Robin Söderling var ett av artistnamnen när Padel24seven invigde sin anläggning. Där spelade han bland annat med Robinson-vinnaren Dennis Johansson.
Han har varit i final i Franska öppna två gånger och som bäst var han fyra på världsrankingen. Men tennis är numera inte den enda racketsporten för den forna stjärnan, som häromveckan besökte stan.
– Jag har tänkt lite på det, jag vet inte om jag har varit i Skellefteå förut. Det är inte riktigt något ställe man har vägarna förbi så, så det här måste vara första gången.
Robin Söderling sätter sig ned i en soffa med en vattenflaska i ena handen, padelracket i den andra. Han är svettig, har just klivit ut från en bana och ler stort.
– Min mamma och mormor och morfar är från Sundsvall, så där har jag varit mycket, och det tänkte man var det riktiga Norrland förut, men det är det ju verkligen inte, säger han med ett skratt och fortsätter:
– Jag är själv från en liten ort, Tibro är mindre än Skellefteå. Jag bor ju i Stockholm nu, men jag gillar lite mindre orter. Det här verkar vara en trevlig och lagom stad skulle jag säga, allt finns men det är inte så långa avstånd. Generellt brukar mindre orter också vara lite mer familjära.
Besöket i Skellefteå handlar om padel, då han var med och invigde Padel24seven:s anläggning under onsdagen. Men Söderling är känd som före detta tennisstjärna, och det var lite på den vägen han halkade in även på den ”nya” sporten.
– Jag började spela lite och märkte att man har en jäkla fördel om man har spelat tennis. Jag förstår att padel har blivit så populärt, för det är mer socialt än tennis, och så är det också lättare att lära sig.
Det är många leenden runt om i hallen under onsdagskvällen. Det spelas en americano-turnering, och Söderling hoppar in och spelar med besökare. Efter intervjun väntar uppvisningsmatcher med bland annat Robinsonvinnaren Dennis Johansson som partner, allt med glimten i ögat.
– Även om det bara är på skoj så vill jag ju vinna, eller snarare så hatar jag att förlora. Det är nog något som aldrig kommer att försvinna. Men det är ju också charmen med sport också, det ska vara på riktigt när man väl spelar.
Som tidigare elitidrottare har Söderling alltid haft tävlingsinstinkten. Men att konstant prestera blev också ett tungt fall.
2011 drabbades tennisstjärnan av körtelfeber, och fyra år senare meddelade han att elitkarriären var över. Efter sjukdomen lyckades han aldrig ta sig tillbaka till tennisbanan.
Efter det har han öppet berättat om hur jakten på att konstant prestera ledde till psykiska problem. Kroppen sade ifrån när Söderling försökte komma tillbaka till träningen. När han sommarpratade 2020 berättade han om ångest, panikattacker och att han funderade på om livet var värt att leva.
”För mig kom det också så plötsligt, jag var inte van vid det och fattade inte riktigt vad som hände själv”, säger Robin Söderling som sina upplevelser av psykisk ohälsa.
Hur upplevde du att du blev mottagen när du stötte på de problemen?
– Det var blandat. Det var en väldig skillnad mot om man hade någon skadekänning. Då hade man röntgen, doktorer och specialister på plats dagen efter. Men här märkte jag att det dels inte fanns samma kunskap, dels samma förståelse. För mig kom det också så plötsligt, jag var inte van vid det och fattade inte riktigt vad som hände själv, säger han och fortsätter:
– Det är så konstigt, man hamnar i en egen liten bubbla. Hela ens mående beror på hur man presterar på tennisbanan. Om jag förlorar, då är hela livet dåligt och jag är dålig. Om jag vinner, då är allting bra.
Söderling blev utbränd. Att försöka ta sig tillbaka till tennisbanan var en ständigt närvarande stress, och gav aldrig rum för den återhämtning han hade behövt.
– Det var först när jag tog beslutet att lägga ned elitkarriären som allt började gå åt rätt håll. Jag kämpade i många år för att försöka komma tillbaka. Då hade jag alltid det i bakhuvudet, att jag ville tillbaka, och blev ännu mer stressad när det tog längre och längre tid, säger han.
Något intressant är att rörelse och idrott ofta benämns som något bra för psykisk hälsa, men samtidigt kan ju pressen komma därifrån?
– Ja, rörelse och idrott är ju den bästa medicinen, säger jag utan att vara någon läkare. Men det är nog kombinationen för mig. Jag tränade jättemycket, men att varje dag behöva prestera blev tungt. När jag blev dålig hade det inte spelat någon roll om jag hade en pistol mot huvudet, jag hade inte kunnat fortsätta ändå, säger han och fortsätter:
– Det är många som kämpar med det här på olika nivåer. Elitidrott är tufft, både fysiskt och psykiskt. Det är inte bara idrottare heller, det är massor av människor som mår dåligt och blir utbrända trots att de ofta sitter framför datorn hela dagarna. Det handlar tidigt om att vi ska prestera. Vare sig man håller på med idrott eller om man ska göra en karriär på något annat sätt, man blir verkligen premierad om man är den som bara kör på.
”Jag förstår att padel har blivit så populärt, för det är mer socialt än tennis, och så är det också lättare att lära sig”, säger Robin Söderling, som under förra veckan gästade Skellefteå.
Mental träning är något som ofta uppmärksammas i dagens idrottssamhälle. Bland annat Gustaf Lindvall, Skellefteå AIK:s målvakt, pratar varmt om sitt arbete kring det. Men Söderling påpekar att han hade tillgång till en mental tränare.
– Mycket av den mentala träningen handlade om hur man ska kunna prestera i viktiga lägen. Det var inte att prestera som var mitt problem. Jag tror att jag hade behövt en annan typ av mental träning, där jag kunde fokusera på hur jag kunde koppla av och hålla för en lång karriär. Det tror jag är väldigt individuellt, att alla behöver olika.
Han har valt att berätta om sin psykiska ohälsa, och tror att det är ett viktigt steg för ett bättre klimat.
– Jag förstår att det är svårt. Medan jag var mitt uppe i det ville jag inte heller prata om det, för där och då tänkte jag att jag var helt galen. Men när jag i dag mår bra och det är mer av ett avslutat kapitel kan jag titta tillbaka på det och se att jag har lärt mig väldigt mycket.
Samtidigt tror han att det finns mycket annat som kan motverka det Söderling kallar för ett samhällsproblem.
– Jag tror att det gäller att vi lär barn tidigt hur man tar hand om sig själv, vad man ska tänka på och hur man ger sig själv tid till återhämtning.
I dag känner Robin Söderling sig återställd och kan fortsatt njuta av tennis och padel, och tycker fortfarande om att idrotta. Tävlingsskallen är kvar, men prestationen är alltid sekundär.
– Det är roligt att spela de här matcherna för skojs skull. Det är också roligt att se att alla verkar ha kul. Det är så mycket glädje.