Det har gått drygt två veckor sedan mitt nya projekt presenterades. Inom loppet av ett år kommer jag att springa både Kattas och Thomson trophy – och vägen dit kommer ni att få följa i med- och motgång.
”Har du blivit helt galen?”
”Vem är ens som du?”
”Vilket spännande projekt!”
Reaktionerna har varit många och stödet stort. Och samtidigt undrar jag för mig själv om folk inte har rätt. Har jag blivit galen?
Jag väljer att tro att jag är helt tokig på ett bra sätt.
En gång för många år sedan, jag kanske var nitton eller ännu yngre, pressade jag mig igenom en kvartsmara enbart med en envis skalle. Jag hade inte löptränat och tänkte gå på känsla, men råkade haka på loppets bästa löpare i några kilometer. Efter det sprang jag inte mer den sommaren. Det var alldeles för mycket för fort.
Det finns en oro i mig just nu av just den anledningen. Det är bara en månad kvar innan jag har gjort det första av två triathlon på den här utmaningen. Bara fyra veckor kvar innan jag faktiskt ska genomföra ett första lopp.
Nu ska jag också gå på semester. Tanken gnager i mig – kommer jag ens vara i närheten av redo?
Det korta svaret är förmodligen nej, och det får jag bara acceptera. Som jag berättade i det första avsnittet av Formtoppad, jag har inga större förväntningar på att hänga med. Spelarna har ju tränat för att klara hård påfrestning under många år.
Jag menar inte att jag bara har tränat på känsla. Sedan jag antog utmaningen har jag – dels baserat på min egen erfarenhet och testresultat, dels baserat på tips av de som kan träning bättre än mig – lagt upp en plan för att kunna utvecklas åt rätt håll. Hur det går? Jo tack, jag känner mig inte fullt så otränad som för en månad sedan.s
Men det finns något obehagligt, skrämmande och nervöst över att veta att snart är det på riktigt.
Jag har gjort mitt bästa för att framför allt förbättra min kondition de senaste veckorna, men jag har också jobbat på att ha en grundstabilitet i kroppen med en del styrketräning. Jag tycker att det har fungerat bra, men frågan är om det är så här jag ska tänka nu, eller om jag ska göra något snäppet annorlunda?
I veckan fick jag tipset att fokusera på att orka jobba i långa perioder. Det ska inte gå snabbt eller vara för tungt, utan försöka jobba under lång tid. Loppet som väntar kommer kräva hårt jobb under betydligt längre tid än jag är van vid, så jag tror att enda rimliga fortsättningen nu är att göra just det – träna på att orka länge.
Är jag fortfarande livrädd? Absolut. Men nu är jag också sjukt nyfiken på om det här ens ska gå.