Mauri kom till Arjeplog 2002 för att hjälpa till med Ica-butiken och kärleken Maria träffade han inte långt därefter. Han skulle bara stanna i ett halvår – men blev kvar för resten av sitt liv.
Den lilla Ica-butiken i Arjeplog har fått en ny handlare. Strax över ett år efter Mauri Liikamaas bortgång är det klart att hans styvdotter Hanna Dahlberg tar steget från rollen som butikschef. Det är precis det som Mauri alltid önskat, kanske ända sen den dag Hanna gjorde sina första insatser i butiken.
– Jag har jobbat här sen jag var 14, på papper. Men alltså jag är ju uppvuxen här. Det här är ens liv, säger Hanna.
Hon var elva år när mamma Maria Dahlberg plötsligt ovanligt ofta stod med ett spö i högsta hugg.
– Du, så mycket har jag aldrig varit och fiskat någon gång, som det året jag träffade honom, skrattar Maria. "Hanna, Hanna! Vi ska fiska!"
– Perfekt skydd att ta med sig ett litet barn, säger Hanna.
Familjen har varit samstämmiga i sina tankar – att butiken skulle bli någon annans var nästan otänkbart. Men det har varit en lång och svår process att få ha den kvar.
– Det gick så fort. Vi hann ju som inte göra någonting överhuvudtaget, säger Maria.
I juni 2023 kom cancerbeskedet: Mauri hade drabbats av lymfom. Innan diagnosen hade han länge gått med smärtor i magen och i ryggen.
– Jag sa flera gånger: ”Nu får du ge dig! Nu måste du upp på sjukan och kolla vad som är fel”. Men nej, inte det, berättar Maria.
– En typiskt tjurig gubbe, säger Hanna.
Men när det vänstra benet svullnade upp fanns inget alternativ ens för en envis.
– Läkaren förstod förmodligen redan då vart det barkade åt. Från en dag till en annan fick vi åka ner till Piteå, berättar Maria.
Han pratade som aldrig någonting om det under den här tiden. Inte alls. Han var ju en stängd mussla.
Maria Dahlberg berättar om den påfrestande tiden när Mauri var sjuk
Kanske var det också så att Mauri själv förstått, menar Hanna.
– Jag fick en känsla av att han inte hade velat fara upp på sjukan, för att han kände att det var något gode fel.
I Piteå väntade röntgen. Maria ville inte åka hem till Arjeplog förrän de fått svar på bilderna. De stannade kvar hos sonen Alexander, som går VVS-programmet på Strömbacka och har lägenhet i stan.
Fort fick Mauri veta att det inte såg bra ut.
– Läkaren ringde och sa bara ”ni ska till Sunderbyn”. Pang, bom. Då var lymfkörtlarna så svullna. I magen hade han en lymfkörtel som svällt till 30 centimeter, berättar Maria.
Han hamnade på iva i slutet av oktober. Där kom han sig aldrig ifrån.
Maria Dahlberg
Mauris sambo
Den första cellgiftsbehandlingen sattes in samma vecka, redan innan de fått svar på biopsin om vad det var för sorts cancer. Mauri svarade bra på vården – efter den tredje behandlingen hade cancern halverats.
Men cellgifterna slet. 54-åringen som annars var ständigt i gång orkade längre ingenting.
– Han var jättedålig hela hösten. Tre gånger fick jag ringa efter ambulans till honom och han var egentligen sängliggande från det att han fick första behandlingen. Men han tjurade sig ju ändå.
Den årliga fisketävlingen som Mauri alltid ställde upp i tillsammans med sonen Alexander och kollegan Preben, skulle han aldrig missa.
– Dålig var han och han fick egentligen inte träffa folk heller. Men han skulle fan inte hoppa över. Det betydde jättemycket, det var det enda han inte ville missa, berättar Maria.
Annars låg han mest hemma mellan behandlingarna.
– Han pratade som aldrig någonting om det under den här tiden. Inte alls. Han var ju en stängd mussla.
Mauris önskan var att just styvdottern Hanna skulle ta över butiken. Något hon tvingades tänka igenom på riktigt mycket tidigare än tänkt.
Behandlingarna gjordes var tredje vecka, vid den sista var all cancer borta. Mauris friska stamceller som frysts ner sattes in igen.
– Vi hade räknat med att han exakt skulle hinna hem till julafton, alltså från stamcellstransplantationen fram tills att han fick träffa folk igen, säger Hanna.
Men trots isolationen som följer efter en transplantation, då immunförsvaret slås ut, hände det som inte fick hända. Mauri drabbades av en infektion.
– Han hamnade på iva i slutet av oktober. Där kom han sig aldrig ifrån.
Hemma i Arjeplog roddade Hanna butiken och informerade personalen och de många undrande kunderna om upp- och nergångar. Infektionen gjorde Mauri jättesjuk, men det gick ändå framåt.
Mauri sa själv att "nu har jag varit nere och vänt". Vi trodde väl alla att det skulle gå vägen.
Maria Dahlberg
Maria var ständigt vid hans sida och just före jul bestämde sig Hanna för att överraska dem på sjukhuset. Hon tog med sig sina tre barn, som alla såg Mauri som en morfar och for till universitetssjukhuset i Umeå.
– Då var det som bra och ni var nästan på väg att få lämna iva, säger Hanna och tittar på Maria.
– Mauri sa själv att "nu har jag varit nere och vänt". Vi trodde väl alla att det skulle gå vägen, säger Maria.
Dagarna gick och julen kom. Mauri kunde fortfarande inte lämna sjukhuset, men mådde under omständigheterna bra. Han ville inte att familjen skulle stanna över julafton.
– Vi hade ju vår son i Piteå. Mauri sa till oss att nu åker ni i väg och firar jul med Alexander.
På juldagen ringde telefonen. Mauri hade försämrats och läkarna sövt ner honom.
– Sen tog det bara en vecka. Det sista jag hade sagt till alla här i butiken innan jag for var att det var bra, att ni säkert skulle få komma till Sunderbyn. Det var jobbigt. Alla hade hoppet uppe, säger Hanna.
Kunderna har alltid stått butiken nära. Under Mauris sjukdom fick Hanna ofta uppdatera Arjeplogsbor om hans tillstånd.
Infektionen tog för hårt. Mauris lungor orkade inget mer och den andra januari 2024 somnade han in.
Ute var vintern smällkall och mitt i sorgen fick Maria och Hanna kämpa för att ta sig till lillebror Alexander, som stannat i Piteå i mellandagarna.
Det rådde trafikkaos, men de lyckades få plats på den sista, till brädden fyllda, bussen innan allt ställdes in.
– Vi satt på en full buss i 35 minusgrader, fyra timmar efter att Mauri hade somnat. Och så visste man att man var på väg för att lämna ett sånt besked, säger Maria.
– Alexander förstod ju inte varför vi kom. "Vad gör ni här då?", sa han. Ingen av oss hade föreställt oss att vi skulle behöva ge ett sånt besked, berättar Hanna.
Mauri Liikamaa var en mycket omtyckt person i Arjeplog. Han var engagerad i både innebandyföreningen och båtklubben och stöttade lokalsamhället på många sätt. "Han trivdes så himla bra här och växte verkligen in i samhället", säger sambon Maria.
Dagarna efter blev familjen strandade i Piteå, för vädret höll i och bussarna gick inte. Och det var just precis vad de behövde.
– Vi låg i Alexanders lägenhet, beställde mat från Foodora, grät och såg serier. Det var så skönt att vi bara fick vara, säger Maria.
Månaderna framöver skulle de, förutom att bearbeta den tunga förlusten, tvingas kämpa för att få behålla sitt levebröd, den kära butiken som Mauri tog över när han kom till Arjeplog i början av 2000-talet.
Mauri och Maria var inte gifta och hela arvet tillföll Alexander, som bara var 17 år när hans pappa gick bort. Plötsligt hade han bilar, fastigheter och ett helt bolag i sin ägo.
– Alexander har alltid sagt att han har andra planer i sitt liv, och det får man acceptera. Men i januari när Mauri dog lät det positivt från Ica att vi skulle kunna få ta över bolaget från honom på något vis, säger Maria.
Redan innan Mauris bortgång hade Ica-stiftelsen beslutat att butiken skulle få stiftelsens "Hjärta" för inte minst Mauris samhällsengagemang. Mauri själv hann aldrig få veta.
Hanna gjorde sin första arbetsdag i butiken för över 20 år sedan och Mauris vilja hade sedan länge varit att hon en dag skulle ta över. Hanna själv hade alltid sagt nej, hon nöjde sig gott med att vara butikschef och ville inte ta något ägaransvar.
– “Det är länge innan jag går i pension, du hinner ändra dig”, brukade Mauri säga. Nu var jag tvungen att tänka igenom det på riktigt. Jag kände ju först att jag aldrig mer ville jobba. Fan, ska jag någonsin kunna komma hit och tänka att det är som vanligt?
– Sen insåg jag att vi kan inte först förlora honom och sen också det här. Det bästa för alla är om vi fortsätter så mycket som vanligt som det bara går. Det kändes ganska skönt när jag landade i det själv, säger Hanna.
Nu känns det som att vi äntligen hamnar i någon form av stabil vardag. Så att man kan börja fungera till 100 procent här.
Men det visade sig inte vara så enkelt som de först trott. Ica såg över sina avtal, och menade att om Alexander inte ville ta över så var det enda alternativet att lägga ut butiken till försäljning.
– Då bröt jag ihop. Jag kände att nu går min värld under. Jag hade ju lovat Mauri att jag skulle ta hand om allting, säger Maria.
Butiken i Arjeplog blev ett "ledigt läge" och aspirerande handlare runt om i Sverige kunde ansöka. Hanna fick ge sig in i rekryteringsprocessen som vem som helst. Inför det blev Hanna och Maria ombedda att bistå Ica med diverse inventarielistor, personalförteckningar och bilder från butiken.
– Jag ska alltså sitta och göra en jättestor sammanställning för att lägga ut vår butik till försäljning – som vi inte ens ville sälja. Alltså jag har varit så arg. Rent förbannad, säger Maria.
Jag tycker fortfarande att det känns svårt att vara glad. För det hade ju inte blivit så här om Mauri bara fanns.
Hanna Dahlberg
Hanna sökte ett stipendium och påbörjade företagsledarutbildningen som hon skulle behöva om butiken blev hennes. Hon fick också gå på anställningsintervjuer, presentera affärsplan och långsiktiga kalkyler.
Vilka hon konkurrerade mot visste hon inte, mer än att de fanns.
– Kom det in någon i butiken som man inte kände igen så stod man och stirrade på övervakningsskärmarna, är det någon som är här och rekar eller? Men jag vet fortfarande inte hur många andra som sökte, säger Hanna.
Mauri är med hela tiden. Han sitter i väggarna.
Hanna tänker ofta på Mauri. Hans klädhängare på kontoret har hon lämnat orörd.
Efter många månader av lika delar nerver, ilska och tårar kunde familjen dela med sig av att Hanna blivit vald till ny handlare. Bolaget kommer hon framöver att äga tillsammans med sin lillebror.
Gratulationerna har strömmat in.
– Det känns jätteskönt att allt är klart, men jag tycker fortfarande att det känns svårt att vara glad. För det hade ju inte blivit så här om Mauri bara fanns.
För första gången sedan sjukdomsbeskedet finns i alla fall en känsla av lättnad.
– Det är först nu vi kan försöka landa i en ny vardag och på något vis blicka framåt. Kunderna har visat oss sån genuin omtanke under det här året, det är helt otroligt. Och personalen har varit fantastisk. Det här är inte bara ett jobb. Det här är vår familj, säger Maria.
