Tidigare gruvade sig Sara Forsström över hur det skulle vara att bo ensam i skogen. Men helt ensam är hon inte – den finska lapphunden Tjarvva bor också i stugan.
När jag först träffar Sara Forsström möter hon upp mig vid landsvägen. Hon kommer traskande från sin närmsta permanenta granne. Grannen bor ungefär en kilometer från Saras hus.
Dagarna innan har jag haft mejlkontakt med henne. ”Du behöver nog mest troligt ha skidor eller snöskor för att ta dig hit från landsvägen”, skriver hon. ”Välkommen!”
Det var kanske 15 år sedan jag åkte längdskidor senast, men nu står jag där vid bilen och snor ändå på mig ett par lånade skidor.
Jag ställer frågan: Varför flyttar man ut i skogen?
Svaret blir mångfasetterat.
Inget fryser sönder när det blir jättekallt som det varit nu i vinter
Sara Forsström
”Jag är egentligen ganska dålig på att åka skidor”, skrattar Sara.
Med stighudar på skidorna tar sig Sara fram och tillbaka mellan stugan och landsvägen.
”Jag gillade att vara ute i skogen redan innan jag flyttade hit, men jag är inte så sportig av mig”, säger Sara Forsström.
– Jag har nog alltid drömt om att bo enkelt. Sen föll det sig så... Det var det mest praktiska beslutet att ta. Jag ägde stugan sedan innan och har bott här när jag varit ledig tidigare, så det var inget stort kliv att ta.
Praktiskt på vilket sätt?
– Ekonomiskt. Det händer inte så mycket med mitt hus eftersom jag inte har vatten eller el. Inget fryser sönder när det blir jättekallt som det varit nu i vinter. Huset bara finns där.
Jag har nog alltid drömt om att bo enkelt
Sara Forsström
Från 100 till 20 kvadrat
Tidigare bodde Sara i Avaborg utanför Burträsk tillsammans med sin dåvarande pojkvän, men när de separerade tyckte hon det var läge att flytta.
– Vi trivdes jättebra, men jag kände att jag inte hade råd att bo kvar själv. Jag är konstnär på heltid och kan inte ha för höga utgifter. Jag hade bra hyra men det var ändå mer än vad jag mäktade med.
Sara flyttade in i stugan under sensommaren 2023. Huset i Avaborg var ungefär 100 kvadratmeter stort, så hon har rensat sina ägodelar i omgångar för att få plats i sin nya bostad på cirka 20 kvadratmeter.
– Jag fuskade lite. Mina föräldrar har en stor ladugård som jag har kunnat spara en del i. Jag gjorde en rensning när jag skulle ta mig ur det gamla huset, men när jag släpat hit en massa grejer insåg jag att jag tagit med för mycket. Då jag fick gå igenom allt igen.
Trots den begränsade ytan vill hon inte ha det för avskalat hemma.
– Jag tycker ju om mina saker. Jag strävar efter någon form av ”kvasi-minimalism”.
Sara gick från 100 till 20 kvadratmeter i och med flytten.
”Att ta sig upp på morgonen och elda i kaminen, när det kan vara typ två grader i stugan... Då är det motigt.”
Alla ytor har ett multifunktionellt syfte. Kök, vardagsrum, kontor och hall i ett! ”Att bo så här enkelt känns ju som världens smartaste grej, tycker jag”, säger Sara.
På väggen hänger konst som Sara har skapat i tidigare projekt.
Sara tar flera flugor i en smäll när hon åker in till samhället. Senast passade hon på att köpa fika när hon hade andra ärenden.
Sara tycker att det i dag finns en sorts nidbild av personer som väljer att bo utanför samhället.
– Många tänker att om man bor ”off grid” så är man också ”prepper”, självförsörjande och superhippie. Jag hade också en del fördomar om vad som ingår, men man kan ju också vara som jag. Jag försöker bara att tänka mig för, säger hon och fortsätter:
– Jag gillar att shoppa, men det är nästan uteslutande begagnat, och jag tycker det är härligt med hudvård och så vidare... Man kan bo enkelt ändå!
Jag har ingen ambition att bli självförsörjande
Sara Forsström
Det här är Sara Forsström
Ålder: 35 år.
Jobb: Konstnär på heltid.
Boende: Bor i en stuga tillsammans med hunden Tjarvva i övre Kågedalens skogar.
Gör på fritiden: Läsa böcker, fixa med stugan, handla på second hand, lyssna på countrymusik och upptäcka naturen i närområdet.
Fönstret är slasken och köket är kontoret
Bostaden är praktiskt inredd och de flesta ytorna används på mer än ett sätt.
Precis innanför dörren hänger man av sig ytterkläderna och tar av sig skorna. När det varit ner emot 30 minus ute har det hänt att pjäxorna frusit fast i golvet.
– Då sparkar jag till dem lite grand så kommer de loss!
En meter ifrån ytterdörren finns en köksbänk. Ovanpå den står en gasolplatta och undertill finns sopsortering, vattendunkar och diskbaljor. Fönstret ovanför bänken får agera slask.
Bordet, som står direkt till höger om ytterdörren, är både matbord och kontor. Sängen används som sovplats och vardagsrum.
Under köksbänken finns sopsortering, dunkar med vatten och smutsig disk som väntar på att rengöras.
Väggarna håller på att målas och är inte helt klara när Norran kommer på besök.
I köket hänger en brödrost till gasolplattan, köksknivar, en yxa och en kaminfläkt.
Utöver vedspisen har Sara också en gasolplatta. Framöver ska hon också installera en vedeldad ugn.
Sara menar att det inte blir så hemskt kallt i stugan tack vare att den är så liten. ”Men på nätterna blir det kallt. Då lägger jag en halsduk över huvudet.”
Hela bygget är el- vatten- och avloppsfritt. Energikällorna i hushållet består av solceller, ved, gasol och powerbanks som laddas bland annat hos grannen (den som bor en kilometer bort). Och icke att förglömma den vanliga hederliga handkraften.
I stället för kylskåp har Sara en större kylväska i hörnet av rummet.
– Om det skulle bli för varmt i stugan kan jag ställa ut den. Om jag ställer ut varorna på vintern har jag en frys. På sommaren har jag en batteridriven kompressorkyl. Batterierna laddar jag med solceller, säger hon och fortsätter:
– Jag har en ved- och en gasolspis. Småtvätt tvättar jag för hand med varmvatten från bastun. Lakan och sådant tar jag med mig och tvättar hemma hos andra. Jag har en pumpdusch som jag använder på sommaren, annars brukar jag använda balja och skopa i bastun.
På tomten står en mindre byggnad med förråd, vedbod och bastu. Tidigare fanns också ett dass, men inte längre.
När vi kommer fram till bostaden ställer Sara upp skidorna mot förrådsväggen.
Ute i förrådet står en pulka som Sara använder för att frakta saker fram och tillbaka till stugan under vintertid.
Nedanför sluttningen där huset står rinner en bäck där Sara brukar bada på somrarna. Där hämtar hon också diskvatten.
– Vattnet värmer jag på spisen. Jag har ihopvikbara baljor där jag samlar smutsdisk. Det finns ju inget avlopp heller så när jag ska tömma baljan så öppnar jag fönstret och hivar ut vattnet. Det är inte svårare än så!
På stugtomten står en röd och träfärgad byggnad med förråd, vedbod och bastu. Tidigare fanns det också ett dass där, men numera är även det ett förrådsutrymme. Vill man göra sina behov på ett dass får man skida uppför en svagt sluttande backe till hennes föräldrars fritidshus som ligger några hundra meter bort. Planen är att så småningom bygga en mulltoa inne i huvudbyggnaden.
Morgonrutinen tar tre timmar
Sara säger att hon på ett vis förvånas över att inte fler väljer att bo enkelt och avskalat. Hon misstänker att många krånglar till det mer än vad som behövs. Samtidigt har hon förståelse för att många inte har möjlighet att bo som hon gör beroende på jobb- och familjesituation.
– Jag vet ju hur samhället ser ut i dag, men jag tror också på det här att befinna sig mer i sitt hem. Det är ekonomiskt och även om varje vardagsmoment tar längre tid så är det väldigt lite stress. Min morgonrutin, innan jag har borstat tänderna och är helt klar, kan ta tre timmar nu. Men jag behöver inte ta mig i väg varje morgon klockan sju, det hade nog varit jobbigt.
En tur till affären – utan extra ärenden – tar ungefär två timmar att genomföra.
Hur går det till när du till exempel behöver handla?
– Då tänker jag först efter om det är någonting annat jag ska göra när jag ändå lämnar stugan. Ska jag ladda mitt batteri, sopsortera eller ska jag fylla på en vattendunk? Efter det går jag ut till förrådet och hämtar pulka och pulkaväska, spänner på mig skidor och tar på mig en ryggsäck.
Efter det väntar en uppskattningsvis två timmar lång process med skidåkning till vägen, bilåkning till affären, handling, packning i pulka och uppackning väl hemma igen.
Inte bara guld och gröna skogar
Sara har ägt stugan i ungefär tre års tid. Hon har nyttjat det som fritidshus både sommar- och vintertid, men det var ändå inte helt lätt att flytta ut i skogen.
– Från början var det inte bara ”jippi, nu ska jag flytta ut i skogen och köra värsta projektet”, utan jag undrade hur det skulle gå...
Mina föräldrar var lite skärrade till en början
Sara Forsström
Saras vänner har varit stöttande sedan start.
– De kunde se, nästan tidigare än jag själv, att det här skulle passa mig.
Numera tycker också hennes familj att det är väldigt kul att hon bor som hon gör, men Sara berättar att de tidigare kände de en viss oro.
Sara berättar att hennes vänner, tidigare än hon själv, kunde se att livet i skogen skulle passa henne bra.
Saras vänner och familj har varit stöttande i livsvalet, men till en början var föräldrarna oroliga att det skulle bli besvärligt för Sara att bo i skogen.
Sara har bott i stugan på heltid sedan sensommaren 2023.
– Mina föräldrar var lite skärrade till en början, men efter ett tag vande de sig vid tanken.
Hur då ”skärrade”?
– De tänkte att det skulle bli väldigt obekvämt för mig på vintern. Att jag skulle frysa och att det är mörkt, ensamt och oländigt när det inte finns väg fram till stugan.
Jag upplever att jag nästan får mer besök av folk sen jag flyttade hit än vad jag fick tidigare
Sara Forsström
Även om Sara inte verkar tycka att boendesituationen är särskilt obekväm så hade föräldrarna ändå en poäng. När Sara varit bortrest ett tag letar sig minusgraderna in i stugan.
– För ett tag sedan var det minus 27 ute. Mina termometrar visar inte minusgrader här inne, men det var ungefär samma inne i stugan. Då är det kallt, men man har ju på sig kläder när man kommer. Man eldar, sopar och håller på... Då blir det varmt efter ett par timmar!
Det tar två till tre timmar att gå från nästan 30 minus till runt 23 plus i stugan, menar Sara.
– Det är på nätterna som det blir kallt. Då lägger jag en halsduk över huvudet och så har jag varma sängkläder. Att ta sig upp på morgonen och elda i kaminen, när det kan vara typ två grader i stugan... Då är det motigt.
Mörkret och ensamheten
Är det inte läskigt i skogen?
– Det var läskigt i början, men det gick över förvånansvärt fort. Jag kan tycka att det är lite läskigt någon gång ibland. Om det är ett visst typ av väder – om det är dimma och så knakar det till i skogen när jag ska gå ut – då kan jag tycka att det är otäckt. Annars är det inte läskigt.
Jag har jobbat jättemycket med mig själv och rädsla. Jag har varit jätterädd för att vara ensam i skogen, även mitt på dagen
Sara Forsström
För några år sedan var hon riktigt mörkrädd.
– I höstas gruvade jag mig. Hur är det att gå ensam i mörkret? Men det var inte läskigt. Det kanske är en klyscha, men det verkar faktiskt stämma att man blir mindre rädd om man exponerar sig för det man är rädd för.
”Från början var det inte bara 'jippi, nu ska jag flytta ut i skogen och köra värsta projektet', utan jag undrade hur det skulle gå...”
”Det var läskigt att bo här precis i början, men det gick också över förvånansvärt fort. Jag var mörkrädd förut.”
– Jag har jobbat jättemycket med mig själv och rädsla. Jag tycker om att vara ute och tälta och gå, men jag har varit jätterädd för att vara ensam i skogen, även mitt på dagen, och det var inte så många år sedan.
Men helt ensam är hon ändå inte. Den finska lapphunden Tjarvva bor också i stugan – och hon stortrivs med att vara Saras kompanjon.
– Hon får vara lös ganska mycket här och det tycker hon är lajbans! Hon trivs med att bo så här litet för hon kan alltid vara med. När vi hälsar på hos mina föräldrar som bor i en Västerbottensgård så patrullerar hon runt hela huset. Här finns det inte så mycket att patrullera.
Tjarvva håller sig alltid i närheten av matte.
”Om du kan så kan jag också”
När Sara träffar folk i olika sammanhang – det kan vara en främling i affären eller någon på sociala medier – är intresset stort för stuglivet.
– Det är roligt att folk tycker det här är lite spännande. Jag träffade en kvinna som sa att hon skulle börja ta promenader ensam i skogen. ”För om du kan bo ensam där så kan jag också”. Då kände jag bara... Yes!
Varje vardagsmoment tar längre tid, men det är också väldigt lite stress
Sara Forsström
– Jag är uppvuxen med en bild av att män är i skogen och att män är de som är kapabla i naturen och ensamheten. Det var inte uttalat, men det var det jag såg. Nu har också jag erövrat det här utrymmet för mig själv så när de tankarna sprider sig till andra känns det väldigt meningsfullt.
