Slottet Wawel i Kraków är 1000 år gammalt och ligger på en kulle med utsikt mot floden Wisla.
Klockan hade just passerat 04 när bilen rullade norrut mot flygplatsen i Luleå. Det kändes lyxigt att få åka iväg ensam med 16-åringen, samtidigt som vi både gruvade oss och såg fram emot resan. Det spelar ingen roll hur många gånger man läst om Förintelsen, en grymhet av det slaget är svår att föreställa sig och att få möjligheten att se med egna ögon är något jag velat göra länge.
På planet lyssnade vi på Livia Fränkels Sommarprat, om hur hon och systern Hédi Fried hamnade i Auschwitz-Birkenau, och senare andra läger, och hur de lyckades överleva mot alla odds. Om fruktansvärda minnen som aldrig bleknar.
I de judiska kvarteren i Kraków finns flera mysiga restauranger.
Gamla stan i Kraków myllrar av liv.
Värmen slog emot oss när vi landade på flygplatsen i Kraków. Det var mitten av augusti och hemma hade hösten smugit sig på, men här var det högsommarvärme och solen gassade när minibussen susade in mot stan. Vi passerade floden Wisla och såg det mäktiga slottet Wawel från 1300-talet torna upp sig på en kulle till vänster.
Vårt lilla hotell låg i de judiska kvarteren, Kazimierz, och överallt syntes gamla, vackra stenhus fyllda med graffiti. Jag kunde inte bestämma mig för om det var vackert eller inte, men den bohemiska stilen kändes på något vis helt rätt. Kraków har under lång tid varit befolkat av såväl judar som kristna polacker och tidigare var detta ett område där det bodde många judiska familjer.
De judiska kvarteren i Kraków består av gamla stenhus, många rejält nedklottrade.
Flera av husen är från 1500-talet och vi såg även några gamla synagogor, men de flesta är inte längre i bruk. Det finns inte så många judiska invånare kvar. I samband med operation Barbarossa 1941 marscherade tyskarna in i Kraków och tog över staden, som då var en del av Sovjetunionen. Flera polska städer förstördes i bombräder under andra världskriget, men eftersom den nazistiske generalguvernören Hans Frank gillade Kraków bombades aldrig staden utan de gamla husen finns fortfarande kvar.
På bilder kan man se hur röda flaggor med hakkors prydde torget i Gamla stan och andra landmärken och det är tydligt att minnena av ockupationen fortfarande lever kvar fastän det gått så många år.
I Kraków kan man besöka Oskar Schindlers fabrik, här får man en känsla av hur det var att leva i staden under ockupationen.
En bit från hotellet, på andra sidan floden, ligger Ghetto Heroes Square, ett minnestorg med konstverk i form av metallstolar för att hedra alla judar som dödades under andra världskriget. Platsen, som ligger i distriktet Podgórze, var det centrala området för ghettot som etablerades av tyskarna i mars 1941. Alla icke-judiska familjer som bodde här då (utom en apotekare) tvingades flytta, samtidigt som judar som bodde i andra distrikt tvingades lämna sina hem och flytta till ghettot.
Området innehöll 320 byggnader som skulle hysa runt 17 000 judar och levnadsvillkoren var mycket svåra. Svält och sjukdomar härjade och många hann dö innan ghettot stängdes två år senare. Tusentals judar skickas också vidare härifrån med så kallade dödstransporter till koncentrationslägren.
Ghetto Heroes Square, ett monument som byggts för att hedra alla de judar som dödades under andra världskriget, ligger i den del av staden som tidigare var Krakóws ghetto.
2005 beslutades det att skapa ett monument på torget till minne av alla offer och att det blev just stolar beror på att många judiska familjer tvingades lämna kvar sina möbler här på torget när de skickades vidare med tågen.
Det vilar en sorg över Kraków, andra världskriget och minnena därifrån är ständigt närvarande.
Malin Christoffersson
Chefredaktör Norran
Men det var inte bara den judiska delen av befolkningen som hade det tufft under andra världskriget. Tusentals kristna polacker dödades och förföljdes också, många anklagades för att vara motståndsmän och totalt räknar polska staten med att en sjättedel av landets invånare dödades. Av dessa var tre miljoner judar. I förhållande till folkmängden drabbades Polen av större förluster än något annat land och det märks än i dag att det vilar en sorg över Kraków, andra världskriget och minnena därifrån är ständigt närvarande.
Oskar Schindler var en tysk industriman som räddade 1200 judar undan förintelsen. Hans fabrik finns fortfarande kvar och är nu ett museum.
Oskar Schinders fabrik, numera museum, ligger på Lipowa 4 och är väl värt ett besök.
På gatan Lipowa, inte långt från det gamla ghettot, kan man besöka Oskar Schindlers fabrik. Det första som möter en när man kommer in är porträtt på över 100 personer som räddades till livet tack vare att Schindler gav dem arbete i emaljfabriken. Totalt räknar man med att den tyske industrimannen räddade över 1200 judar från döden.
Under ett foto på Schindler står ett citat från Talmud, en av judendomens viktigaste skrifter: ”Den som räddar ett liv räddar hela världen”. Hur många människor som lever i dag tack vare att deras förfäder räddades undan döden är en svindlande tanke. Inne i fabriken är det som att resa tillbaka i tiden. Man får en inblick i hur friheten för människorna i Kraków begränsades och hur svårt livet måste ha varit under ockupationen. Delar av Oskar Schindlers kontor finns också bevarat. Här inne gick timmarna snabbt.
Dagen därpå hämtades vi på hotellet av vår guide som skulle ta oss med till koncentrationslägret Auschwitz I och det kombinerade koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Värmen var tryckande när vi stod i den långa kön som sakta slingrade sig fram emot entrén till huvudlägret Auschwitz I. Bakom den höga muren syntes röda, kasernliknande byggnader som vi hade sett tidigare på bilder. Ondskans plats. Hela stämningen var märklig, det var som att luften var svårare att andas och jag fick ett tryck över bröstet när vi gick in genom entrén och såg upp på taggtrådsstängslet som omgav hela anläggningen.
Taggtrådsstängsel omger Auschwitz I.
Att någon över huvud taget kunnat rymma från Auschwitz är svårt att föreställa sig. ”Tänk på att ni inte får stanna upp, vi måste hela tiden vara i rörelse”, förklarade guiden när vår grupp närmade sig den välkända skylten ”Arbeit macht frei”. Helst hade man velat stanna på flera ställen och verkligen insupa alla intryck men det gällde att flyta med och försöka snappa upp så mycket som möjligt.
”Arbeit macht frei”, dvs ”arbete ger frihet”, står det på skylten in till Auschwitz I.
Rader av röda tegelbyggnader tornade upp sig och jag funderade över hur många som tidigare gått här mellan husen, hur det var att leva här och veta att man mest troligt aldrig kommer att komma ut. Vi fick gå in i ett av husen där slitna stentrappor ledde upp till övervåningen. Skrangliga våningssängar och tunna, trasiga kläder på en galge. En stor urna full med aska. Människoaska. ”Det fanns ett sådant överflöd av aska att tyskarna inte visste vad de skulle göra av allt. Det användes som gödsel i jordbruket och som fyllnadsmaterial vid byggen”, berättade guiden.
Auschwitz I var huvudlägret och administrativt centrum. Här bodde hundratals fångar, främst judar, som ansågs kunna utföra arbete.
Skor i drivor finns bevarade efter alla de människor som dödades i lägren i Auschwitz.
Barnkläder sparade i en monter till minne av offren.
De fångar som inte gasades ihjäl direkt registrerades med namn och bild, yrke, ursprungsland med mera. Många dog efter bara någon månad i lägret.
Hundratals barn utsattes för grymma experiment, de flesta överlevde inte.
Besökarna i Auschwitz I får gå in i några av byggnaderna och se hur fångarna hade det.
Nästa byggnad vi fick besöka innehöll föremål som judarna och andra fångar hade haft med sig till lägren. Kastruller, väskor, proteser, kryckor och glasögon i mängder. Skor. Barnskor. I sådana drivor att det var svårt att ta in. Värst av allt var ändå håret. Ett helt rum fullt av hår. Långa flätor, hur många som helst. I en glasmonter fanns ett tyg, gjort av människohår. Då blev jag illamående. Vem kommer ens på en sådan sak?
Det fanns ett sådant överflöd av aska att tyskarna inte visste vad de skulle göra av allt.
Marlena
Guide
Ett annat rum var fullt av fotografier. Porträtt med snaggade kvinnor och män som allvarligt tittade in i kameran. Under varje bild fanns en skylt med namn, nummer, nationalitet, yrke, födelsedatum, datum för ankomst till lägret och dödsdatum. Vissa överlevde en månad, andra ett halvår eller ett år. Men gemensamt för alla var att ingen kommit levande härifrån.
Andra bilder visade rader av kvinnor, gamla och barn på väg mot gaskamrarna. Dessa registrerades aldrig. En bild på en kvinna med en pojke i 10-årsåldern vid handen och en stjärna på kappan minns jag extra tydligt. Hon tittade rakt in kameran och såg inte rädd ut. ”Hon har ingen aning om vart de är på väg”, tänkte jag. Det hade kunnat vara jag och min son, i en annan tid.
Block 11 var centrum för tortyr av fångar och här hölls även ”rättegångar”.
I ”förhörsrummet” i Block 11 hölls ”rättegångar”, som ofta slutade med dödsstraff.
Block 11, där många fångar torterades till döds, fick vi också gå in i. Till vänster låg ”förhörsrummet”, hit kom bland andra många polska motståndsmän och intellektuella. I förhörsrummet fick de anklagelser upplästa för sig på ett språk de flesta inte förstod. ”Rättegången” slutade ofta med att fångarna fick gå ut på baksidan där de ställdes upp mot en mur som kallades ”dödsväggen” eller ”dödsmuren” och sköts ihjäl. Muren finns fortfarande kvar, men kulhålen har täckts för.
Fångarna fick gå ut på baksidan av Block 11 där de ställdes upp mot en mur som kallades ”Death wall” där de sköts ihjäl.
Marlena
Guide
En trappa ner i byggnaden finns olika små celler, där nazityskarna utsatte fångarna för olika former av tortyrliknande experiment. Det var här de första försöken med att gasa ihjäl människor med Zyklon B gjordes på sovjetiska krigsfångar. Det fanns många sätt att ta ihjäl fångar och det krävdes inte mycket för att få en dödsdom. Guiden berättade om ett tillfälle då 12 lägerfångar hängdes ute på gården inför andra fångar eftersom deras arbetskamrater hade lyckats rymma. Det finns också berättelser om munkar och andra som tog på sig dödsstraff för att låta män med familj få leva.
En modell visar hur lägret Auschwitz-Birkenau var uppbyggt.
Det mest effektiva sätta att ta ihjäl oönskade människor var att gasa ihjäl dem och på Auschwitz-området finns i dag en enda bevarad gaskammare. De andra sprängdes av tyskarna när de insåg att kriget var på väg att förloras och de beslutade sig för att undanröja så många spår som möjligt. Utifrån ser det ut som en låg kulle täckt med gräs och en dörr som påminner om en jordkällare. Man får en olustig känsla av att gå in i den fönsterlösa byggnaden.
Tanken på att stå där inne i den grå, unkna smutsen naken med en massa främmande människor och upptäcka att det inte är vatten som kommer ur ”duscharna” i taket utan gas får det att krypa längs ryggraden. Vilken fruktansvärt panik det måste ha varit, vilken ångest, vilka skrik. Hade man ”tur” och stod under ”duschen” var det över på någon minut, men stod man i utkanten av rummet kunde det ta 20-30 minuter innan gasen gjort sitt. I rummet intill finns ugnar som användes för att bränna kropparna.
Så här ser gaskammaren i Auschwitz ut från utsidan.
På Auschwitz I finns en enda gaskammare bevarad. Från hål i taket sprutade man in gasen Zyklon B.
I de här ugnarna brändes kropparna.
Den svensktalande guiden Marlena visade oss runt i Auschwitz I och Auschwitz-Birkenau, med hjälp av hörlurarna hörde vi bra oavsett var vi stod.
I den här kroken hängdes kommendanten för Auschwitz I och II, Rudolf Höss, den 16 april 1947.
Efter besöket i Auschwitz I åkte vi vidare till Auschwitz-Birkenau. Det var hit de flesta judar kom och det första vi såg var järnvägen som leder ända in på innergården. På bangården stod en tågvagn, utan vare sig fönster eller synliga ventiler. Många hade åkt i flera dagar utan varken mat eller vatten när de kom fram och skickades ut för inspektion. Området är gigantiskt med långa rader av barackliknande byggnader på båda sidor järnvägen.
I sådana här godvagnar anlände tusentals människor till Auschwitz-Birkenau. Många hade åkt i flera dagar utan vare sig mat eller vatten. På perrongen skildes arbetsföra från de som bedömdes som odugliga, de flesta skickades direkt till gaskamrarna.
Det måste ha varit en chockartad upplevelse att komma hit, till perrongen där människors öde avgjordes på bråkdelen av en sekund. Här skiljdes kvinnorna från männen, de arbetsföra från de odugliga. 75 % av alla som kom hit fördes direkt till gaskamrarna. Så många familjer som skiljts åt just här för att aldrig mer återförenas. Det var här Livia Fränkel slets ifrån sin mamma. I någon av de usla barackerna tillbringade hon och systern Hédi sex veckor av sitt liv, innan de skickades vidare till arbetsläger kring Hamburg och koncentrationslägret Bergen-Belsen, där de slutligen räddades.
Järnvägen in mot Auschwitz-Birkenau, en väg utan återvändo. Rälsen tar slut inne i lägret.
Baracker så långt ögat kan nå i Auschwitz-Birkenau.
Så här ser det ut inuti en av de dragiga barackerna i Auschwitz-Birkenau, där minst 10 personer kunde sova i varje säng. På vintrarna var det väldigt kallt och många frös ihjäl.
Utsikt från vakttornet i Auschwitz-Birkenau.
Livia Fränkel överlevde Förintelsen. När judiska församlingen och föreningen Förintelsens överlevande i Sverige arrangerade den officiella minnesdagen för förintelsens offer i Stockholm för några år sedan var hon en av talarna.
Vi fick besöka en av byggnaderna, ett gammalt stall med glesa plankor som fungerat som bostad för hundratals fångar. Hur kallt ska det inte ha varit här på vintern? Många frös ihjäl och de som hade störst chans att överleva var de som hade turen att få en sovplats i mitten. I ett hus bredvid låg latrinen, där hade fångarna bara en halvminut på sig att göra sina behov och tvål och vatten att tvätta sig med var det inte tal om.
Guiden berättade att maten ofta bestod av kålsoppa, alldeles för lite näring med tanke på det tunga kroppsarbete som fångarna tvingades utföra. Vi fick också besöka vakttornet där man ser ut över hela området som sträcker sig så långt ögat kan nå. Längst bort låg gaskamrarna.
Norrans chefredaktör Malin Christoffersson besökte lägren i Auschwitz i augusti 2023 tillsammans med sonen Theo.
Det är tungt att besöka Auschwitz och Auschwitz-Birkenau. Hur kan människor vara så grymma? Vad hade hänt om Tyskland vunnit kriget? Den fria världen och demokratin som vi tar för givet kan snabbt förvandlas till en värld av intolerans och förtryck. Här har vi journalister en viktig roll att fylla, vi får aldrig låta det fria ordet tystas, vi måste våga berätta även om de mest fruktansvärda som sker runt om i världen. Och vi får aldrig glömma.
På vägen tillbaka till hotellet säger vi inte mycket till varann. Sonen är lika tagen som jag, sitter djupt försjunken i tankar med blicken i fjärran. Den här resan kommer vi alltid att bära med oss, den kommer vi att dela så länge vi lever.
FAKTA
Auschwitz bestod av tre huvudläger: Auschwitz I, som var ett koncentrationsläger och administrativt centrum, Auschwitz II-Birkenau, som var ett koncentrations- och förintelseläger, och Auschwitz III-Monowitz, som var ett arbetsläger.
Auschwitz är det tyska namnet på den polska staden Oświęcim, som ligger cirka 60 kilometer väster om Kraków. De röda tegelbyggnaderna användes tidigare av den polska armén. Lägret var verksamt från 1940 till januari 1945.
Under andra världskriget skickades 1 300 000 personer till lägren i Auschwitz och av dessa dog ca 1 100 000. Ungefär 1 000 000 av dem var judar.
Källa: levandehistoria.se och wikipedia.se.
Förintelsens minnesdag
Den 27 januari samlas människor över hela världen i en årlig manifestation. Det är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades av Röda armén 1945. Sedan 1999 är detta en nationell minnesdag i Sverige.
Källa: levandehistoria.se och wikipedia.se.
