Pernilla Lindström, Byggnadsantikvarie på Skellefteå museum.
För 100 år sedan hittades den enorma guldfyndighet som skulle bli grunden till Boliden, både som samhälle och som företag, och ge orten titeln som ett "Sveriges Klondyke". På Fågelmyran började gruvdriften, och på kullen bredvid byggdes ett samhälle upp som drevs helt i gruvbolagets regi.
Pernilla Lindström, byggnadsantikvarie på Skellefteå museum, beskriver uppbyggnaden av Boliden som ett ytterst genomtänkt projekt för att undvika de kåkstäder som vuxit fram kring industrin i andra gruvorter.
— Dessa ledde till dålig standard och problem med sjukdomar. I Boliden kände företaget att de ville reglera det, och att de ville ha ett vackert och friskt samhälle.
”Tänk om Northvolt hade gjort som Boliden.”
Pernilla Lindström
Byggnadsantikvarie, Skellefteå museum
Det är i dagens mått svårt att föreställa sig att ett företag skulle bygga upp och även driva ett samhälle på det sätt som Boliden gjorde på 20-talet.
— Tänk om Northvolt hade gjort som Boliden. Då hade det inte varit barackbostäder, vilka är mer jämförbara med de kåkstäder som fanns i Gällivare än det som blev i Boliden. Idag förlitar man sig på kommuner och att det är de som ansvarar för samhällets planering och uppbyggnad, säger Pernilla.
Resultatet blev ett i högsta grad levande samhälle med, för den tiden, ovanligt hög standard. Gatorna kantades av välskötta tomter, och med förskjutna korsningar skapades en känsla av att alltid vara ombonad av trädgårdarnas lummighet.
Boliden är en så kallad trädgårdsstad. Det sägs att den första gruvchefen inspekterade invånarnas trädgårdar, och att det inte fanns en sten i hela samhället som inte han godkänt.
Boliden. Dagen före första advent. 2024.
Det är skyltlördag i samhället, en tradition som överlevt från forna glansdagar fram till idag.
Idag håller dock firandet till på Folkets hus, och inte i samhällets centrum. Tommy Johansson, som bott i Boliden sedan 1958, minns tillbaka.
— Skyltsöndagen var perfekt förr. Då var det många affärer här och dagarna före hängde man upp papper i fönstren så det skulle bli en överraskning. Vi hade minst femton affärer på den tiden som julskyltade.
— Nu har vi, bortsett från macken, bara två affärer kvar.
Det Boliden som Tommy Johansson växte upp i var ett helt annat. ”Vi hade minst femton affärer som julskyltade. Vi hade bland annat fyra klädaffärer, Åhmans järn och så Rudholms som hade tyg och leksaker. Även en pappershandel och måleriaffärer.”
Tommy är en av de drivande krafterna i Folkets hus. Han stökar på i köket med serveringen av dopp i grytan, eller blötan, och hejar ideligen på bekanta ansikten.
Boliden är inte stort, så avståndet mellan både platser och människor är litet. De flesta känner igen sina medmänniskor och ortsgrannar.
Sedan gruvan som startade allt lade ner på 60-talet har orten präglats av en nedåtgående befolkningstrend. Framförallt har andelen yngre ortsbor minskat.
— Idag är det vi som har passerat bäst före-datum som bor här. Det har varit liten inflyttning till samhället, berättar Tommy.
Tommy Johansson är starkt engagerad i Folkets hus. ”Jag är nog här fyra timmar varje dag. Ibland även lördag och söndag.”
Förutom jullunch bjuds det denna skyltlördag på en marknad för lokalt hantverk samt en teateruppsättning av Karl-Bertil Johnssons julafton på bondska. Folkets hus har varit en central knutpunkt i samhället sedan dess uppförande 1928.
Folkets hus som först uppfördes 1928 brann år 1953 ner till grunden och ersattes av den tegelbyggnad som står där idag.
Lars Sundvall är ordförande i Folkets hus i Boliden, men hans samhällsengagemang sträcker sig långt utanför byggnadens väggar. Han håller historiska vandringar i Boliden och sörjer den förlorade storheten i det lilla samhället.
— Boliden skötte samhället exemplariskt. De hade personal som var stationerade i samhället och ingenting fick misskötas. Generellt sett så var det fruktansvärt hög standard i Boliden.
Lars Sundvall, ordförande i Folkets hus i Boliden.
Sedan kom året, 1965, då Boliden lämnade över sitt gruvsamhälle i kommunens styre.
— Då tog det fina samhället slut. Då började förfallet, säger Lars.
Och det går inte att förneka. Samhället är inte vad det en gång var. Huspriserna är låga och fastighetsbolag har rivit hyreshus som förblivit tomma. Därtill har flera fastigheter i Boliden använts för penningtvätt, vilket rivit upp ett sår i samhällskroppen. Än idag vittnar flera ortsbor om fastigheter som står tomma och förfaller därför att ägarna befinner sig på annan ort.
Catrine Karlsson, även hon en av samhällets eldsjälar, beskriver en generell upplevelse bland Bolidens invånare av att vara oönskade.
— Skellefteå har inte riktigt velat sköta Boliden.
”Det finns så mycket kraft i litenheten.”
Catrine Karlsson
Men i den upplevda distansen mellan kommun och samhälle har en särskild stolthet vuxit fram. Bolidenborna vet sin orts egentliga värde, och lyfter gärna fram dess internationella renommé. Catrine berättar:
— När min dotter gick ut gymnasiet åkte hon till Australien. Då berättade hon att hon sa att hon var från Skellefteå eftersom det var så töntigt att vara från Boliden. “Men sen när vi var där såg jag ju anrikningsverken och sa att här ser det ut precis som hemma.”
— Då frågade de henne var hon var ifrån. Och när hon sa att hon var från ett litet samhälle utanför Skellefteå - Boliden, så frågade de henne varför hon inte sa det från början. För det visste de ju var det låg.
För Catrine har det alltid varit självklart att lyfta på hakan när man talar om var man är ifrån.
— Jag har alltid sagt till mina barn att du ska vara stolt över att vara från Boliden.
På frågan var stoltheten kommer ifrån svarar hon.
— Stoltheten kommer utifrån att det finns så mycket kraft i litenheten.
Ett samhället sprunget ur klasstillhörighet
Bolidens uppbyggnad var hierarkisk från sin arkitektoriska början, med klasstillhörighet som en av grundpelarna. Samhället är utformat som en solfjäder med disponentvillan som högsta punkt på kullen, med utsikt över lägre stående tjänstemäns villor och arbetarbostäder nedanför.
Flygfoto över Boliden på 30-talet. Disponentvillan längst ner och gruvan uppe till höger.
”Planen som arkitekten ritade var en solfjäder som utgår från en kulle. På kullen ligger disponentbostaden som har utblick över hela samhället. Tanken var först att det skulle sluta vid kyrkan. Detta i enlighet med den traditonella brukssamhällen där man hade disponenten, den värdsliga makten, och kyrkan, den himmelska makten. Men i och med att vi är på 20-talet så blir det istället skolan som motpol mot disponentbostaden”, berättar Pernilla Lindström.
Klassuppdelningen utarmades med du-reformen under slutet av 60-talet, men bland arbetarklassens barn märktes fortfarande skillnaderna och den sista disponenten lämnade Boliden först i slutet av 80-talet.
— Klass var viktigt för hemmafruarna på tjänstemannasidan. Vi fick skäll om vi sprang på fel tomter, och vi fick till exempel inte vara uppe på kullen vid disponentbostaden, berättar Tommy.
Hos flera som tillhörde tjänstemännens familjer är det vanligt att hävda att klassuppdelningen inte alls existerade.
— Fast… det är ju klart att det var så. Det var det, säger Catrine.
”Bolidenandan är något vi har gemensamt och det är något unikt. Den innebär att vi är stolta över samhället och historien”, berättar Catrine Karlsson.
Vid ett bord i matsalen på Folkets hus sitter Catrine tillsammans med ett gäng bekanta och grannar. Majoriteten vid bordet arbetar eller har arbetat för Boliden, och samtalet kretsar kring gruvbolaget.
För trots att så många år passerat sedan bolaget släppte greppet om samhället, präglas det än idag av sitt ursprung.
— Samhället hade inte funnits utan Boliden. Det hör ju ihop, säger Catrine.
Innan fanns här bara myr och skog, berättar Tommy. Det var vildmark och hade förblivit det om malmen inte hade hittats.
— Hade inte gruvan funnits så hade inte samhället funnits. Då hade det bara varit kvar Strömfors och Bjurliden. Det hade inte funnits en anledning att starta någonting här. Det är gruvan som byggt upp samhället och placerat det på kartan. Innan dess fanns det inte ens en väg hit.
Anrikningsverket tornar upp sig över Boliden. Det industriella ljudet från anläggningen ekar taktfast ut över samhället.
Gruvanläggning i Boliden.
Trots den lojalitet som finns gentemot gruvbolaget Boliden har det funnits ett tomrum efter företagets tidigare engagemang i samhället.
— När cheferna var tvungna att bo här så gick deras barn i skola här, idrottade här, och så vidare, och då var det väsentligt att samhället skulle fungera, säger Lars.
— Men de som flyger in och arbetar eller bor i stan idag, vad har de för känsla för Boliden?
Lars säger att om han vore chef på Boliden skulle han lägga mer vikt vid att bearbeta kommunen och säkerställa att samhället sköts.
— Det är dags att bete sig som på 20- och 30-talet igen. Har de inte förstått att det är konkurrens om arbetskraften? Det är viktigt att ha folk som bor nära, annars konkurrerar du om arbetskraft med alla företag i stan.
Boliden flirtar med historien
Strax innan samhället, och som förgrund till det enorma industriområde som utgör anrikningsverket, tornar Bolidens huvudkontor upp sig. Bredvid den moderna byggnaden står det ursprungliga kontoret, Bergum, kvar, som ett monument över historien.
Kontorsbyggnaden var den första byggnaden som uppfördes i Boliden. Fram till och med 2013 var byggnaden en del av Skellefteå museum.
Micaela Löwenhöök är ansvarig för Public Affairs på Boliden, och en av många som dagligen pendlar sträckan mellan Boliden och Skellefteå.
Under året, det 100:e året av Bolidens existens, har hon arbetat med firandet. Som en del av firandet har företaget återigen velat öppna för ett ökat ansvarstagande i samhället som utgör dess grund.
— Det är ett sätt för oss att möta upp ett behov som de som bor i den här lilla orten har, och som de kanske känner saknas från offentliga medel. Det är vida känt att man ibland känner sig bortglömd eller eftersatt i Boliden i jämförelse med Skellefteå centralort.
En gång i tiden byggde det här företaget hela orten med all välfärd och infrastruktur. Det var då det. Då gjorde man sånt i hela industrisverige. Idag gör man inte så längre, vilket är synd om man frågar mig.
Micaela Löwenhöök
Ansvarig för Public affairs på Boliden
Projektet som bolaget drivit har innefattat anläggandet av en aktivitetspark i Sidtjärnsområdet, vilket blir som en blinkning till det förgångna.
— Det är så symboliskt att Sidtjärn ligger nedanför disponentvillan och brukshotellet. Vi tyckte att det var roligt att flirta med historien för på den tiden var det Bolidens sätt att kommunicera med befolkningen att här uppe sitter de viktiga personerna. Idag har vi flyttat våra investeringar ner till den här parken där alla kan vara. Det blir en snygg sammanflätning av historien.
Micaela Löwenhöök och Peter Bergman på invigningen av Sidtjärnsområdet tidigare i år. ”Boliden kommer alltid vara grunden till vårt företag. Så vi tyckte att Boliden förtjänade någonting extra”, berättar Micaela Löwenhöök.
Sidtjärnsområdet med brukshotellet och disponentvillan i bakgrunden.
I andan som genomsyrar Boliden finns en önskan om att ta ansvar för mer än bara det företagsekonomiska, att vara en samhällsaktör. Något som blivit svårare idag, berättar Micaela, på grund av fler juridiska begränsningar.
— En gång i tiden byggde det här företaget hela orten med all välfärd och infrastruktur. Det var då det. Då gjorde man sånt i hela industrisverige. Idag gör man inte så längre, vilket är synd om man frågar mig, säger Micaela Löwenhöök.
”Det har peakat, eller bottnat”
Så, vad innebär framtiden för Boliden.
Faktum är att en ljusning börjar synas på horisonten. Tommy Johansson berättar att det nu för tiden händer att han ser nya, unga ansikten som han inte känner igen. Och Catrine Karlsson brukar roa sig själv genom att ögna igenom det växande antal arbetstillfällen i området.
Pernilla Lindström berättar att enligt Skellefteå kommuns ortsanalys av Boliden räknas det med att fler bostäder kommer att behöva byggas i samhället.
— Allting kommer närmare idag. Vi får bättre vägar och mer bussar. Det här pendlingsavståndet som på 80-talet kändes ganska långt är inte så långt längre. I Boliden, precis som i många andra orter på samma avstånd, behövs det mer folk.
— Idag stöter man på folk som flyttat långt ifrån. Från kanske Stockholm, eller Göteborg, och så upptäcker de att de kan köpa en villa för 500 tusen. Sen kan man använda pengarna man hade behövt lägga på en fastighet i en storstad till att åka och göra vad du vill. Du får råd med så mycket annat.
De låga huspriserna som varit ett tecken på samhällets förfall, är kanske också det som får allting att vända.
— Det har peakat, eller bottnat, och det har börjat vända. Det är jättekul att se, säger Pernilla.
På marknaden på Folkets hus går Veronika Hashemi tillsammans med sin pojkvän Yaroslav Belousov och tittar på snidade renhorn och virkade vantar. Båda två är i tjugoårsåldern, och det var just de låga kostnaderna för boende som fick paret att flytta tillbaka till Boliden.
— Det är så mycket bättre att bo här än i Skellefteå.
Veronika Hashemi och Yaroslav Belousov säger att det är enklare att bo i Boliden. En anledning är att boendekostnaderna är mycket rimligare än på andra platser.
