Ingela Andersson blickar framåt och siktar på vinter-OS efter den tunga säsongen.
Den 14 januari 2021 inleddes den internationella säsongen för Ingela Andersson. Hon hade hittat upp på pallen några gånger i Norges cup innan, och känslan var god.
Men i säsongens första två tävlingar i IBU-cupen blev det en 47:e och en 31:a plats. När stafett stod på schemat efter de inledande sprinterna blev det en andraplats, men på de individuella tävlingarna hade Andersson – trots snabba åktider – svårt att ta några högre placeringar.
När EM kom var det svårt inledningsvis – men Arvidsjaurtjejen sköt om guld i jaktstarten, där hon till slut tog en femteplats. Med lite nytt självförtroende kom lite bättre resultat, och chansen att kliva in i världscupen kom. Där blev det för tungt, och två platser långt ned i resultatlistorna avslutade säsongen.
– Jag var jättebesviken. Kanske speciellt i och med att de sista loppen blev så himla dåliga och det alltid är det sista man kommer ihåg bäst. Jag hade svårt att lyfta fram det positiva, speciellt direkt efter säsongen. Då jag kom från två relativt bra säsonger innan så kände jag att jag inte hade fått till någonting, berättar Ingela Andersson när Norran träffar henne hemma i Arvidsjaur.
– Men när jag väl kunde börja bryta ned insatsen i delar så är det mycket jag kan vara nöjd med. Jag tror aldrig att jag har åkt skidor så fort som den här säsongen. När man tittar på åktiderna är det sällan jag inte är bland de snabbaste i IBU-cupen, och jag presterade bra åkning även i världscupen. Jag känner ändå att jag har utvecklats.
Och när chansen till EM-medaljen kommer på tal är det också ett bra minne.
– Det är alltid surt när det blir som på EM, när medaljen ryker precis. Men jag kom in till EM med en väldig osäkerhet och att då ändå stå och skjuta om ett EM-guld – det hade jag inte trott veckan innan, och det är jag ändå väldigt nöjd med. Jag vet att jag brukar kunna vara i bra form när det är mästerskap, och det är något jag tar med mig. Men annars är det mycket jag helst bara vill glömma.
För även om själva skidåkningen gick bra var skyttet en ständig utmaning, och något som inte riktigt lossnade för Andersson.
– Skyttet låste sig helt för mig den här säsongen, och jag har inte något svar på vad det var ännu. Det kanske bara var att jag hade en dålig dag, och att det satte sig i huvudet och så fortsatte det. För man går ju inte bara från att vara en hyfsad skytt till att bomma fyra eller fem skott varje tävling.
Det är inte särskilt ovanligt att något låser sig. Det har Ingela Andersson hanterat förut. Men de omständigheter som tävlingarna avgjordes i under vintern kan ha gjort det svårare att ta sig ur, tror hon.
– Vi är alla olika individer som tävlar, och alla har olika sätt att hantera när saker händer. För mig har det alltid varit att koppla bort skidskyttet helt en stund och göra något annat. Det är en sådan sak jag också försöker jobba med nu, att försöka hitta andra sätt att slappna av. Men det är ju svårt, och det blir en psykisk bit i det. Efter att man har tävlat och kommit tillbaka till hotellrummet har man fortsatt tänka på tävlingarna. Man ligger och ältar det, och jag tror att det är lättare att det kryper under skinnet då. Det blir bara en ond spiral, och jag tyckte att det var slitsamt.
Hur motiverar man sig att fortsätta framåt när det blir så tungt?
– Jag hade kanske två veckor som jag verkligen var nere och verkligen var i valet och kvalet. Jag tänkte om det ens skulle gå att uppfylla mina målsättningar och tyckte att det kändes jobbigt. Men när den värsta besvikelsen fick lägga sig kunde man börja separera ut delarna och tänka realistiskt på hur chansen ser ut att nå mina mål. Då kände jag att jag har möjligheten till det och tror verkligen på det, och då känns det dumt att inte ge det den chansen, säger hon och fortsätter:
– I efterhand ser jag det också som något positivt, det är ju också motivation och tändvätska till revansch. Som jag kände efter säsongen vill jag inte känna igen, det ger extra motivation att lyckas. Oftast är det när man stöter på motgång som man kan ta nya grepp och utvecklas.
"I efterhand ser jag det också som något positivt, det är ju också motivation och tändvätska till revansch", säger Ingela Andersson om den tuffa säsongen.
Nu förbereder sig Ingela Andersson för fullt inför den kommande säsongen. Den stora delen av träningen bedrivs i Oslo, men ett besök i Arvidsjaur var välbehövligt när möjligheten fanns.
– Även om jag inte är hemma så mycket så har det känts konstigt att möjligheten har tagits i från mig. Det har inte varit så lätt att åka, i och med att Norge stängde gränsen. Men det är skönt, man vet vad man kommer hem till. Det är lite speciellt att träna hemma också. Nu är det ju hjortronsäsong, och jag var ute och sprang intervaller på myren tidigare i dag. Så var det hjortronplockare där, och där kom jag med mina stavar och trampade ned allt, säger hon och skrattar.
Hur ser träningen ut?
– Det har blivit mycket med att försöka analysera vad som har gått snett i skyttet. Men annars har det varit mycket fokus på det fysiska. Jag har inte ändrat så mycket i träningen från de två senaste åren, och i år märkte jag att när jag gick in i träningssäsongen svarade kroppen väldigt bra direkt. I vanliga fall brukar man behöva en eller två veckor för att komma igång, men nu tyckte jag att jag var på en hög nivå ganska direkt.
I sommar väntar några tävlingar på rullskidor, bland annat rullskidskytte-SM i Sollefteå i augusti, men även några tävlingar i Norge.
– Det är något med rullskidor, när jag ska tävla på dem är det något som inte stämmer. Det måste sitta i det tekniska, men jag får inte riktigt upp farten på samma sätt. När man väl står på startlinjen vill man göra det bra, man är ju tävlingsmänniska, men varje gång jag tävlar på rullskidor är jag typ alltid bland de sista, säger hon med ett skratt och fortsätter:
– Men huvudsaken är att jag utvecklas mot mig själv. Och jag tycker att tävla är den bästa träningen, jag höjer mig ett snäpp på tävling så jag tar de möjligheterna jag får.
Nu väntar även vinter-OS som höjdpunkt på säsongen, ett mål som Ingela strävar mot.
– Jag har målsättningar för mig själv som jag vill uppnå, och det är ju en OS-säsong som kommer. Det motiverar väldigt mycket och är det stora målet, att försöka ta sig dit. Sedan hoppas man ju på allt runt omkring också, att det kan vara publik på tävlingarna igen och att man får uppleva allt sådant igen.