Drömmen om SM-guldet ä stark. Tyvärr försvann årets säsong på grund av corona. Då ledde damerna elitseren och herrarna var med i toppen. "Det var synd, men vi tar nya tag kommande säsong", säger Jan.
Norran träffar Jan Kaiding i familjens hem, vackert beläget med utsikt över vattnet på Öhn i Ursviken. På bakgården bjuds det på kaffe och bullar samtidigt som solen gassar hett.
– Här trivs vi väldigt bra, säger Jan, som med frun Lena har barnen Albin, 22 år, Anna, 18, och Alfred, 13.
När man pratar om familjen Kaiding hamnar squashen allt som oftast i första rummet.
– Jag tycker det är en fantastisk sport, som fått oförtjänt lite uppmärksamhet här i Sverige. Även i världen, då vi under en lång tid försökt komma med i OS men alltid ramlat på målsnöret, berättar Jan något bekymrat.
Han upptäckte dock squashen relativt sent.
– Jag var 20–21 år, vilket är för sent för att bli riktigt duktig. Jag började spela då företaget jag jobbade för då hade abonnemang på squashhallen, som förresten funnits sedan 1974. Och jag blev så inbiten. Jag spelade flera gånger om dagen, minns Jan, som innan dess spelade badminton.
– Men jag är så glad att jag fastnade. För squashen har gett mig så otroligt mycket.
Han stannar upp en stund. Tar ett djupt andetag, dricker lite kaffe och fortsätter:
– Jag vet inte riktigt vad det är, men det är något som sitter djupt inrotat i mig på något sätt. Jag kan till och med stå och titta på när vanliga motionärer spelar. Jag tycker ändå att det är fascinerat och intressant. Så när jag inte varit på hallen på någon dag är det som att något fattas. Då måste jag bara dit.
Hur mycket tid lägger du idag på squashen?
– Jättemycket. Sen är det svårt att säga exakt hur mycket då man även jobbar hemifrån via datorn, fixar och lägger upp träningar och aktiviteter, skickar ansökningar och så vidare. Och det blir alla dagar i veckan, och jag är också inne på hallen i stort sett varje dag. Så det blir mycket tid, men inte för mycket. Jag tycker bara det är roligt.
Han har varit ordförande i Skellefteå Squashklubb i över 30 år, sedan 1989. Då var det till stor del ett eget intresse. Idag är det hela familjens.
– Min fru är faktiskt tränare för de allra yngsta nu. Och hon verkar trivas med det trots att hon inte själv har någon bakgrund i squashen. Sen så hjälper Anna och Albin till väldigt mycket inom juniorverksamheten. Så det är utan tvekan något som hela familjen älskar att syssla med.
Förutom att Jan är den stora spindeln i klubbens nät så tränar han regelbundet och försöker tävla mot sina barn.
– Den yngste (Alfred) vinner jag mot fortfarande. Sen är det tufft. Jag tycker dock att jag fortfarande är hyfsat bra trots att jag är gammal, säger Jan och skrattar.
Under resan till Zazibar i början av året blev det suqash tre av dagarna. Familjen var dessutom med i ett stort TV-reportage. Här en bild när Anna Kaiding ställdes mot östafrikanske mästaren.
När familjen Kaiding åker på semester är inte solgaranti och vita stränder det allra viktigaste.
– Strax innan coronautbrottet åkte vi till Zanzibar och då hade vi givetvis tagit reda på att det fanns en squashhall. Annars hade vi aldrig åkt.
Jan skrattar återigen gott och fortsätter:
– Det var faktiskt så häftigt att när vi hörde av oss till Zanzibar Squash Federation och berättade vilka vi var så kom de och hämtade och körde hem oss. Vi fick spela mot deras bästa spelare vilket var jätteroligt, och väldigt varmt. Vi fick till och med vara med i TV. De intervjuade oss allihopa och gjorde ett stort reportage. Det var fantastiskt, berättar Jan.
Det bjuds på kaffe och bullar när Norran är på besök. Och det är alltid trevligt och öppenhjärtligt när man träffar Jan och hans familj, vare sig det är i hemmet eller på squshhallen.
Nu när familjen och Skellefteås squashklubb blivit känd i Afrika återstår bara en sak: Att bli bäst i Sverige.
– Det har alltid varit en dröm att få vinna ett SM-guld. På 90-talet var damerna uppe i elitserien och blev som bäst tvåa, säger Jan, som givetvis var inblandad.
– Därefter gick ju herrarna upp, och jag var med och spelade lite då 1997/98 och var även lagledare. Det var en stor bedrift av lilla Skellefteå, något som vi kallade för "Bragden i bredden".
Efter det mynnade det ut. Fram till 2008 då man byggde upp allt från grunden igen med enbart unga spelare. Och när juniorerna var redo för seriespel gick Skellefteås herrar raka vägen från division V till elitserien på fem år.
Sedan dess har jakten på SM-guldet varit intensiv, både på herr- och damsidan. Men ett silver och tre brons är det närmaste man kommit.
Vad skulle ett SM-guld betyda?
– Väldigt mycket. Det är ett stort mål för klubben och spelarna. Och givetvis för mig personligen, avslutar Jan.