Ida lägger sin hand på Liv efter förlossningen. Den beräknade vikten var omkring 900 gram, men Liv var ännu mindre. ”Jag blev chockad över att hon var så liten”, säger Ida.
Ida Lundström, Norsjö, bodde fortfarande i Luleå när hon våren 2022 upptäckte att hon var gravid. Först kändes allt helt okej, men när sommaren kom började besvären.
Först fick hon skyhögt blodtryck och ordinerades mediciner. När det inte hjälpte och Ida berättade att det har funnits havandeskapsförgiftning i släkten beordrades hon att åka in till Sunderby sjukhus på en gång.
Där väntade en kortare behandling innan hon fick åka hem igen. Men vistelsen hemma blev kortvarig. Ida mådde allt sämre och när nya undersökningar visade tecken på havandeskapsförgiftning blev det taxi till NUS i Umeå.
Där blev Ida inlagd i vecka 25 och de två första veckorna såg allt ganska bra ut. Men så började hon få våldsamma smärtanfall i magen, så våldsamma att hon kräktes av smärta.
Tufft val
Efter att ha undersökt henne konstaterade läkarna att hennes kropp inte skulle orka med att vara gravid i en vecka till. Samtidigt säger all vetenskap att det är bra ju längre barnet kan vara kvar i magen.
Då ställdes Ida inför ett val – antingen skulle hon vänta, med risk för att läget blir riktigt akut, eller så skulle hon genomgå ett planerat kejsarsnitt dagen efter.
Det var som att hon sa hej till världen
Ida Lundström
Norsjö
Ida valde det senare, och strax därpå började vårdpersonalen förbereda operationen.
Dagen efter, den 4 juli 2022, var det dags. Ingreppet gick snabbt och utan komplikationer.
– När de plockade ut henne skrek hon. Det var som att hon sa ”hej” till världen, berättar Ida.
Hon fick dock inte se sin efterlängtade lilla bebis särskilt länge. Än mindre hålla i henne.
– Jag fick se henne i några sekunder. De stannade till vid mitt huvud när de rusade förbi på väg in till barnläkaren. Då hade de lagt henne i en påse.
Det kändes som om någon hade stulit mitt barn ifrån mig
Ida Lundström
Norsjö
Ida berättar att Liv var fem timmar när hon för första gången fick se henne ordentligt.
– Och jag fick inte hålla i henne förrän hon var ett och ett halvt dygn.
Hur kändes det?
– Hemskt. Som om någon hade stulit mitt barn ifrån mig. Från att ha känt henne i magen hela tiden fick jag inte se henne eller lägga min hand på hennes.
Samtidigt var det nödvändigt att Liv snabbt kom under vård. Hon föddes i vecka 27, vilket räknas som extremt för tidigt, och vägde bara 685 gram när hon vägdes dagen efter.
Det indikerar att hon bör ha vägt drygt 700 gram när hon föddes, ännu mindre än de 900 gram som läkarna hade räknat med.
– Jag blev chockad över att hon var så liten, säger Ida.
Det var en stor stund när Ida fick hålla i Liv för första gången. Annars var det många kontroller och undersökningar under tiden som Liv vårdades på neonatalavdelningen vid NUS i Umeå.
Den första tiden hade Liv hjälp av en så kallad CPAP-maskin som underlättade andningen. Däremot behövde hon inte ligga i respirator.
Undantaget var när hon sex dagar gammal drabbades av blodförgiftning och inte orkade andas själv. Det blev en jobbig upplevelse för Ida:
– Hon blev less på respiratorn och vände sig ur den. Då blev det ett stort larm och sju ur personalen sprang in. Det var jobbigt att titta på. Men i efterhand var det ändå häftigt att se på hur de jobbade, och det var hela tiden några som höll sig omkring mig och förklarade vad som hände.
Efter en månad i Umeå flyttades Ida och Liv över till lasarettet i Skellefteå. Där tillbringade de ytterligare en och en halv månad innan det var dags att åka hem.
Ida Lundström är ensamstående mamma och bor i Norsjö. Som förälder till en för tidigt född dotter har hon fått mycket stöd och hjälp av sin egen mamma, som har gått igenom nästan exakt samma sak tidigare i livet.
– Det kändes otroligt skönt. Men jag var också lite nervös och orolig för hur det skulle gå.
Samtidigt har Ida funnit mycket stöd och trygghet på nära håll. Det har hon fått från sin mamma, som har gått igenom nästan exakt samma sak och som har funnits vid hennes sida under hela den här resan.
Ida föddes nämligen själv i vecka 32 och hennes lillasyster i vecka 28. När hon fick veta att läkarvetenskapen har gått framåt så pass mycket att en födsel i vecka 28 då kan jämföras med vecka 25 nu blev hon betydligt lugnare.
För hennes syster har det ju gått bra – varför skulle det då inte gå bra för hennes dotter?
I dag är Liv mindre än sina jämnåriga och har vissa svårigheter med maten, men i övrigt är hon som vilken pigg, glad och social tvååring som helst.
I dag är också Liv en pigg och glad tvååring, lite mindre och tunnare än sina jämnåriga, men social, nyfiken och med en väl utvecklad motorik.
De komplikationer som har uppstått är att hon inte äter så mycket själv, och därför får mat via en knapp på magen. Dessutom har hon lätt för att kräkas.
– I övrigt är hon som vilket barn som helst, säger Ida.
Ida leker med Liv utanför villan i Norsjö efter att ha hämtat henne på förskolan. Liv gillar fordon, hennes Bobbycar är en stor favorit.
Sedan hon blev mamma har hon även fått flera aha-upplevelser från sin egen uppväxt. Till exempel kring maten.
Ida har själv alltid varit väldigt selektiv med vad hon äter, vilket både har lett till många förmaningar och att hon fick sitta kvar på skolan när hon inte ätit upp.
– När jag har kontaktat vården har de berättat att det är jättevanligt om man är för tidigt född. Nu kan jag säga till mitt barn att det är normalt och det känns jätteskönt.
Det är inte bara Ida och Liv som är för tidigt födda, utan det gäller även fler i släkten. Ida känner igen sig själv och sin syster i mycket av det som vårdpersonalen berättar, och hon önskar att det hade funnits mer kunskap när de växte upp.
Ida konstaterar att mycket har gått framåt och att hon på det stora hela är nöjd och tacksam över den vård och det stöd som de har fått. Men fortfarande finns det kunskapsluckor.
NUS i Umeå ligger i framkant när det gäller vård av för tidigt födda barn, och då spelade det ingen roll att det var sommar och vikarietider när Liv föddes.
– Man märkte att de var proffs. Top of the line, säger Ida.
Liv vårdades först i en månad vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå och sedan i en halv månad på Skellefteå lasarett.
I Skellefteå var det inte likadant. Till exempel berättar Ida att hon fick lära upp viss personal om hur maskinerna fungerar. Men där är det å andra sidan mer familjärt, menar hon, och i dag är deras stöd ovärderligt.
Vad gäller BVC:s uppföljning tycker Ida att det är fel att Liv följs upp utifrån det datum hon föddes och inte den beräknade tidpunkten. Det har gjort att hon hamnat i en uppförsbacke redan från början.
– Vi har blivit väldigt bra bemötta och alla har varit mån om oss båda. Men som prematur är det väldigt mycket som kan inträffa, och det märks att vissa delar av vården inte har så stor vana av det här, säger Ida.
Ida och Liv myser i soffan. En rolig detalj är att Ida och hennes mamma under den här tiden har träffat vårdpersonal i både Umeå och Skellefteå som jobbade där när Ida och hennes syster var små.
Det var också ett ämne som togs upp när Uppdrag granskning på SVT under hösten har sänt två program om ”Mirakelbarnen” som föddes i vecka 22.
Programmen väckte många tankar hos Ida. Inte minst kring hur barnen följs upp: i Sverige är vården bra och vi är jätteduktiga på att rädda barn – men vad händer när de blir äldre?
Där behandlades även frågan om abortgränser och det etiska i att rädda så små barn till livet. Vilken livskvalitet får de och vem ska bestämma om vem som får leva och vem som får dö?
Jag var orolig för om hon skulle överleva
Ida Lundström
Norsjö
Det berörde Ida starkt.
– För barn som föds i vecka 22–23 tillstöter ofta komplikationer. Men vem ska avgöra vad som är bra eller dålig livskvalitet? Många föds med olika diagnoser och lever ändå ett gott liv, säger hon, och tillägger:
– Jag var inte så orolig för komplikationer. Jag var orolig för om hon skulle överleva. Om hon hade haft en cp-skada hade jag varit glad ändå. Hon lever, det är det viktigaste.
Ida Lundström, Norsjö, fick dottern Liv tre månader för tidigt. En kär present är den minnesbok med fotografier och föremål som som Ida fått av vårdpersonalen efter tiden på sjukhuset. Trots att blöjorna kan tyckas minimala var de för stora när det begav sig.
Med det sagt, och med allt som mor och dotter gått igenom, skulle man kunna tro att valet av namn var givet från början. Men så var det inte.
Visst hade Ida tänkt på ett kort namn, som Rut eller Siri, men det var inget som stämde in på henne.
Ida tror att hon är lite extra på tå för Livs utveckling, eftersom hon föddes för tidigt. Men oron för olika signaler finns nog hos alla föräldrar, inte minst när det gäller första barnet.
Då berättade svägerskan att de hade funderat på Liv. Men de fick en pojke, så nu var namnet ledigt ifall Ida ville ta det.
– Det kändes klockrent. Det skulle hon heta. Hon har alltid haft viljan till liv, hon var inte planerad och jag trodde inte att jag kunde få barn. Hon var livlig redan i magen och hon är full av liv nu, säger hon.
Fakta: För tidigt födda
Varje år föds 110 000–120 000 barn i Sverige. De flesta barn föds efter 39 eller 40 fullgångna graviditetsveckor.
Drygt fem procent av barnen föds för tidigt (prematura), före 37 fullgångna graviditetsveckor. Av dem är det drygt 900 barn som föds före graviditetsvecka 32 och omkring 300 barn som föds före vecka 28 (extrem prematur).
Källa: Socialstyrelsen/Svenska Neonatalföreningen
