Margetas enda försvar vid tinget var att hon fått lov att ta veden av sin styvson och de två andra bönderna, men det räckte ju inte enligt lagen.
Till tinget med Burträsk/Lövångers socknar i mars 1707 stod den mycket uppretade hustrun till Kapten Nyman, kaptenskan Sara Abrahamsdotter Krook och anklagade Margeta Nilsdotter, båda Gammelbyn, för både vedstöld och misshandel.
När Anders Östensson kom med vedlass nummer två, möttes han av kaptenskan, som hade sin mans sabel i högsta hugg.
Kaptenskan påstod att Margeta Nilsdotter, en äldre kvinna som bodde hos sin styvson Päder Michelsson i Gammelbyn, olovandes tagit ved i byns allmänningsskog. Allmänningsskogen ägdes gemensamt av byns jordägare, det vill säga inte av inhysesfolk som Margeta. Den som ville ta ved eller andra skogsprodukter ur allmänningsskogen måste be alla byns jordägare om lov och det hade Margeta inte gjort. Vid förhöret sa hon att hon i alla fall frågat sin styvson Päder, samt två andra bönder som gett henne lov. Fast Päder berättade att det här var första gången hon frågat om lov, tidigare år hade hon bara gått ut och försett sig. Margeta hade lejt de två andra bönderna, Jon Olufsson och Anders Östensson, att hjälpa henne få hem ved och furubark med sina hästar. Anders Östensson körde hem det första lasset till Päder Michelssons gård och det gick bra. Men under tiden hade nu kaptenskan fått nys om saken och hon uppbådade sina två pigor, sin dotter Sara Nyman som var höggravid samt sin dräng Olof Pärsson som skulle komma med häst och kärra för att ta tillbaka det stulna.
Margeta i Gammelbyn hade i flera års tid olovligen tagit ved ur byns gemensamma skog. Det ville kaptenskan sätta stopp för.
De begav sig till Päder Michelssons gård, så när Anders Östensson kom med lass nummer två, möttes han av kaptenskan, som hade sin mans sabel i högsta hugg. Östensson körde på, men kaptenskan sprang efter och lyckades hugga av repen som höll fast veden baktill. Anders Östensson måste då stanna och gå bak för att fästa repen igen men då gick kaptenskan och högg av repen framtill varvid all ved föll på backen. Östensson gav upp och vände om för att hämta nästa lass. Kaptenskan beordrade drängen Olof att lassa veden från de två första lassen och köra hem den till hennes gård. Ute i skogen berättade Anders Östensson för Margeta vad som hänt och hon skyndade sig hemåt, beredd på strid och försedd med en käpp som vapen. I porten till Päder Michelssons gård stod då kaptenskan med sabeln, hennes dotter Sara – även hon försedd med en käpp, samt drängen Olof och de två pigorna. Margeta och kaptenskan rök ihop och Margeta bet kaptenskan i fingret. Sedan slog Margeta kaptenskan i huvudet med en käpp så att hon svimmade av. Det kanske var tur så att kaptenskan inte hann använda sig av sabeln – då hade det hela kanske slutat mycket värre. Hennes dotter Sara gav sig på Margeta med sin käpp men fick själv ta emot slag över axlarna av Margeta. Dagen efter födde Sara för övrigt sitt barn.
Höggravida Sara gav sig på Margeta med sin käpp och fick själv ta emot slag över axlarna. Dagen efter födde Sara sitt barn.
Länsman tillkallades och kunde konstatera att kaptenskan då stigit upp från marken men var barhuvad, för hennes mössa och hatt hade flugit av, och hon hade ett blodigt sår i huvudet. I Päder Michelssons bod hittade länsman och tolvmannen Nils Svänsson ännu mer furubark och ved och sammanräknat uppgick stölden till sex lass löp och löplist som det kallas i tingsprotokollet. Furubarken kallades för löp och veden löplist. I skogen hade de skilt barken från veden i långa skivor, löp och den bara veden kallades löplist.
Margetas enda försvar vid tinget var att hon fått lov att ta veden av sin styvson och de två andra bönderna, men det räckte ju inte enligt lagen. Enligt Kunglig Majt:s skogsordning från 1664 hade Margeta gjort fel och Kaptenskan haft full rätt att ta hem veden. Margeta fick böta 6 mark för huvudsåret, 3 mark för fingersåret och 3 mark för veden.