Förebilden för de andra byarna finns i Slussfors och där är också verksamheten igång. I Slussfors har närheten till Glesbygdsmedicinskt centrum varit en fördel.
Det slogs på stora trumman när Glesbygdsmedicinskt centrum och dåvarande landstinget 2018 skulle satsa på virtuella hälsorum i åtta byar och mindre samhällen i Västerbottens inland.
Hit skulle människor kunna komma för enklare provtagningar och för att prata med doktorn på distans. Något som både skulle göra livet enklare för byborna och spara pengar och skona miljön.
Projektet breddades snart till att omfatta mer än bara sjukvård. Hälsorummen bytte namn till samhällsrum, dit byborna även skulle kunna komma för att exempelvis sköta olika myndighetskontakter.
Satsningen fick också internationell uppmärksamhet, då de ansvariga fick förfrågningar från Indien, Kenya och andra länder som har stora områden med gles bebyggelse.
En vacker tanke, där boende på landsbygden för en gångs skull kom i första rummet. Men verkligheten blev en annan.
Det har inte minst varit kännbart i Adak, en av de utvalda orterna.
Här engagerade sig såväl bybor och lokala företag som kommunen och sjukstugan för att det skulle bli något bra. Men det fastnade snart i en långbänk av upphandlingar som kört fast, utrustning som aldrig kom, installationer som dröjde och beslut som sköts på framtiden.
– Det har inte hänt någonting. De som bor i byn har gett upp, sa Adakbon och eldsjälen Jari Reconius till Norran i april 2019.
Satsningen på virtuella hälso- och samhällsrum fick stor medial uppmärksamhet, så även i Norran. Men snart började rapporteringen handla om olika problem i projektet.
Knappt ett år senare kunde Norran berätta att ”Innovationskraft för glesbygd”, som projektet hette, hade kostat 12,6 miljoner kronor.
Av det hade EU finansierat hälften, medan Västerbottens läns landsting bidragit med 3,8 miljoner kronor och även de deltagande kommunerna ställt upp med pengar.
Då hade de ansvariga fortfarande ett hopp om att verksamheten skulle komma igång, trots att projekttiden egentligen hade gått ut.
Tömdes på utrustning
Men så blev det inte. Nu har hyreskontraktet för fastigheten i Adak sagts upp och för några veckor sedan tömdes lokalen på utrustning.
– Nu har närsjukvården försvunnit, konstaterar Jari Reconius, för att i nästa andetag tillägga att den egentligen aldrig har funnits.
Vad har lokalen använts till?
– En grupp tanter som har vandrat för att hålla sig friska har träffats och fikat där. Det var en direktsändning under psykeveckan och en talpedagog har aktiverat storbildsskärmen.
– Men någon sjukvård har det inte varit, det har absolut inte funderat som det var tänkt.
Det lät sagolikt bra när vi fick informationen. Sedan fungerade ingenting
Britt Tjärnlund, Lönås, Adak
Britt Tjärnlund, Lönås, Adak, hade precis som Jari stora förväntningar på satsningen. Hon undrar också hur det kunde gå så snett – här fanns ju så goda förutsättningar och ett stort lokalt engagemang:
– Jag tyckte att det lät sagolikt bra när vi fick informationen. Sedan fungerade ingenting.
Efter att själv ha jobbat i olika projekt tycker hon att det är en hederssak att slutföra det man påbörjat. Annars måste det utkrävas ansvar.
– Man tycker att någon borde ha granskat det här och satt stopp för det tidigare, säger Britt Tjärnlund.
Det var så illa skött. Folk tappade gnistan
Maj-Britt Hägglund Westermark
Bastuträsk
Liknande tongångar hörs från Bastuträsk, den andra utvalda orten i Norranområdet.
Även här fanns goda förutsättningar, med ett starkt lokalt engagemang och en lämplig lokal på järnvägsstationen. Men även här förbyttes snart förhoppningarna till besvikelse och även här har nu regionen plockat bort utrustningen.
– Det var så illa skött. Folk tappade gnistan, säger Maj-Britt Hägglund Westermark, som tillsammans med maken Gunnar äger och driver järnvägsstationen i Bastuträsk.
Maj-Britt Hägglund Westermark och Gunnar Westermark äger och driver järnvägsstationen i Bastuträsk, där samhällsrummet ställdes i ordning.
Hon berättar att det enda som egentligen fungerat är fotvårdarens besök två dagar varannan månad, något som har fortsatt rulla på även sedan Region Västerbotten slutat betala hyran.
Enligt Maj-Britt Hägglund Westermark skulle resultatet ha blivit ett annat om bara projektledningen fungerat bättre.
– Det är synd, för om det hade varit rätt skött skulle det ha varit bra. Vi har 5 mil till stan och 3,5 mil till Norsjö och det bor så pass många och äldre personer här, säger hon.
Om allt hade gått som det var tänkt skulle boende i Adak med omnejd slippa ta bilen till Malå sjukstuga eller till vårdinrättningar som ligger ännu längre bort för vissa besök.
Det som hänt i Adak och Bastuträsk är inte heller unikt. Med undantag för föregångaren Slussfors – som startade flera år tidigare – har inte verksamheten kommit igång och fungerat som det var tänkt i någon av de åtta byarna.
Vad är då förklaringen? Anna Dahlgren, verksamhetschef för Stenbergska hälsocentral i Lycksele och Malå sjukstuga hälsocentral, kan bara svara för Adak och är inte insatt i alla detaljer, då satsningen skedde före hennes tid.
Men hon känner väl till problemen kring upphandlingar och utrustning, samtidigt som hon tror att det även finns andra orsaker till att rummen inte har använts som det var tänkt.
De kom aldrig riktigt med på tåget
Anna Dahlgren
Verksamhetschef
– Tekniken har sprungit ifrån dem lite grann. Mycket av det man skulle göra i samhällsrummen kan man göra hemifrån idag. Digitala vårdmöten och sådana saker, säger Anna Dahlgren.
Hon pekar också på att andra tilltänkta myndigheter som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen aldrig klev in i samhällsrummen:
– De kom aldrig riktigt med på tåget. Och det är väl för att de också hittade andra enklare digitala lösningar.
Har det varit en bortkastad satsning?
– Jag kan inte riktigt svara på det. Men det kanske inte har varit den mest effektiva satsningen vi har gjort.
Utvecklingen hade sprungit förbi oss
Isabell Zemrén, områdeschef
Isabell Zemrén, områdeschef för närsjukvårdsområdet söda Lappland, pekar också på effekterna av pandemin.
– Pandemin kom och allt vi hade tänkt göra sprang förbi oss. Man etablerade det här i folks hem och helt plötsligt står vi med ett uppdrag som vi egentligen ser är väldigt gammaldags. Utvecklingen hade sprungit förbi oss.
Trots det menar Isabell Zemrén att det finns en grundtanke i satsningen som fortfarande är värd att bygga på, om än i en annan form.
Adak är en av åtta orter som har ingått i projektet. De andra är Bastuträsk, Ammarnäs, Fredrika, Gunnarn, Risbäck, Saxnäs och föregångaren Slussfors.
Hon berättar att Slussfors är igång, och även Gunnarn till viss del, och att de under de senaste åren har försökt hitta lokalt anpassade lösningar på några av orterna.
– Men samhällsrummen har inte fungerat. Det blev inte som det var tänkt, vilket jag tycker är synd. Det finns så mycket att göra ute i glesbygden, att kunna skapa någon form av mötespunkt, en trygghetspunkt där man kan träffas. De sociala kontaktytorna är också viktiga.
Vad säger då de ansvariga politikerna? Regionrådet Peter Olofsson (S) ger ungefär samma bild av vad som hände: en trög start, pandemin och oväntat svagt intresse från de statliga myndigheterna.
Regionrådet Peter Olofsson säger att Region Västerbotten, dåvarande landstinget, hade hoppats på ett större deltagande från andra tilltänkta intressenter.
Han framhåller att det här var en satsning som krävde ett gemensamt engagemang.
– I Slussfors var det inte politiskt som vi tryckte på för det här, utan det kom framförallt från Glesbygdsmedicinskt centrum, men även från befolkningen. Man fick inte det intresset kring samhällsrummen och då kanske de inte fyller sin funktion. Då kanske det krävs andra funktioner, säger Peter Olofsson.
Jag har pratat med folk både i Adak och Bastuträsk som var väldigt engagerade och ställde upp ideellt och tänkte att det här kommer att bli jättebra. Sedan strulade det med upphandlingar och utrustning, och det här var innan pandemin. Vad vill du säga till dem?
– Jag förstår det, det blev olyckligt och jag vet ju att det var problem i början. Det är det jag försöker säga, någonstans under den här resan så kom man aldrig igång riktigt, sedan kom pandemin. Det tror jag också spelade in i hur det utvecklades.
När projekttiden gick ut hade ”Innovationskraft för glesbygd” kostat 12,6 miljoner kronor, varav EU bidragit med hälften, dåvarande landstinget lagt ut 3,8 miljoner och även de berörda kommunerna bidragit med pengar. Var det värt pengarna?
– Slussfors har varit en framgångsfaktor och som jag förstår det är det så fortfarande. Så jag tror inte konceptet i sig var fel. Däremot de här orterna som du nämner, om det var det lämpligt att starta där, det kan jag inte svara på.
– Men jag tycker att allt som vi kan göra för att förflytta saker närmare medborgarna är bra. Det här var ett sätt att göra det, nu har det kommit många andra sätt också som vi inte visste om då. Det snabbades ju på kraftigt på grund av pandemin. Men nej, absolut.
Det var värt det?
– Ja, det här är en viktig del att fortsätta jobba med, framförallt i ett län som vårt. Sedan kanske vi ska göra det på ett annat sätt, det vet jag inte. Det är jag beredd att diskutera.
När det virtuella samhällsrummet i Adak invigdes för sex år sedan beskrevs det som det första i sitt slag i världen. Det lokala engagemanget för satsningen var också stort.
Isabell Zemrén tycker inte heller att satsningen har varit bortkastad. Hon tycker att vi ibland har en tendens att se att ”nu blev det ingenting” eller ”det blev bara en tumme, det var bortkastat”.
Man måste också kunna titta i backspegeln och ta lärdomar av själva processen, menar Isabell Zemrén:
– En annan viktig lärdom är hur snabbt yttre faktorer kan ändra förutsättningarna. Då tänker jag på pandemin. Det var ingen som 2020 kunde förutsäga vilken inverkan pandemin faktiskt skulle ha på oss, både för vårt sätt att leva i vardagen och för att hitta nya arbetssätt inom sjukvården.
Jari Reconius och Kent Lindsköld kollar blodtrycket i samhällsrummet i Adak i januari 2020. Nu är utrustningen borta och hyresavtalet uppsagt.
En sak har dock inte förändrats sedan i januari 2020, när det första fallet av covid-19 bekräftades i Sverige och Norran senast besökte samhällsrummet i Adak – bybornas frustration över hur det blev:
– Det är en katastrof hur de har slarvat med pengar, säger Jari Reconius.
