fortfarande tyst för mig. Det är tyst men jag hör att du ropar på Emil, det är det enda jag kommer ihåg ljudmässigt.
Men när brandvarnaren pep i huset i Storfors för ett tag sedan så studsade de båda upp ur soffan.
– Det var en riktigt obehaglig upplevelse, säger Robert.
– Hjärtat började slå trippelslag, berättar Linda.
Pipet från brandvarnaren visade sig denna gång inte innebära någon fara.
Det röda huset som byggdes i slutet av 1800-talet har alltid funnits i Robert Sandlunds släkt. På trettondagsafton förra året förlorade familjen huset i en totalbrand.
När de nu blickar tillbaka, ett år efter branden, kan de se att det som knäckt dem är jobbet med lösöret. Tidigt efter branden började de söka reda på kvitton och försökte få utdraget från butiker vad de hade köpt. Men trots det är det svårt att minnas i detalj vad man har hemma, vad det kan tänkas vara värt och hur gammalt det är.
– Det har varit svårt för vi har ärvt jättemycket saker. Jag hade ingen aning vad jag hade för något, utan jag tyckte bara att saker var fina och ställde upp dem. Jag har suttit på köp och sälj jättemycket och tagit skärmdumpar för att få hjälp men det finns inte en chans att vi kommer på allt, säger Linda.
Men mitt i allt kaos såg de till att åka till ett ställe som gett familjen andrum. Husvagnen som vintertid står uppställd vid Vittjåkk i Arvidsjaur.
– Det var det enda normala som fanns just då. Det var jättehärligt att komma upp dit, säger Robert.
Trots ett tungt 2024 med bland annat husbrand, sönderfrusen stuga och krockad bil så kan Linda och Robert skratta tillsammans. "Saker och ting blir lite lättare då", säger Robert.
Även all skoterutrustning hade de gått miste om men TC i Piteå lät familjen komma efter stängningstid för att prova ut ny.
– Vi behövde inte vara där med andra för det kändes jobbigt just då. Men det var viktigt att få i gång skoterkörningen så vi köpte utrustning till alla och började vara i Arvidsjaur på helgerna, berättar Linda.
Samla kraft har de även behövt göra för att kunna fokusera på husbygget som just nu sker på familjens tomt i Sjulnäs.
– Vi har bott i ett så gammalt hus, vi har aldrig ens tänkt tanken att vi ska bo i ett nytt. Man hoppas att vi ska trivas där, säger Linda.
På plats vid tomten. En sak Linda har tyckt varit jobbig är att inför andra hålla skenet uppe kring det nya huset. "Alla tycker att man ska vara glad men så känner man inte det, det har varit jobbigt. Däremot är det roligt att följa utvecklingen och vi känner att vi får energi när vi åker dit."
Bakom Linda och Robert Sandlund tar den nya röda enplansvillan från Vittjärvshus plats. "Vi längtar hem", säger Linda.
Arbetet tillsammans med försäkringsbolaget för att kunna återuppbygga ett hus har gått smidigt, något som Linda och Robert är väldigt tacksamma för. Även i byggprocessen har branden satt sina spår.
– Vi skulle få bygga upp ett likadant hus men det ville vi inte av två skäl. För det första hade ingen velat sova uppe och för det andra känns det inte som att det skulle kunna bli samma hus.
