Den 29 januari år 1812 hamnade händelsen i häradstinget med Arjeplogs tingslag. Kronolänsman Per Johansson Wallström hade inkallat samerna Anders Pålsson Adtja och Olof Andersson från Sörvästerbyn för att rannsaka om det var de som varit vållande till att sameflickan Gunnil Persdotter dött på fjället i mars året innan.
I mars 1811 låg snön tjock med hård skare så renarna kom inte åt att beta. Anders Pålsson och hans halvbror Olof Andersson flyttade renarna och sin kåta över 10 mil till fjället Kittjock. En dag skulle Olof tillsammans med tre pigor – Marget Andersdotter från Lokte, Lusina Andersdotter och Gunnil Bengtsdotter ”gå på skidben” ungefär en fjärdedels mil från Kittjock ner till skogslandet där de skulle hämta ved. Det hade varit stilla och vackert väder när de gav sig i väg, men när de hämtad veden och var på väg hemåt med en varsin vedbörda på ryggen, slog vädret plötsligt om som det så ofta gör i fjällvärlden. De fyra befann sig nu mitt i en hård snöstorm och snön var så tät att knappt kunde se handen framför sig. De tappade alldeles orienteringen och förstod att det inte var någon idé att fortsätta framåt. De grävde ner sig i en grop i snön och där blev de kvar över natten medan stormen rasade över dem.
De fyra befann sig nu mitt i en hård snöstorm och snön var så tät att knappt kunde se handen framför sig.
Fram emot morgonen stillade sig vädret litegrann och när det ljusnade skulle de fortsätta hemåt. Men nu var de alla så nedkylda och stela att de inte kunde använda sina skidor utan måste gå i snön. De hade ju också sina vedbördor att bära på och hade inte ätit på många timmar. De gjorde sig i ordning för att gå, men då såg Olof Andersson att pigan Gunnil inte ens orkade resa sig. Gunnil, som var omkring 20 år, hade ett problem som var väl känt av de andra, nämligen att hon brukade kissa på sig på nätterna. Det hade hon gjort även denna natt och förstås blivit våt. Nu var hennes benkläder stelfrusna. Olof räckte henne handen för att försöka leda henne, men hon orkade ändå inte. Då gjorde de ett försök att få upp henne på Olofs rygg så att han skulle bära henne hem, men det gick inte många steg förrän han förstod att det inte skulle gå. Snön var för djup och han orkade inte gå. Pigan Margreta tog då Gunnil under ena armen och Olof under hennes andra arm för att leda henne så, men nu var Gunnil stel och som avsvimmad.
Olof tänkte att om hon var avsvimmad behövde man öppna hennes mun så han tog sin matsked och försökte bända upp käkarna, men fick ge upp efter en stund för att han inte klarade av att vara barhänt i den stränga kölden. Och nu förstod de alla att Gunnil var död. De grävde ner hennes lik i snön och sedan, som det står i tingsprotokollet, för att undkomma ett lika öde, så mycket de kunnat skyndat att komma till Kåtorne.
Det ljusnade snabbt och de kunde snart hitta vägen hem till kåtorna fastän det fortfarande blåste och snöade. Två dagar senare var vädret vackert igen begav sig Olof Andersson tillsammans med Anders Pålsson Adtje och en annan granne, Enar Olofsson för att ta upp Gunnils lik. Det dröjde ända till Andersmäss, 30 november innan de fick begrava henne vid kyrkan i Arjeplog.
Pigorna som varit med under stormen var inte på plats vid tinget så de kunde inte höras.
Enar Olofsson förhördes om hur Gunnils lik varit beskaffat när de tog upp det och han kunde berätta att det inte fanns några skador på henne. Pigorna som varit med under stormen var inte på plats vid tinget så de kunde inte höras. Därför uppsköts målet till följande ting, men från det finns inget bevarat protokoll. Men troligen friades de svarande helt.
Källa: Arjeplogs tingslags häradsrätt (BD) AIa:7b (1812)