Jimmie Ericsson jublar efter att ha avgjort i sudden death med 5-4 målet i kvartsfinal tre i bäst av sju i SM-slutspelet i SHL mellan Skellefteå AIK och HV71.
Det är smågrått och ganska trist väder för att vara februari. Det är också betydligt varmare, även om det ordet känns smått paradoxalt att använda, än vanligt. Men det är inte det enda som gör den här vintern annorlunda.
AIK:s lagkapten och SHL:s fixstjärna har tagit sitt sista skär i elithockeyn. Den svåra skadan från förra säsongen ville inte läka tillräckligt bra. I takt med att tiden började rinna i väg den här säsongen blev det till slut allt mer tydligt att Ericssons karriär skulle få ett ofrivilligt slut. Ett vemod för den norra hockeyvärlden. Norran träffar Jimmie över en bastant fika i centrala Skellefteå för att prata om karriären i stort, men också alla saker som aldrig nådde offentligheten.
Det är förstås alltid uppe för debatt, men dagens generation svarar med all sannolikhet att Jimmie Ericsson är AIK:s största spelare genom tiderna. Han till har till viss del setts som nutidens Hardy Nilsson. Men sett till allt kommer tidens tand kanske vända på det hela och göra Hardy till dåtidens Jimmie Ericsson.
För Kapten Ericsson har dubbelt så många SM-guld och har samtidigt haft en unik förmåga att vara ansiktet utåt för AIK. Han är inte bara en jätteprofil i Skellefteå AIK, utan även en stor profil i SHL. Det finns många saker som sticker ut, men en av dem är att han i hög grad alltid har gått sina egna vägar. Och han har alltid varit noggrann vid valet av lag att spela i.
– För mig har det varit viktigt att laget jag ska gå till verkligen har varit intresserade av mig.
Det är också något som har präglat Ericssons karriär. A-lagsdebuten kom under gymnasietiden i Södertälje, 1998.
Hur talangfull var du, supertalang?
– Inte supertalang. Men talang, absolut.
Ericsson har under hela karriären varit ganska öppen med att träningen vid sidan om isen inte är något som lockar. Något som blev särskilt påtagligt när han skrev på kontraktet 2015 efter året i St Petersburg. Då skrev han på först efter AIK:s traditionella triathlon.
– Jag har ju upplevts som lat. Jag håller med om att jag är lat när det är sån träning som jag inte gillar. Jag spelar ju inte hockey för att springa, utan för att vara på isen. Samtidigt är det ett ont måste, så jag har bitit i. Men jag har inte sett fram emot den sortens träning.
Att träna på is är däremot något Ericsson har varit desto mer ambitiös med. Hans intresse för detaljer är fascinerande. Speciellt skridskoåkningen sticker ut.
– Den är ganska energisnål. Det hade inte min far. Han hade sjukt bra spelsinne och skott. Han har precis som jag gör med mina barn, gett mig tips. Nu var han min tränare en väldigt kort tid. Han har ju också ganska ofta påpekat sin egen skridskoåkning.
Så den fina tekniken du har är inte slumpens skördar?
– Nej, sedan blev jag ganska intresserad av det. Vi hade en vaktmästare, Roy heter han, och han var även mattis i bandylaget i Norrköping. Han ville testa olika saker och då fick jag testa många olika skenor.
AIK:s legendar har alltid varit noga med materialet och har hittat sin egen personligt optimerade inställning på skridskorna. Allt för att inte lämna något om slumpen för att nå bästa resultat.
– Jag har lite skål i jämförelse med många andra. Så jag är inte lika snabb som Jocke Lindström att stanna, men har ett väldigt bra glid.
SM-gulden är viktiga minnen för Jimmie Ericsson.
Ytterligare ett kvitto på noggrannheten är att han lät AIK:s materialförvaltare, Mikael Lundström, slipa skenorna under säsongen i St Petersburg. Sedan tog oftast Ericssons sambo, Lotta, med sig skenorna när hon och deras gemensamma barn kom och hälsade.
– Lundström är bra på att slipa skridskorna, det får man ge honom, säger Jimmie och ler.
Ericsson är född i Skellefteå, men uppvuxen i Norrköping. Han blev Skelleftebo på nytt 2002 och har varit det med två undantag, ett år i Leksand och ett år i St Petersburg.
– Rätt tidigt kändes det som om jag var en egen produkt i AIK. Jag är ju faktiskt född i Skellefteå. Det känns som om det här är ”min” stad.
Och kärleken mellan Skellefteå och Jimmie Ericsson har varit ömsesidig. Skellefteborna har nästan uteslutande varit positiva. Ett av karriärens vackraste ögonblick var comebacken efter knäskadan 2017. Då gjorde AIK-kaptenen comeback i SK Lejon och sannolikt var det mer än 5000 personer på plats. Sådan dragningskraft har ingen enskild idrottsman haft i Skellefteå någonsin tidigare.
– Det sämsta jag har hört någonsin är ”Det gick inte så bra i går”. Annars är det nästan uteslutande positiva grejer. Jag känner uppskattningen från stan. Det är därför jag gillar den så mycket. Trevliga människor som jag känner mig "connected" med. När jag spelar match känner jag att de litar på mig till 100 procent. Det är en skön känsla och då kan jag få med mig ytterligare procent.
Slutspelsstjärna
Ericsson besitter också en av de bästa egenskaper en idrottsman kan ha. Under sin karriär har han i stort sett alltid varit som allra bäst när det har gällt som mest.
– I regel tar folk ett steg tillbaka i slutspel och när det hettar till. Jag har alltid haft en inre tro på mig själv i kombination i med vad staden och publiken kan ge mig. I utsatta situationer har jag därför alltid kunnat prestera som bäst. Så är det även under säsongen när det är riktigt viktiga matcher.
Utanför slutspel är det en episod som var oerhört viktig och det var under våren 2013.
– När Anders Forsberg fick lämna och Hans Wallson kom in. Vi hade haft landslagsuppehåll och då vi kom tillbaka var det väldigt viktigt kommer jag ihåg. Då var det viktigt att vinna så att Wallson fick en bra start och att det inte skulle bli en massa snack som skulle drabba laget, säger Jimmie och fortsätter:
– Det var mycket media då och press. Jag gillade Anders väldigt mycket som person och vill inte lägga någon värdering i vad som hände. Men det var väldigt modigt av klubben att våga ta det beslutet. För de tog det beslutet för att de trodde att det var rätt och gjorde oavsett vad opinionen tyckte om det. Jag gillar att klubben valde att gå sin egen väg.
Det var också början på Jimmies mest framgångsrika period i karriären. SM-guld, VM–guld och SM-guld igen inom loppet av knappt ett år mellan 2013 och 2014.
Jimmie Ericsson i Tre Kronor
Ericsson har alltid räknat titlar. För under den här perioden blev det ett silver också – i olympiska spelen 2014.
En enorm framgång förstås på många sätt. Men inte i Ericssons ögon. Valören var inte tillräckligt ädel.
Stämmer det att OS-medaljen är undanstoppad i ditt garage?
– Ja, den är i en låda. De flesta vet ju om att jag har den så jag behöver inte visa den. Hade det varit ett guld har jag nog hängt upp den någonstans.
OS-historien är fascinerande på många sätt. Resan till Sochi kantades av väldigt häftiga vägval. För efter SM-guldet 2013, var inte mindre än tre, hittills för allmänheten, okända NHL-klubbar, intresserade av Ericsson.
Vilka lag?
– Calgary och Florida. Sedan var Winnipeg med i bilden också, avslöjar han.
Vad gjorde att du inte tog chansen, var det för att det handlade om tvåvägskontrakt?
– Det var ett envägskontrakt, men med låg lön. Fast jag funderade och kände att om det inte skulle bli så mycket istid, eller spel i NHL, riskerade jag att missa OS. I landslaget hade vi fått höra att två SHL-spelare skulle bli uttagna till truppen och vi var tre spelare som gjorde upp om det. Det slutade med att det blev en spelare. Så jag är nöjd med mitt val även där, säger Jimmie och ler.
Spelarna som Jimmie konkurrerade med var Niklas Persson och Joel Lundqvist. Grundtanken var att två skulle bli uttagna, men det förändrades alltså.
OS-äventyret i ryska Sochi blev en häftig upplevelse för Jimmie och Tre Kronor.
– Det var bra sammanhållning med de övriga svenskarna. Skidåkarna bodde uppe i bergen, men i övrigt var det bra. Det var mycket att göra och vi kollade sport på dagarna och umgicks.
Hur var det att vara ensam från SHL?
– Jag kände mig inte utanför på något sätt. Jag var ju gammal och hade redan spelat med de flesta. Sedan var ju brorsan med också. Det var riktigt roligt.
Finalen mot Kanada blev något utöver det vanliga, även om det var av fel skäl. Ericsson fick ju annars börja teka – och möte Sidney Crosby. Men det som präglade allt var att Nicklas Bäckström stängdes av, misstänkt för dopning, precis innan finalen.
Hur upplevde du dopningsbeskedet på Bäckström?
– Det blev stressat. Det var inte så lätt och mycket tissel och tassel om vad som hade hänt. Ledarna gjorde vad de kunde för att vi skulle hålla fokus, men det var inte lätt. Ett jobbigt beslut och ett osportsligt att beslut att ta det en timma innan match.
Hur mycket påverkade det?
– Mycket. En sjukt bra spelare som försvann. Vi hade redan Zetterberg borta sedan tidigare och centerbristen var påtaglig. Vi fick göra om allt och så samtidigt möta ett riktigt bra Kanada. Det var inte proffsigt skött. Att ta beslut en timma innan match – det borde ha gjorts långt tidigare.
Det blev förlust i OS-finalen och ett silver som nu ligger i en låda någonstans i Jimmies garage.
Han kan blicka tillbaka på en helt fantastisk karriär, där de största framgångarna kom ganska sent. Ericsson var mellan 33 år och 35 år hans fyra stora titlar kom.
Den senaste titeln var i St Petersburg, dit han valde att åka efter OS-året och andra SM-guldet. Förutom att vinna KHL-guld – var Jimmie även med och vände 0–3 i matcher till 4–3 i semifinalen mot CSKA Moskva.
Statistiken förklarar med eftertryck hur mäktigt det fenomenet är. I SHL har det aldrig hänt och Nordamerika har det bara hänt vid fyra tillfällen under Stanley Cups mer än 100-åriga historia. Mer än 98 % av lagen som leder med 3–0 vinner en sådan matchsserie.
Skellefteås Jimmie Ericsson grattas efter ett mål mot Mora.
Jimmie Ericsson har vunnit alla sina sjunde och avgörande matcher han har deltagit i. Ett av karriärens tyngre bakslag var när Ericsson blev avstängd inför den sjunde och avgörande kvartsfinalmatchen mot Frölunda 2016. Ett beslut som var kontroversiellt på alla sätt och AIK tappade sin kapten och nyckelspelare. Från AIK:s håll var det helt tyst. Laget var belagt med tystnadsplikt då.
– Jag vet inte hela sanningen, men visst var det påtryckningar bakom kulisserna. Det började med att deras spelare fick en avstängning tidigt.
Sean Bergenheim i Frölunda fick tre matchers avstängning tidigt i serien. Mot slutet av serien fick Ericsson avstängning efter en situation som inte alls såg ut kunna leda till avstängning
Ni satt tysta, men hur var det i kulisserna då?
– Spelet bakom kulisserna var att tränarna ville gå ut och kapa beslutat offentligt totalt. Men inte klubbledningen. De ville att vi skulle hålla låg profil och respektera SHL:s beslut. Jag accepterade förstås det också, men avstängningen är helt fel i mitt tycke också, säger Jimmie och lägger till:
– Det förvånande var ju att hela mediasverige också tyckte att det var horribelt. Då brukar SHL vika sig, men inte den här gången.
AIK föll sedan efter att domarna missat en straff för laget i förlängningen.
Mycket har hunnit hända under Ericssons karriär med sporten. Utvecklingen kring det fysiska spelet är något som Ericsson gärna pratar om. Debatten om huvudskador och tacklingar har viktat mycket åt den sida som kritiserar det fysiska spelet. Ericsson tar parti för den andra sidan.
– Spelet har förändrats så att det går oerhört fort i dag. Det gör att allting går ut på att du ska göra saker som gör att det går fortare. Då är det säkerheten som får stå åt sidan. Exempelvis när du vänder upp tjänar du en halv sekund på att bara fokusera på pucken istället för på omgivningen. Och då är det klart att det lättare händer olyckor. Visserligen kanske du tappar pucken om du tittar upp, men hockey är en fysisk sport samtidigt.
Fysiken och rivaliteten är något Ericsson ser som viktiga ingredienser, även om det har hänt på AIK-kaptenens egen bekostnad. Något han tar med en nypa salt och dessutom gärna replikerar. Som när det gäller Lulefanses elaka ramsa efter AIK-kaptens ödesmättade olycka som avslutade karriären.
– Alla hoppar i Skellefteå utom Jimmie Ericsson. Den är rätt rolig. Jag har ändå varit runt här och i Luleå och har besegrat dem så många gångar. Det är lite kul att de får ge igen någon gång, säger han och ler.
Två timmars härligt hockeysnack går mot sitt slut. Det hade kunnat bli minst två timmars snack till med 39-åringen, som fyller 40 år i dag. Ericsson är på väg in i ny fas i livet, men har inte pekat ut någon ny väg efter hockeykarriären.
Det som återstår av karriären är hyllningen av AIK: störste genom tiderna. Kanske är det ändå dags att skicka upp en tröja i taket.