Norrsken i Abisko, Kiruna. Anton Wikström vittnade om fenomenet i sitt julreportage från 1923.
Ibland när luften var klar kunde vi få se och beundra det allra härligaste norrsken, sådant som vi aldrig få se det härnere. Det fladdrade och flammade i väldiga strålknippen, slocknade och flammade upp på nytt och skiftade stundtals i alla regnbågens färger. Ibland tyckte vi oss tydligt höra hur det "sprakade" i luften, men kanske var det fel, det vågar jag inte avgöra.
Några dagar före jul begav sig allesammans ner till Gällivare och Malmberget för att fira jul och nyår. Alla utom två. Det var undertecknad och en värmlänning Olsson, som stannade kvar. Dels av sparsamhetsskäl, och dels med den föga angenäma järnvägsresan Gällivare-Loussavare i friskt minne, beslöt vi att fira högtiden där vi var.
Det blev en tråkig jul! De tre första dagarna hade vi arbete med upp förande av en verktygsbod, men sedan var det slut. Olsson var kransågare och ville inte timra och att arbeta ensam med timringen. Det lönade sig inte, varför det blev att göra ingenting.
Och så kom julafton!
Ända till dess hade vi med prat och ett av min kamrat förfärdigat rävspel kunnat fördriva tiden någorlunda, men julafton ville det inte gå. Det är i alla fall någonting särskilt med julen!
Vi kokade kaffe, lagade mat och försökte förströ varandra så gott vi kunde, men...
Efter middagen lade vi oss i var sin brits, samtalet stannade utav...
Minnena från gångna julhelger, barnårens jular med gran och ljus och glädje och senast förflutna julhelger, firade på olika sätt och på olika ställen, men alltid i kretsen av vänner och anhöriga; tanken på hur alla ens kära just nu firade jul tillsammans i ljus och fäst och glädje, alla dessa minnen och tankar trängde sig på med obetvinglig makt och intensitet och jämförelsen med nu ...
Den smutsiga, svarta kojan, den människotomma ödemarken utanför – alltsammans alstrade en ohygglig känsla av ensamhet …
Anton Wikström
Den smutsiga, svarta kojan, den människotomma ödemarken utanför – alltsammans alstrade en ohygglig känsla av ensamhet, av övergivenhet av... ja, jag kan icke beskriva det, men jag grät – stora, gamla karlen!
Och jag gav mig själv ett heligt löfte, att hur det än i övrigt månde ställa sig, men aldrig skulle jag tillbringa ännu en jul i ödemarken, om det stod i min makt att undgå det.
Kamraterna skulle enligt avtal återkomma strax efter trettondag.
Vi blev dag efter dag allt mera tysta och slutna, hade rakt inget att säga varandra. Rävspelet blev vi utledsna på, dagarna gick allt långsammare och vi längtade intensivt efter trettondagen och kamraterna.
Trettondagen kom, men de bortresta hördes inte av. Dag efter dag släpade sig fram, långa och tunga, en, två, tre, fyra –
– Provianten började tryta och tobaken blev slut, och fortfarande var vi ensamma.
En morgon ett par dagar efter trettondag före- slog Olsson att vi skulle besöka den uppe vid den omtalade älven, cirka 3 km längre upp belägna kojan, för att söka efter möjligen kvarlämnad proviant och framförallt tobak.
Vi gav oss av i ljusningen på morgonen, följde banlinjen, efter vilken det fanns gångspår, som nu nästan var översnöade.
Vi kom lyckligt och väl fram till den för tillfället folktomma kojan, undersökte lådor och gömslen, men hittade bara ett par ostbitar och ett snuspaket.
Koja vid Malmbanan, ca 1900.
Innan vi hade avslutat vår inspektion och var färdiga att återvända hade det redan börjat skymma, men luften var klar och månen var uppe. Vi beslöt nu att följa ett körspår, som gick vid sidan av banan.
Efter att ha gått en stund började vi dock undra om spåret gick åt galet håll. Vi hade färdats mellan dessa kojor förut i dagsljus och tyckte oss vara någorlunda lokaliserade, men nu kunde vi omöjligt känna igen trakten.
Luften var klar och kall och tycktes liksom dallra i det blekblåa månskenet, men allting föreföll så besynnerligt ... det väldiga Kebnekaise, som annars syntes så långt borta, avtecknade nu sina skarpa konturer mot himlen helt nära, och fjällen som vi var vana att se runt om hade nu förflyttats alldeles inpå oss!
Det var den tunna, genomskinliga fjälluften, som i denna månskensdager åstadkom den optiska synvillan.
Vi stannade och undrade om vi borde vända om och följa de spår vi gått upp, men Kebnekaise ha- de vi till höger, alltså kunde spåret inte gå uppåt banan och då måste det leda neråt linjen, alltså fortsatte vi.
När vi gått så att vi tyckte oss för längesedan borde ha varit hemma, stannade vi för att konferera. Fortfarande hängde fjällen alldeles inpå oss, fortfarande var det fullständigt omöjligt att känna igen utsikten; vi var nu nästan säkra på att vi inte skulle komma fram till kojan efter detta spår; hur skulle vi? ...
Då skar genom luften ett tjut, detta ohyggliga långdragna, klagande tjut, som går genom märg och ben och ovillkorligen kommer en att känna en iskyla genom kroppen, trots att man är aldrig så varm! Vargar!!
Situationen var icke avundsvärd! Där stod vi inne i ödemarken, fullständigt obeväpnade, med hungriga, kringströvande vargar som närmaste grannar. Hur nära de var oss var omöjligt att bedöma utan kännedom om var vi befann oss eller på vilket sätt vi skulle nå fram till människoboningar.
Proviantförråd i Kiruna 1899, ägt av Hannu och Green, var stadens första affär.
En kort rådplägning följde: Vända om? Omöjligt! Vi skulle knappt orka samma väg tillbaka i den lösa snön, som till hälften fyllt slädspåret.
Med ledning av Kebnekaises läge ta av till vänster och försöka nå banlinjen? Ännu omöjligare i den lösa, meterdjupa snön!
Spåret måste härleda från en material- eller proviantfora nerifrån Loussavare och sannolikt leda förbi Karavåpia – marsch framåt, alltså!
Efter att ha fortsatt bara några tiotal meter öppnade sig framför oss en slätt. Det var en sjö. Här tog spåret slut, totalt igenblåst och omöjligt att hitta ...
Vi stannade, tittade oss rådvilla omkring och började finna vår ställning om icke rent förtvivlad, så i alla fall inte långt därifrån.
Men... men... det är ju vår egen sjö!! ... där ligger kojan!!
Det var Olsson som fällde utropet, och jag försäkrar att det låg verkligt jubel i rösten. Det var verkligen så, vi befann oss på "vår egen sjö" och kojan låg ett knappt stenkast ifrån oss.
Läsaren kan aldrig inbilla sig hur inbjudande denna svarta, smutsiga ödemarkskoja nu föreföll oss, med vilken uppriktig glädje vi efter denna kusliga ödemarksmarsch tog vårt "hem" i besittning!
Det var tjugondedag jul, och ännu hade inga kamrater avhörts! Provianten var nu totalt på upp- hällningen, och efter att ha överenskommit att tidigt följande morgon söka ta oss ner till Loussavara, gick vi till vila.
Jag hade slumrat till, men vaknade av att ett ljud nådde mitt öra.
– Är du vaken Olsson? Jag tyckte det "hallåade" nere på sjön!
– Det är väl vargar! svarade Olsson.
Kiruna station 1899.
Om en stund trängde på nytt ett ljud genom kojans väggar; vi sprang båda upp från våra britsar och öppnade kojdörren. Nu hörde vi tydligt prat och skratt och glam nerifrån sjön! Ljuvligare musik hade aldrig smekt våra öron!
Det blev brev från vänner och anförvanter och tidningar och berättande av nyheter och mat och kokning och stekning och fäst i kojan den kvällen, och vi två "eremiter" tyckte oss äntligen få del av en smula julglädje, fast den var betydligt försenad.
Sedan var det just inget mer att berätta. Arbetet kom in i gamla gängorna igen.
Kransågarna började såga, och vi timrade. Ena baracken och schaktmästarbostaden var snart färdiga. Denna senare upptimrades, enligt arbetsledningens order, med betydligt större omsorg, väggarna drevades ordentligt med tjärdrev och pappbekläddes,
Byggnadsvirket bestod av där i trakten hugget timmer, som det var nästan omöjligt att timra av, eftersom stockarna hade sockertoppsform; orimligt tjocka vid roten och avsmalnande till nästan ingenting på 3 á 4 meter. Det gick dock.
Hur det sedan gick, hur jag blev sjuk och måste lämna Norrbotten och rallarlivet samt hur jag efter skiftande öden och erfarenheter slutligen kom att hamna på Norra Västerbottens redaktörsstol, det hör icke till denna historia - som ändå blivit alltför lång.
Anton Wikström, Norrans grundare, jobbade som järnvägsarbetare i slutet av 1800-talet och för 110 år sedan publicerade Norran ett reportage som Anton skrivit med minnen från tiden i Kiruna.
FAKTA
Anton Wikström föddes den 11 mars 1876 i Byske och kom från en bondefamilj. Han flyttade senare till Jörn. 1910 var han med och grundade Norran, eller Norra Västerbotten som tidningen hette då. Anton jobbade som journalist och var även redaktör för tidningen. Han utvecklade Norran till att bli en ledande röst för det liberala frisinnet. Anton Wikström var politiskt aktiv och satt bland annat med i Skellefteå stadsfullmäktige, Västerbottens läns landsting och riksdagen. Han avled i riksdagens plenisal 1935 till följd av en hjärtattack, 58 år gammal. Ett stort TACK till Stig Sandström, www.lokalhistoriaskelleftea.se, som hjälpt oss ta fram detta reportage.
