Det blev en säsong i finska Kyky-Betset för 24-årige Norsjösonen.
För ett år sedan hoppades han att få lämna den inhemska ligan för att ta sig ut i Europa. Joel Andersson har i flera år varit en toppspelare på svensk mark – men målet är långt mycket större.
Men när hösten kom befann han sig fortfarande tillsammans med den tidigare klubben Hylte/Halmstad för försäsongsträningen.
Där och då, var du inställd på att det skulle bli ett till år i Sverige?
– I början var jag inte det. Jag hade ett öppet kontrakt och kunde lämna innan jul. Men så spelade jag supercupen och två matcher, och började känna at det nog skulle bli ett år till.
Då tog allt fart. Nu, ett år senare, har 24-åringen landat en kort sväng hemma i Norsjö efter sitt första utlandsår.
Det var där, i slutet av september, som öppningen mot utlandet till slut kom.
– Det var en gammal spelare från Kyky-Betset som försökte hjälpa klubben och hittade mig som behövde en klubb. Så han skickade ett meddelande till mig på Instagram och satte mig i kontakt med klubbledningen, berättar Andersson.
Två veckor senare var han på väg över till grannlandet Finland. Två dagar senare stod han på planen för första gången.
– Jag märkte redan i första matchen att det var en högre nivå. Även om vi förlorade matchen var jag så glad efteråt, för det var så mycket roligare att behöva försöka. Jag var så nöjd av bara det, jag var tvungen att göra bra saker för att det ska gå bra.
Vad var ditt första intryck av Finland?
– Det var tufft såklart. Jag har fått hantera min prestationsångest, för jag ville åka dit och visa att jag är för bra för att vara i Sverige. De tre-fyra första matcherna var jag lite för taggad, jag ville prestera så mycket att det ”backfirade”, säger han och skrattar.
– Jag låg 35:a i mottagningsligan, det är ju inte så bra när man är libero och det är ens jobb. Men efter det började jag skita i statistiken. Det tog ju tid att spela ihop sig och jag låg två månader efter när jag kom, så det tog sin tid att hitta rytmen och att jag började prestera och att de hittade tillit till mig.
Livet i Finland var tuff träning blandat med gott om tid för sig själv. För första gången i karriären behövde nämligen inte Joel Andersson jobba vid sidan av volleybollen.
– Det har varit kul att inte behöva jobba, det är så stor skillnad att gå upp på morgonen och att gå och gymma är ens jobb. Vi fick också gratis luncher, vilket var najs. Man behöver inte tänka på något annat.
Vad har du gjort med all den tiden?
– Det fanns inte jättemycket att göra utanför, så jag har sett mycket serier, läst böcker och varit ganska mycket med mig själv. Det har också varit lärorikt.
Precis som alltid spelar Joel Amdersson en viktig roll från sin liberoposition.
Det är sedan en tid tillbaka klart att det blir ett år till i Finland, men det i en ny klubb. Silvermedaljörerna Akaa volley har fått Anderssons underskrift, och målet inför den kommande säsongen är klara.
– Jag är väldigt nöjd med hur jag avslutade det här året, då kände jag mig som mig själv och hade tagit spelet jag spelar i Sverige fast på en högre nivå. Målet nu är att kunna göra det från början, att jag är trygg att ta det ansvaret direkt. Som lag vet jag ju att den här klubben har ambitionerna att vinna.
Nästa säsong byter Joel Andersson klubb till de nyblivna silvermedaljörerna i Finland.
Men även om sommaruppehållet är här har Joel Andersson gott om volleyboll att spela innan säsongen börjar i höst. Inför sommaren annonserade Svenska volleybollförbundet att de gör en nysatsning på herrlaget, där ett steg är EM-kvalet i höst.
– Det känns roligt, alla vi grabbar blev taggade. Vi är många som är i en bra ålder, hungriga och som tagit oss utomlands och börjar sin resa. Det var på tiden att landslaget hoppar på det, säger han.
Damlandslaget har ju gjort en stor resa de senaste åren, hur har det varit att se det samtidigt som du stått bredvid?
– Det är både positivt och negativt såklart. Man blir väldigt inspirerad, volleybollsverige är så litet så man blir väldigt tajta med dem också. Det är klart att man är glad för deras skulle, men samtidigt är det något där bak, att man själv också vill vara där. Samtidigt får vi se det som att vi tar vår chans när vi väl får lite resurser. Det gäller att vara ödmjuk och jobba hårt.
Det finns en EM-dröm hos dig också?
Oh ja, det finns det. Det vore häftigt.
