Tiggare.
Året efter det senaste nödåret, i augusti 1698, hölls ting med Burträsk och Lövångers socknar. Soldaten Jon Färill stod upp framför häradsnämnden och begärde att en rannsakan skulle göras över hans dotters död. Hon hette Karin Jonsdotter och hade dött i maj då hon var tio år. Fadern hade skickat ut henne på tiggarstråt i Lövångers socken för att försöka hjälpa till med försörjningen.
Hon skulle gå i gårdarna och be om ett stycke bröd eller en allmosa här och där. Men i maj 1697 hade en man hittat hennes döda kropp bredvid ”Stoorrunningsbäcken”, uppkastad på en rishög. Man visste direkt att hon blivit mördad, för förövaren hade själv gått och berättat det för flera vittnen. Så nu togs han in till förhör och berättade villigt vad som hänt.
Han hette Jon Snabb och var en 46-årig soldat från Mjödvattnet.
Han hette Jon Snabb och var en 46-årig soldat från Mjödvattnet. Vintern hade varit svår och ännu i maj låg snön kvar. Det fanns ingenting att äta och han var därför ute och tiggde som så många andra. En lördagkväll kom han till sergeanten Anders Persson i Kräkånger där han begärde att få sova över natten. Det fick han.
Tidigare på kvällen hade också den lilla Karin kommit dit och hon skulle också få sova hos sergeanten. På söndagens morgon hade de båda tiggarna fått lite mat av sergeantens hustru och när Jon Snabb skulle ge sig av, bad sergeanthustrun att han skulle ta med sig flickan. Det var snöoväder ute och hustrun tyckte att Jon Snabb kunde ta hand om flickan och ledsaga henne åtminstone så långt som till Lövångers kyrka. Det gick han med på och så gav de sig iväg ut i den kalla vinden och snön i riktning mot kyrkan.
Karin stod bakom honom och bad att få lite vatten hon också. Men då hände det något med Jon Snabb.
Efter en stund var Karin trött och genomfrusen. Hon försökte hålla samma takt som Jon men till slut började hon gråta och bad Jon att han skulle bära henne. Men han blev bara irriterad och knatade på. Karin fick snyftande försöka hinna med. Så kom de fram till bron som gick över ”Stoorrunningsbäcken”. Vårfloden hade nyligen satt igång och den annars ganska lilla bäcken var nu vild och full med snösörja. Jon Snabb sjönk ner på knäna och lutade sig ner och tog vatten i sin karpus (en slags mössa) och drack. Karin stod bakom honom och bad att få lite vatten hon också.
Men då hände det något med Jon Snabb. Han berättade nu för nämnden hur det hade kommit någon, om det var människa eller inte visste han inte, och viskat i hans öra: ”Tag den där och stöt henne i bäcken, så ska jag giva dig vad du vill”. Så Jon hade då hastigt rest sig upp och vänt sig mot Karin, tagit stryptag på henne och skickat ner henne i det vilda isiga vattnet. Hon hade genast försvunnit och Jon Snabb hade då gått vidare.
Dagen efter hade han visst börjat ångra vad han gjort.
Dagen efter hade han visst börjat ångra vad han gjort för under dagen träffade han tre olika personer som nu vittnade vid tinget. Till dem hade Jon Snabb sagt att han dräpt och dränkt den lilla flickan och att någon viskat i hans öra att han skulle göra det. Han ångrade sig gruvligen och sa att han måste gå och ta livet av sig – något som alla tre vittnena försökte hindra honom ifrån, eftersom det ju var en lika stor synd att döda sig själv som någon annan. De rådde honom att bekänna sin synd så att han kunde få guds förlåtelse åtminstone. Därför erkände han nu villigt vad han gjort och tog gärna sitt straff.
När häradsnämnden skulle sammanfatta fallet tittade man på vilken slags person Jon Snabb var. Det visade sig att han alltid haft ett dåligt rykte om sig att var en elak karl som ofta hamnade i osämja och slagsmål och att hans varit våldsam mot båda sina hustrur.
Illustration till Flickan med Svavelstickorna ur gammal bok.
På hösten 1696, alltså året innan hade Jon skickat ut sina egna två döttrar på tiggarstråt. De hade då enligt vittnen varit ”halvnakna”. Den minsta var 7 år och hon hade i våras igenfunnits död i en bäck i Burträsk socken. Ingen visste hur hon dött, om hon drunknat eller frusit ihjäl på isen. Den andra dottern hade varit 10 år. Henne hittade de ihjälfrusen i Mjödvattnet.
Jon Snabb dömdes till döden och blev halshuggen i Burträsk samma år. I länsräkenskaperna för Västerbotten kan man hitta skarprättarens, Peter Galle från Piteå, räkning. För resa och exekution ville han ha 9 daler.
Källor: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Västerbottens län (AC) EXIe:3973 (1698-1699)
Länsräkenskaper 1631-1820: Västerbottens län (AC, BD) 71 (1698) Bild 6800 / sid 812 (AID: v900773.b6800.s812, NAD: SE/RA/5511311)